Har man tystnadsplikt som instruktör?
Den frågan kom upp på en kurs nyligen, och är något som jag själv funderat över tidigare. Som instruktör/tränare/coach (oavsett sport eller tävlingsgren) har man ju ett visst ansvar. Inte bara då det gäller att försöka få sin elev att utvecklas och känna glädje och motivation. Man har även ett ansvar då det gäller att få personen känna sig så trygg att hen vågar lämna ut sig själv, sina svagheter och ”dåliga” tankar för att kunna kunna hitta strategier att förändra.
Som tränare har man inte tystnadsplikt på samma sätt som t e x en läkare, men förhoppningsvis har man ett moraliskt ansvar. Det ansvaret borde bl a innebära att man inte lämnar ut någon annan som man fått förtroende att hjälpa i träningen. Och då det gäller hundsport bör man nog tänka sig för både en och två gånger innan man vitt och brett börjar diskutera någons hund, för är det något som sårar oss hundägare så är det att på omvägar få höra vilka ”brister” vår fyrbenta vän har.
Vad är då okej för en instruktör att berätta? Är det ok att ta upp exempel om man inte nämner några namn? Typ ”Jag hade en tjej med en liten hund här för ett tag sedan som hade ungefär samma problem som din terrier vad gäller positionen i fria följet. Och den jobbade vi så här med…”
Är det ok att nämna någon annan elev vid namn om exemplet är positivt? Typ ” Lisa med sin pudel Sluggo, ni vet… har jobbat massor med den här grundövningen, och han har verkligen fått betydligt snabbare sättanden under gång.”
Eller bör man överhuvudtaget inte nämna några exempel från andra som man haft i träning?
Då det gäller mig själv och min egen träning är trygghet ett av mina ledord, det andra är humor. För att förstärka dessa bitar har jag valt att i möjligaste mån träna tillsammans med andra som har samma värderingar. Det innebär att det garvas mycket på våra träningspass, det är högt till tak och tonen kan vara ”rå men hjärtlig”, men man vet att saker sägs för att man vill varandra väl. Jag tror alla känner sig trygga såtillvida att vi litar på varandra och vill varandras bästa, även när vi ses på tävlingsbanan mellan varven.
Om jag åker till en instruktör vill jag känna samma trygghet. Jag vill kunna vara ärlig med mina svagheter och veta att instruktören inte pratar om mig och mina brister inför sin nästa träningsgrupp. Inte för att det är några som helst hemligheter, men det skulle kännas olustigt för mig, och det skulle göra att jag nästa gång (om det blev en nästa gång) inte skulle känna samma tillit.
Jag tror ingen instruktör egentligen menar något illa om det vid något tillfälle skulle ”hoppa grodor” ur munnen på hen. Men man ska nog tänka sig för lite, för vi människor är olika och i vissa situationer är vi mer sårbara än i andra. Vissa kanske inte bryr sig alls, medan andra blir väldigt ledsna. Och att få konstruktiv kritik face to face är en helt annan sak än att få höra att ens instruktör har tagit upp en själv som exempel inför andra kursdeltagare.
Bilden på världens snyggaste Mick Jagger är tagen av Lena Kerje
Jag tycker att man kan byta ut olika saker om man berättar om ett ekipage för andra. Typ ras, ålder, namn, och så vidare. Bara för att ibland är ju exemplen klockrena och då kan det vara kul att berätta om dem. Men självklart bara positiva grejer, skulle aldrig få för mig att ba ”den och den hunden suger”, typ. Men däremot typ ”x hade problem med detta pga blabla, vi gjorde såhär ocj nu är det super”. Liksom. Ursäkta osammanhängande.
Bra skrivet!
Inte alls osammanhängande. Jag hängde lätt med i den förklaringen. 🙂
Tack!
Älskar din blogg! Detta inlägget var så himla bra och tänkvärt!
Så roligt! Tack snälla du! 🙂
Jag som har ett jobb där sekretess/tystnadsplikt är lagstadgad (socialsekreterare) tror det är nödvändigt om människor ska känna tillit o berätta… Jag har pratat med flera som gått kurs som inte vågat ta upp det man verkligen har problem med. Anledningen har varit att hen vill verka duktig, o skäms för sina tillkortakommanden i träningen av sin hund. Det förvånade mig, första gången jag hörde det – man går ju kurs för att man inte kan, vill lära sig? … Men så är människor just människor med allt vad det innebär o vad som finns i den psykiska/mentala ryggsäcken syns sällan. Att bli bedömd o kanske få ”kritik” är svårt för många…. Tystnadsplikt ger trygghet!
Sant Maria! Sedan tycker jag det är viss skillnad på att bli bedömd och få kritik (konstruktiv sådan) på plats, mot att få höra att man varit diskussionsämne i ett sammanhang där man inte bett om det, och där något man sagt i förtroende lämnas ut till människor man överhuvudtaget inte känner.
En liten undran…Vad blir det för åtgärd om man som socialsekreterare bryter mot den lagstadgade tystnadsplikten?
Vilket bra och tänkvärt inlägg.
Tack! 🙂 Tassportalen…vilket bra namn!! 🙂
På något sätt känns uppsåtet med själva ”uthängandet” helt avgörande. Kan jag/min träning användas för att hjälpa/stärka någon så känns det fine( iaf. för mig). Är man ute efter att raljera på min bekostnad så skulle jag nog inte vara lika bekväm.
Halloj Anna! Ja, så kanske många tänker…medan andra inte vill bli diskuterade överhuvudtaget. 🙂
Att känna att man inte blir utelämnad är nog viktigt om man går kurs och får hjälp med sin träning. Sen tycker inte jag det är ett problem om instruktören använder sig av goda exempel för att förklara, det kan hjälpa en att inte känna sig ensam med samma problem. Men det måste alltid vara i goda ordalag man talar om någon annan i så fall. Att snacka skit eller brister om andra leder bara till problem och sprider också en negativ klang kring den instruktören. Man kan ju alltid fråga om lov att få berätta om ett ekipage man tycker har jobbat bra – som en slags bekräftelse på allt de jobb de gjort. Eller så får man avidentifiera det man berättar.
Moraliskt ansvar tycker jag definitivt man har men sen för den egna verksamheten – vill man bli sedd som den som sprider ”skit” om andra? Knappast bra för affärerna.
Kloka reflektioner Sofia! Tack! 🙂
Viktig! Og veldig bra skrevet.. Jeg personlig liker ikke at andre snakker om min hund uten at jeg er tilstede eller spør om det er greit 🙂 men vi er forskjellige selvsagt! Fint å reflektere rundt dette!
Tack för dom orden! Och tack för att du läser bloggen! 🙂
Du är så klok Heléne! Har inte tänkt så mycket på det tidigare men det är helt klart väldigt viktigt att känna att man vågar visa upp sina svagheter. En ämne väl värt att belysas!
Tack Malin! .) Ja, man vågar mycket och törs blotta sina svaga sidor om man känner sig trygg…och litar på personen. 🙂
Intressant inlägg! Tycker det är en självklarhet att man inte ska prata om sina elever med andra som instruktör. Om det inte är ngt positivt 😉 eller man vet att det är ok med eleven 🙂
Ja det borde vara en självklarhet. Om man fått ”godkänt” av eleven (p g a att hen är ett lysande och positivt exempel i en viss situation) är det ju en sak, men överlag tycker jag ”den moraliska tystnadsplikten” ska gälla. 🙂