Jag vet!!! Sorry!
Just nu är jag usel på att blogga just vilket flera påpekat. Några har t o m undrat om bloggen är nedlagd.
Nej, den är inte nedlagd. Jag har bara varit tvungen att prioritera andra saker en tid. Men förhoppningsvis kommer det bli mer tid för bloggande framöver, så håll ut! Och tack för att ni tycker till och engagerar er. 🙂
På en kurs jag hade nyligen kom vi in på frågan vad som rent konkret gör att vi utvecklas inom ett visst område (i det aktuella fallet handlade det om hundträning, närmare bestämt tävlingslydnad). En av deltagarna svarade typ så här ”Jag utvecklas av att träna mycket och ofta. Och för att göra det måste jag känna inspiration. Och för att känna inspiration måste jag ha något/någon som inspirerar mig. Något kan vara att bli varse de framsteg jag gör i träningen och glädjas åt dem. Någon kan vara en träningskompis som talar om för mig att jag är på rätt spår och att det jag gör ser bra ut. Eller så kan någon var min hund som svarar med entusiasm och energi i träningen.”
Jag tycker det var ett klokt svar, kanske för att jag själv känner på samma sätt. Men alla tänker och känner inte som jag. Vi är olika och jag tror vi alla ”går igång” på olika saker.
Ett tydligt exempel är då jag och en kompis för många år sedan åkte iväg med våra hästar och tränade dressyr för en duktig och erfaren tränare i Smålandstrakten. Just denna tränare tillhörde kanske inte de mest pedagogiska jag träffat. Den feedback vi fick var ganska fåordig, och jag minns faktiskt inte att hon någonsin sa ett enda positivt ord under de timmar vi jobbade oss svettiga i hennes ridhus. Det var antingen helt neutralt eller så var det negativt.
När vi åkte hem från träningen var min kompis förbannad – men ändå supertaggad! ”Vi ska f-n visa kärringen vad vi går för! Hon ska få se att vi kan!!” Så kände hon. Själv kände jag mig mest nedslagen. Jag tänkte att oavsett vad vi gör kommer hon aldrig ”se oss” och notera våra eventuella framsteg. Hon kommer alltid att hitta brister att fokusera på, och eftersom jag själv var väldigt väl medveten om just de bristerna så behövde jag inte få det påpekat av någon annan. Vad jag verkligen behövde var någon som talade om för mig att brister är till för att omvandlas till styrkor och dessutom visa mig vägen framåt. Och gärna med lite energi och glimten i ögat i stället för ett torrt konstaterande ” Din häst är för spänd och du rider med för lite yttertygel!”
Efter ett tag bytte jag tränare, och ett halvår därefter bytte även min kompis efter att ha insett att ingenting någonsin kommer vara bra nog … Själv bytte jag därför att jag höll på att tappa glädjen och drivet i ridningen.
Min nya tränare var minst lika skicklig som den tidigare, och hade dessutom förmågan att blanda konstruktiv kritik (Gör så här i stället!) med positiv feedback (Jag ser att du verkligen tränat på detta och det ser mycket bättre ut nu!!”) Vilket gjorde att jag efter varje träning åkte hem med massa inspiration att träna ännu mer, och jobba ännu hårdare!
Men vi är alla olika ”och går igång” på olika saker. Det är viktigt att tänka på – inte minst när man jobbar som instruktör. Att tro att alla är och tänker precis som jag vore ett misstag. Därför försöker jag verkligen se vad var och en behöver för att ta i lite extra, jobba på och komma vidare. Och jag har som mål att bli ännu bättre på just den biten!
Vad inspirerar dig! Vad/vem/vilka får dig att gå ut och träna fast du egentligen skulle vilja göra något annat? Vad/vem/vilka får dig att kavla upp ärmarna, spotta i nävarna och ta i lite extra? Vad/vem/vilka får dig att gå ut och träna, träna och träna en tidig söndagsmorgon i ruskväder och på sikt lyfter dig till en nivå där du aldrig varit förut?
Fundera på det och se till att få mer av det/den/dem i ditt liv! 🙂