Veckan slutade bättre än den började

Den här veckan började inte så bra.

Vi var just tillbaka från en morgonpromenad och hundarna busade sista biten när Mick plötsligt sladdade till, skrek högt och inte kunde resa sig upp. Helvete vad rädd jag blev! Han såg exakt ut som för två år sedan när han blev helförlamad i hela bakdelen och jag kände hur jag liksom dog lite inombords. 

Men till skillnad från förra gången då förlamningen satt i, så tog hans sig nu upp på båda bakbenen efter en liten stund och började linka fram. Sedan har det successivt blivit bättre och bättre och nu rör hans sig nästan som vanligt igen. Han får massage och Novafonbehandling av mig varje dag och jag har bokat in tider hos Marie som ska gå igenom honom regelbundet framöver.

Älskade Mick, jag är så rädd om honom. Samtidigt känner jag att han måste få ha ett bra liv, springa i skogen, busa med de andra och ”bara vara hund”. Han älskar ju det och det tänker jag inte ta ifrån honom. Nu går han på Previcox och ska så få göra i fortsättningen. Förhoppningsvis kommer det minska eventuell inflammation och stelhet i musklerna men jag får vara noga med uppvärmning och att hålla honom så musklad det bara går. Han fyller ju 11 år i november så lite muskelmassa har han ju tappat i och med åldern. 

För övrigt har den här veckan varit full med aktiviteter. Jag har haft flera trevliga träningsgupper här, varav några nya som jag inte träffat förut. I torsdags var jag åhörare då Maria och Siv var på Linköpings BK och höll No Limit Obedience-kurs. Kul och inspirerande att lyssna. I fredags var jag inbjuden på en trevlig träningsdag hos Ida tillsammans med sju duktiga lydnadstjejer och det blev en verkligen en kanontrevlig dag med härlig stämning, bra träning och roliga diskussioner. 

I söndagsmorse for vi till Linköpings BK för att tävla DM i lydnad. Tarzan känns fin i träningen och jag var glad och förväntansfull över att få tävla. Vi fick startnummer 1 och jag var tacksam över att jag gått upp extra tidigt för att köra genom programmet en gång hemma på morgonen innan vi åkte, för det blev ont om tid för uppvärmning på plats. Och killen är ju lite som en bomb som behöver få ”bomba ur sig” en del innan det är dags att gå in och starta.

Väl inne på banan kändes han fin och gjorde en bra runda. Svansen på topp och drag under galoscherna som vanligt, men hjärnan var med hela tiden. Han tänkte på sina uppgifter och jag tänkte på mina – en bra kombo när man lyckas få till det. 🙂 En liten omdirigering i rutan då han gled utanför bakre bandet vid ställandet för det var ganska halt i gräset. I övrigt inga direkta missar och jag fick ett kvitto på att det vi kampanjat senaste tiden höll på tävling. Vi slutade på 297,5 poäng och vann därmed klassen. 

Glädjande nog har vi nu ett medel på dryga 300 poäng till Lydnads-SM 2018 och det känns superkul! Det här SM:et kommer säkert bli ”lite extra” och jag vet att det jobbas hårt från Blekingedistriktet för att göra det till ett riktigt minnesvärt event. 

Fram tills dess ska jobba vidare på att försöka förbättra vissa bitar i momenten men är samtidigt mån om att ta tillvara den teamkänsla vi lyckats hitta efter ett antal års tränande och tävlande tillsammans.  För mig är nog det som är det allra viktigaste. 🙂