Värdegrunder i hundträningen?

Nästan alla företag – stora som små – jobbar med värdegrunder (eller core values som det så vackert ofta benämns) som utgångsmål. Värdegrunden ska genomsyra vilken riktning/känsla alla på företaget gemensamt ska sträva efter.

Jag ser hundträning litegrann på samma sätt. Under de år jag tränat  djur – först häst och numera hund – har jag kommit fram till att det finns några saker som är viktigare för mig än andra. Och dessa har blivit en slags värdegrund som jag försöker följa då jag tränar, instruerar, tävlar och även tänker/planerar kring träningen.

Om man har svårt att riktigt hitta sina värdegrunder kan man börja med att fundera över vilka grundläggande värderingar man inte vill ha. Jag vill t e x inte att hundträningen ska vara för allvarlig och ”petimetrig”. Av den anledningen är HUMOR en av mina värdegrunder. Jag vill kunna skämta – både med (och om) mig själv och min hund, med mina träningskompisar och se på oss med glimten i ögat. Mina träningskompisar får också gärna skämta med oss, och jag får ENERGI då det är högt till tak och skrattas mycket.

Energi är den andra av mina tre värdegrunder. Har jag mycket och bra energi så tränar jag mer. Och tränar jag mer blir jag (förhoppningsvis) bättre på det jag gör. Jag tänker bättre, har bättre tajming och snabbare reaktionsförmånga – både fysiskt och mentalt. Jag har också lättare att ta motgångar och bakslag, och har mer positiv JÄVLAR ANAMMA i mig själv.

Jävlar anamma är f ö den tredje av mina värdegrunder, och är en egenskap som jag främst behöver då jag ska ladda för en lite mer krävande uppgift. En uppgift som förutsätter mycket fokus, energi och visst adrenalinpåslag.

Humor. Energi. Jävlar anamma. Det blir HEJ. Lätt att komma ihåg om jag någon enstaka gång skulle glömma bort vad jag strävar efter. Då säger jag bara ”Hej på mig! som en liten reminder…;)

Men både energi och jävlar anamma utgår från den första värdegrunden – humor. I humor ingår även än stor portion kärlek. Till min hund och det vi gör tillsammans. Det är lättare att garva ihop med någon man tycker om. Och extra  skojigt blir det när jag ser att han garvar tillbaka. Och det gör han rätt ofta, för Tarzan har humor.

Inte samma typ av torr och lite avmätt ”engelsk humor” som Mick har, utan mer den där typen som garvar högt, slår sig på knäna och gestikulerar vilt. Och vem vet, kanske är humor lika viktigt för honom som för mig. Att få känna sig lite crazy för att få rätt energi och lite lagom jävlar anamma.

(Ja ja, jag vet att man inte ska förmänskliga sina djur. Men det här är min blogg. Och jag skriver ju vad jag vill här… ;)) HEJ på er!