Vid några tillfällen har jag fått frågan ”Och vad har du honom till då?”
Frågan har gällt Tigge-Terrier och har förmodligen varit ställd av nyfikenhet och allmänintresse. En liten hund – bland två border collies – som varken tävlas eller ställs ut, varför har man en sådan?
Ja, vad ”har” man hund till överhuvudtaget kan man undra? Svaret varierar säkert beroende på om man är jägare, har massa får, använder hunden i tjänsten, har den som sällskap, tränar och tävlar i någon specialgren osv.
Jag började fundera över frågan lite extra häromveckan när jag fick ett mail av Jenny Wibäck. Vi skickar små tankenötter till varandra mellan varven. Mycket givande eftersom Jenny är en smart och inkännande person som vet hur hon ska formulera frågor för att man ska tänka till. 🙂
Vi har bl a bollat lite tankar kring nuvarande SM- kvalsystem och vad som egentligen är viktigt i relationen till våra hundar. Jenny frågade mig: ”Om du och Tarzan mot all förmodan inte skulle kvala till SM och nå era mål –vilka skulle ni vara tillsammans då?”
Jag började fundera. Och försökte vara helt ärlig mot mig själv.
Då Tarzan kom hem till oss var han två år och tanken var att han skulle tränas ett halvår, och sedan lämnas tillbaka till sin ägare. Det var jag helt inställd på och ville ha det i åtanke så vår relation inte skulle bli alltför nära.
Hur det blev med den saken vet vi ju alla i dag. Det var omöjligt för mig att inte bli absolut totalt förälskad i denna känslostormande virvelvind till hund som bara sa JAAA! till allt. Det var liksom vi redan från början, och redan efter en vecka kände jag hur omöjligt det skulle vara att skiljas från honom efter ett halvår. Så han blev kvar… för alltid.
Den känslan har bestått och vi har en nära och känslomässigt väldigt stark relation. Den relationen skulle förbli helt oförändrad även om vi aldrig skulle ta oss till SM, om Tarzan skulle bli skadad och inte kunde tävla mera eller om vi av andra skäl inte skulle kunna göra det vi gör tillsammans i dag.
Han är en del av vår familj. Av mitt liv och min vardag. På samma sätt som Mick och Tiger. Oavsett vad dom gör, presterar eller inte presterar.
Vid ett tillfälle då Mick var skadad och jag så smått började inse att hans ”tävlingskarriär” förmodligen var slut, frågade en bekant i all välmening om jag skulle kunna tänka mig att omplacera honom som gårdshund och skaffa en ny hund. Jag blev så paff över frågan och i stället för att svara fick jag tårar i ögonen. Personen i fråga insåg snabbt läget och sa :”Ok, jag förstår. Du behöver inte svara…”
Herregud, hur skulle jag kunna vara utan Mick? Allt det vi upplevt tillsammans. Mycket sorg, men ännu mera glädje. Och tonvis av kärlek. Sådant som inga tävlingsmeriter i världen kan mätas med.
Och Tiger då? Den lilla killen som aldrig någonsin tävlat, varför har jag honom? Jo för att familjen inte känns komplett utan en terrier. För att han är en bedårande, smart, rolig och älskvärd individ som får oss att skratta. Och för att han konstant lär mig massa nya saker, typ att det inte är border collies som är världens smartaste hundras, det är jack russells. 🙂
Fint skrivet och jag har en stor igenkänningsfaktor i det du skriver om Mick men med Tim istället, Tim började ju få problem redan som 3åring och även om vi fått uppleva mer än jag vågat hoppas på så är det flera som frågat om jag inte ska omplacera honom som ”sällskapshund”. Men han är en sån otroligt stor del av mitt liv och jag tror att allt vi gått igenom fört oss ännu närmare även om vi inte kunnat tävla och träna i den utsträckning jag hade hoppats på när jag skaffade honom från allra första början.
Jag tror man stärks i sin relation då man går igenom så mycket som ni gjort. Man får ett alldeles speciellt förhållande. Och det är liksom hela grejen med att ha hund tycker jag. Det där förtroendet, respekten och känslan av att vara omtyckt för den man är.
Jag har på nåt sätt alltid tänkt att jag skulle kunna omplacera om jag inte kunde ”använda” hunden längre. Och jag dömer verkligen inte de som gör det. Men både Signe och Lovis fick stanna hos mig tills de dog… Signe tävlade inte sina typ 6-7 sista år, Lovis hann ju inte vara pensionerad lika länge men även om jag tänkte på det många gånger kunde jag inte, de fick bo kvar…
Det finns ju olika anledningar till att man väljer att omplacera sin hund. Och i många fall tror jag det kan vara ett bra beslut som gynnar alla parter – inte minst hunden själv.
Själv kände jag att den tanken var i den närmaste otänkbar då det gällde Mick. Och detsamma gäller Tarzan och Tiger. Jag hoppas – och tror – att jag kan ge Mick ett meningsfullt hundliv trots att han varken får tävla lydnad, valla får eller träna som han gjort tidigare. I varje fall ska jag göra mitt bästa.