Träningstankar

Den absolut svåraste störningen för Tarzan är när det inte händer någonting.

När det är så tävlingslikt som möjligt, så tyst som möjligt och jag agerar så tävlingsmässigt som möjligt. Han har mycket svårare att vara helt stilla när jag inte använder hjälper som omvänt lockande, bollar som kommer farande och då man på andra sätt ”provocerar honom”. Därför försöker jag så ofta som möjligt träna så tävlingslikt det bara går. Störningar i form av människor som gör konstiga saker på planen, plötsliga ljud och annat använder jag mellan varven som en hjälp för att påminna honom om rätt tanke – inte för att han blir mer störningstålig på grund av detta.

Jag tränar också en hel del på utblivna belöningar och på att bara bekräfta honom som jag gör på tävling. Inte bara då jag kedjar utan även i andra sammanhang. Ett fint uppsitt, snyggt gripande eller bra position i sakta marsch bekräftar jag ofta genom att bara tala om att han är bästa hunden. Fortfarande ser jag att han tänker ”jamen ro hit bollen då” men han tar ändå åt sig av berömmet och kan lätt gå in i en ny uppgift igen.

I början av veckan skar Tarzan upp tassen på glas. Det blödde rejält och tre små glasbitar plockades ut från höger framtass. Det har läkt fint men han har fått vila från träning i veckan. Jag fick plötsligt tid över till en massa annat, och bland annat har jag satt mig ner och i lugn och ro gjort upp en grundläggande planering för vår vidare träning under nästa år.

Jag baserar den på några olika bitar som alla behöver förbättras mer eller mindre mycket.

Teknik

Tekniska bitar av momenten. T e x helt raka vänster om halt och hålla vittringspinnen stilla i munnen vid ingång till sidan.

Koncentration

Förmåga att fokusera på rätt sak vid rätt tillfälle. T e x att snabbt kunna ställa om från kontakt och följsamhet vid sidan till att springa fort ut till en kon. Eller att kunna tänka om från hopp/apport till nosarbete i vittringsprov.

Säkerhet

Kunna prestera i olika miljöer, situationer och med olika typer av störningar. Här ingår generalisering. Att kunna göra samma sak i en ny miljö, på en plan som är annorlunda uppställd än den tidigare men även att kunna prestera lika bra i en annan aktivitetsnivå och sinnesstämning. Och även när det känns jobbigt och lite svårt.

Jämnhet

Kunna prestera på hög nivå gång efter gång. Här vill jagutveckla förmågan att prestera bra – inte bara då omständigheterna är gynnsamma utan även då de inte är det. En hög lägstanivå helt enkelt. Denna punkt hänger mycket samman med den ovan och det är i första hand dessa två punkter som har störst utvecklingspotential i Tarzans fall.

När jag var hos Lillemor pratade vi en hel del om vad jag ska lägga fokus på i träningen och vad som ska få lägre prioritet. Det är lätt att man ”sållar mygg och sväljer elefanter” , d v s hakar upp sig på detaljer som i det stora hela inte spelar så himla stor roll. Jag tycker nog jag på senare tid blivit bättre på att se helheten och framförallt så vågar jag utmana både mig själv och hunden på ett sätt som jag tidigare undvikit. Det har i sin tur inneburit att jag fått en större trygghet – både i mig själv och tillsammans med Tarzan. Det kan jag också märka på honom för han blir inte längre lika stressad och speedad om det blir fel eller om något är svårt.

En annan sak som jag börjat med är att ”vara min egen coach”. Det innebär att jag efter vissa träningspass sätter mig och och coachar mig själv. Det kan låta så här:

(jag som coach) ”Varför tror du han låste sig i att sätta sig på Z  fast du sa stå? ”                                                                                              

(jag som hundtränare) ”För att han har lätt att upprepa ett fel av den typen om jag inte gör någon förändring.”                                        

(jag som coach) ”Varför gjorde du ingen förändring då?”                                                                                                                                                  

(jag som hundtränare) ”Jag gjorde en lite förändring i form av att jag försökte bli tydligare.”                                                                              

(jag som coach) ”På vilket sätt försökte du bli tydligare?”                                                                                                                                                  

(jag som hundtränare) ”Jag var noga med att ha blicken rakt fram och säga mitt stå utan att titta ner plus att gå aningen snabbare innan jag sa kommandot. Men det hjälpte inte”                                                                                                                                                                                            

(jag som coach) ”Varför tror du att det inte hjälpte?”                                                                                                                                                            

(jag som hundtränare) ”För att han var så inne i sittanken. Han blir lite spänd i kroppen när han tycker det är svårt, lägger mycket vikt bakåt och då är det jättelätt att rumpan åker ner i backen.”                                                                                                                                        

(jag som coach) ”Så hur gör du nästa gång om det blir fel?”                                                                                                                                                    

(jag som hundtränare) ”Då ska jag prova att påminna honom om ställandet genom att belöna några sådana innan jag börjar med Z. Jag ska också träna mycket ordförståelse i andra sammanhang. Och så ska jag träna mycket på att han ska klara bryta en viss tanke och snabbt kunna ersätta den med en ny, och det ska jag också träna på i andra situationer.”

Så kan ett samtal med mig själv låta. Knäppt och onödigt omständigt kan man tycka. Men för mig funkar det skitbra. När jag går in i coachrollen blir jag objektiv (dissar) vilket gör att jag kan ställa rätt frågor till mig själv. Frågor som gör att jag kan hitta en bra lösning utan att lägga massa känslomässiga aspekter på det hela. Det är lätt att man tar fel och misstag personligt (”Varför kan du inte lyssna på vad jag säger hundskrälle?”) i stället för att försöka förstå varför hunden inte klarar att sortera vad jag säger.

När jag kör fast i något problem och har svårt att hitta en lösning så brukar jag tänka ”Vad skulle jag säga till någon annan i samma situation?”. Och då har jag lättare att tänka objektivt.

Det är tur att det blir träningsuppehåll – både frivilliga och ofrivilliga – mellan varven så man har tid att klura lite extra på vad man egentligen håller på med. Och varför. 🙂