Uthållighetsträning del 2

 

Jag gör en liten återblick till förrförra blogginlägget som handlade om uthållighetsträning, där jag lovade skriva hur träningsgruppen jobbade med uthållighetsträningen för de lite olika hundpersonligheterna.

Vi börjar med vovven som lätt tappade engagemang då den efterlängtade köttbullen uteblev och de tävlingsmässiga belöningarna i stället tog vid. Hans matte jobbade vidare på att betinga de tävlingsmässiga belöningarna genom att med jämna mellanrum förstärka dom med en hel massa köttbullkast hit och dit.

Det kunde se ut på följande sätt. Ena gången gjorde matte sin tävlingsbelöning (som i detta fallet var att sträcka händerna över huvudet och säga ”Jaa, vad braaa du var nuuuu!!”) och sedan samlade hon hunden vid sidan och gick mot nästa startpunkt för att låta hunden göra en ny uppgift. Efter den uppgiften gjorde hon återigen sin tävlingsbelöning men därefter följde ett köttbullsregn (hundens absolut bästa belöning). Och på så sätt jobbade hon vidare i kedjan.

Hunden gjorde sammanlagt sex olika uppgifter varav hon belönade fyra med endast sin tävlingsmässiga belöning och två med sin tävlingsmässiga belöning som efterföljdes av köttbullsregn. På denna hund blev det en väldigt trigger att aldrig veta om tävlingsbelöningen efterföljdes av ett köttbullsregn eller en ny uppgift.

Den lite hetare hunden som gärna ljudade och gick upp i stress efter typ två tävlingsmässiga belöningar fick jobba mycket med stadgeövningar i kombination med lite mer häftiga uppgifter. Efter att ha gjort en ruta med en tävlingsmässig belöning fick den en uppgift som innebar att den skulle ligga med hakan i backen någon minut. Därefter fick den göra en lång, slät inkallning, tävlingsmässig belöning och sedan sitt/stanna kvar ca en minut. Denna växling mellan fart – där hunden fick blåsa ur sig – och stadga/fokus gjorde att hunden blev mer fokuserad i uppgifterna. Men i övergångarna mellan de olika övningarna hade den fortfarande lite svårt att hålla ihop.

Eftersom de sedan tidigare jobbat med nostouch, dvs att hunden trycker nosen mot handen, fick de lägga in det i övergångarna vilket gjorde att den även där hade en uppgift. Hunden – som i detta fallet gillade att trycka nosen i handen – följde på så sätt föraren mellan de olika startpunkterna och klarade även att utföra sina uppgifter fokuserat och relativt tyst.

De andra hundarna var av lite blandad karaktär, men där handlade det mest om att få hunden att behålla förväntan genom de olika uppgifterna. Och att som förare inte låta sig påverkas alltför mycket av sin hunds agerande. Skitsvårt tyckte nog alla!!!

Jag upplever att många elever som kommer på träning är extremt rädda för att hunden ska tappa engagemang. Och i sin iver/rädsla att förhindra detta blir man överdriven, ”glad” och peppig.  Och i denna lite överdriva peppighet finns en hel del frustration och osäkerhet som hunden säkert känner av.

Jag tror det är en konst och hårfin balansgång att peppa sin hund så att den känner sig stärkt, och inte tycker det är konstigt och anigen jobbigt när matte eller husse tjoar omkring i ren ”skräck” för att hunden vovven ska bli låg.

Vissa förare är väldigt skickliga på att lyfta sina hundar (jag har sett fint exempel på det nyligen!) medan andra kanske låter sin egen rädsla för ett visst beteende bli självuppfyllande. För i bland tror jag faktiskt vi går och ”känner in och känner av” alldeles för mycket och låter vår egen osäkerhet spegla vår hund. Och många gånger är det nog vi som är mer osäkra och otrygga än vad vår hund egentligen känner sig.

Tillbaka till träningsgruppen. Givetvis löser man inga problem på ett enda tillfälle, men kan man bara få en bra tanke eller tips på lämplig strategi med sig hem är det ju värt att testa och jobba vidare på.

Något jag är lätt livrädd för att att generalisera. Oavsett om det gäller folkgrupper, könstillhörighet, hundtyper eller you name it. 😉

Alla heta hundar fungerar inte lika. Inte heller alla lugna. Därför är jag lite tveksam till att skriva en blogg där jag berättar om hur vi jobbade med den heta respektive lugnare vovven. Men jag tror att ni som läser är kloka nog att inse detta, och inte köper ett koncept rakt av. Jag tror också alla som läser är openminded och villiga att ta till sig tankar och tips utan att följa det slaviskt.

Träning med djur handlar så himla mycket om förmågan att kunna läsa, tolka och förstå. Vissa har det i sig. Andra (som jag själv) lär sig efterhand. Det viktiga är att man är öppen, prestigelös och vågar! Och inte tar det så himla allvarligt. Det är hundträning det handlar om – inte världsekomomi, fredskonferens i FN eller atomforskning!