Vänster om halt. Hur svårt kan det va´?!

I bland tycker jag det är svårt att avgöra om jag tränar på rätt saker.

Bästa sättet att ta reda på det brukar vara att köra genom sitt program, eller valda moment ur det, i en tävlingsmässig kedja. Eller åtminstone hyfsat tävlingsmässig. Jag kan välja att lägga in en enstaka belöning eller ge hunden en påminnelse innan en svår uppgift, alternativt ha en hjälp (typ target) med i kedjan. Men för övrigt försöker agera tävlingsmässigt.

Den här typen av träningspass är nästan alltid dom som ger mig mest information om hur vi ligger till i träningen och vad vi måste lägga mer krut på.

Vad som också är värdefullt är att det ofta händer något som jag inte räknat med, precis som det kan göra på tävling. Och då får jag chans att träna mig på att rädda upp sådana situationer (i möjligaste mån) och ha en Plan B färdig då vi går ut och tävlar.

De absolut  sämsta träningspass vi gör är ofta dom där jag går ut och gör ”lite av varje” för att jag inte orkat planera. Inte så att dom nödvändigtvis blir dåliga rent utförandemässigt, men det är den typ av pass som ger mig allra minst input. Ändå blir det en del sådana träningar också, för jag är inte alltid  superalert, på topp och genomstrukturerad.

Det viktigaste tycker jag ändå är att man är medveten om att man vissa dagar är en sämre hundtränare än andra, och inte lägger skulden på hunden. Det är lätt att bli irriterad när något som vanligtvis brukar fungera bra, helt plötsligt inte gör det. Och även om jag blir irriterad på mig själv och min tillfälliga oförmåga så påverkar det såklart min hund som ser mitt stela kroppsspråk, sammanbitna ansiktsutryck och totala brist på humor. Det sistnämnda brukar jag annars vara rätt bra på att ha med i våra träningspass.

Det bästa jag kan göra då är att ta en paus och ”bli hund” för en kort stund. Jag försöker se mig själv med hundens ögon och sinne vilket ofta brukar hjälpa mig att få en klarsynt bild av situationen och varför det strular. Och vet jag bara varför, så har jag lättare att hitta en strategi för att komma på rätt spår igen.

Jag har under en längre period haft svårt att få till vänster om halt i fria följet. Tarzan har i bland överarbetat och satt sig med rumpan för långt in och ibland tvärtom. Medan andra halter har varit raka. Det har känts som att slumpen avgjort hur han hamnat och är det något jag inte vill förlita mig på så är det slumpen. Jag märkte också att jag innan varje vänster om halt blev lite stel och sammanbiten och sådant läser Trasan Apansson av direkt.

På en av torsdagsträningarna tillsammans med Ingela och de andra tjejerna tog jag upp problemet med att jag inte lyckades få till ”dom j…la vänsteromhalterna” ”Nää, jag förstår varför” var Ingelas spontana kommentar när hon såg det, och menade på att mitt sätt att flytta fötterna och förbereda halten var väldigt otydlig och gav honom stor felmarginal. ”Jag har ju alltid gjort så” muttrade jag varvid Ingela påpekade att då kanske det var dags att ändra på det. 😉

Sagt och gjort, jag bestämde mig för att försöka ändra mitt väl inarbetade sätt att göra vänster om halt. Tarzan svarade blixtsnabbt på förändringen och från att ha haft 50/50 utfall på raka halter, fick jag snabbt 80% raka och 20% sneda. Och ju mer jag tränat, desto mindre felprocent. 😉  So far so good alltså, men tusan så svårt jag har haft att få till dom i mitt huvud. Speciellt när jag lägger in dom slumpvis i ett fritt följ och för att inte tala om när jag blir kommenderad.

Jag försöker tänka på min egen oförmånga när jag ibland – och mot min vilja – undrar om min hund är halvkorkad som inte förstår hur den ska förflytta sin kropp i stegförflyttningar, fjärrdirigeringar och göra raka ingångar till sidan i hög fart. Vissa saker kräver lång tids träning för att bli automatiserade i både knopp och kropp. Och jag är övertygad om att Apansson kommer fixa sina uppgifter betydligt snabbare än jag får ordning på mina fötter. Men så är han ju också en klok och intelligent kille. 😉

 

 

Bilderna på stegförfyttningar och ”den intelligenta looken” är båda tagna av Lena Kerje.