Vila för Mick – men inte för mig!

Jag vet… Det är alldeles för långt mellan blogginläggen, men så kommer det förmodligen vara under juni och juli för nu ligger fokus på mycket annat.

Jag har lyckats boka in kurser – både externt och internt – flera helger i rad och även en del torsdagar, vilket gör att den enda lediga dag jag har i veckan är tisdag. Och då ska allt annat hända, fixas och förberedas. Min egen hundträning går på sparlåga just nu, men det är liksom bara att acceptera läget.

Mick är nyopererad för ett trasigt ligament i bogen, något som han förmodligen dragits med en längre tid fast symtomen visat sig på andra ställen, såsom en ansträngd böjsena. Hur som helst hoppas jag att Mick nu efter vila och rehab får vara frisk och hältfri så han kan får göra det hans älskar mest av allt – arbeta och valla.

Efter alla de skador och trauman Mick råkat ut för i sitt sexåriga liv känner jag i bland ett sting av dåligt samvete, och tanken att jag inte gjort nog för honom dyker upp i bland. Den tanken är väldigt svår att tackla för mig eftersom jag älskar Mick så ofantligt mycket och skulle kunna gå genom eld för honom.

När han en sommar för några år sedan kändes aningen loj fystränade jag honom lite extra då jag trodde det var värmen som påverkade honom. Vi cyklade, sprang tillsammans och han fick simma flera gånger i veckan. Att hans trötthet berodde på anaplasma hade jag självklart inte en tanke på, eftersom jag aldrig haft en hund med den diagnosen förut. Symtomen var dessutom diffusa och växlade från dag till dag. I efterhand inser jag att det var superkorkat av mig att fysträna en hund med infektion i kroppen, men där och då trodde jag att det var det bästa för honom eftersom jag inte ens misstänkte att han var sjuk.

Jag försöker vara realist och inser rent logiskt att om man gör det man tror är rätt så kan man aldrig klandra sig själv – även om det i efterhand visar sig ha varit ett felaktigt beslut. Man lär sig nya saker hela tiden i livet och erfarenhet är en av de största rikedomar man kan skaffa sig – oavsett vad det gäller.

I helgen har jag och Ditte haft sista tillfället av fyra för vårt första Top Six-gäng. Innan vi startade upp denna elitsatsning diskuterade, planerade och bollade en hel del  med varandra. Dittes långa erfarenhet som instruktör och även eget tävlande med fina framgångar i lydnadslandslaget, och min inriktning på den mentala biten kändes som en bra mix. Vi var överens om att lägga mycket fokus på den egna rollen som hundtränare, vår attityd, vårt sätt att planera träningen, våra mål, sättet att coacha våra hundar så de inte blir belastade utan fulla av självförtroende. Och inte minst – försöka få varje ekipage att hitta sin egen målbild och lägga upp strategin därefter. Givetvis med tanke på både hundens och förarens personlighet.

Det kändes som ett lyckat koncept och jag tror att alla deltagare har fått med sig en hel del nya tankar – både från oss och från varandra. Lycka till hela gänget, och vi håller tummarna lite extra för ekipaget som tävlar lydnads-SM om ett par veckor.

Själv kommer jag inte vara på plats och kika på lydnads-SM i år då Tarzan och jag är bjudna ner till Karin Daun och broder Snikke för en helg… i spårskogen!  Jag ser verkligen fram mot den helgen. Vi har inte spårat så mycket jag ochTarzan, men det lilla han gjort ser ut som det mesta annat han gör, d v s fort och med en väldig frenesi. Att han överhuvudtaget finner föremålen är för mig en gåta. Han blir otroligt lycklig då han hittar sina saker i spåret, och kastar sig tillbaka till mig i 180 (även fast jag bara är ett par meter bakom) med en svans och en blick som säger ”Kolla!! En till grej- fatta va coolt!!!!  Han är go som gull den grabben. <3

Bilden är från i vintras då Karin och Snikke var på besök hemma hos oss.