Träning hos Lillemor Edström

Jag är inne i ett träningsflow.

Inte så att träningen glider fram på räls på något sätt, utan snarare att jag känner mig vansinnigt motiverad att gå ut och träna hund. Till stor del beror det på Tarzan. Han delar min entusiasm och är en grymt kul och stimulerande kille att jobba tillsammans med. En annan bidragande faktor är mina goa träningsvänner som jag har förmånen att träffa med jämna och ojämna mellanrum.

Men den största delen tränar jag ändå ensam och känner en slags harmoni i det. Även om jag gärna bollar tankar, idéer och problemlösningar med mina vänner så är det ändå på egen hand som jag börjar hitta en bra samarbetsform tillsammans med Tarzan. När jag själv får stöta, blöta, prova, omvärdera, misslyckas och lyckas – det är då jag utvecklas som mest.

Jag är nyligen hemkommen från några dagar i Kristinehamn hos familjen Edberg. Vi har tränat i Lillemors Hundhall inne i själva Kristinehamn – en hall som håller ca 16 grader och dessutom har ett uppvärmt pentry, dusch och toalett. Väldigt skönt!

Mattan var en smula hal, vilket blev en väldigt nyttig träning för Tarzan som aldrig tränat på den typen av underlag tidigare. Jag trodde nog  han skulle bli vårdslös på mattan eller bli frustrerad och slarvig, men han överraskade genom att faktiskt försöka anpassa tempot på ett bra sätt. Trevligt.

Det blev många pass och jag hann träna på allt det jag hade planerat. Lillemor körde lite försiktigt med nyopererade Shikka och det så väldigt fint ut. Även om Shikka är en oerhört snabb hund med mycket tryck, motor och ”kan själv”, så har Lillemor verkligen lyckats hitta rätt knappar på henne och genom klok och bra träning fått henne stabil och jämn.

Jag bad Lillemor lägga upp två av Tarzans pass. Det är nyttigt att släppa kontrollen i bland och anpassa sig till saker och situationer man inte planerat eller förberett. ”Kul, då ska ni får göra samma sak som ekipagen i spetsgruppen, sa Lillemor (som var inbjuden som coach för spetsgruppen på senaste lägret). Ni ska få gå in i två omgångar och göra fyra moment – varannat fart- och varannnat koncentrationsmomnet. Och syftet är att lära sig jobba tillsammans med sin hund så den snabbt kan växla tanke och känsla.”

I första ”ringen” skulle vi göra Z, dirigeringsapporteirng, fritt följ och hopp apport. I den andra var det inkallning, fjärr, rutan och vittring. Lillemor filmade alltsammans och oj! så nyttigt det var att titta på. Det blev dessutom en hel del fnitter eftersom jag sagt till Lillemor att hon måste filma Tarzan HELA tiden så jag i efterhand skulle kunna gå igenom och kika på både förtjänster, brister och dessutom kunna se vad han tänker…

Att vara TL, filmare och kommendera samtidigt, visade sig vara ett tufft jobb och då Lillemor höll på att snubbla på en kon då hon backade bort från oss med kameran i ena handen och apporten i andra var det svårt att hålla sig för garv. Men what the heck…lydnad ska vara roligt!! 🙂

Hur gick det då? Jodå, rätt så bra tycker jag. Nu är ju elitmomenten inte helt befästa och med tanke på det tycker jag det tekniskt och momentmässigt överlag gick fint. Lite småmissar,  ett missförstånd och några några onödiga dk:n från min sida blev det. På plussidan tycker jag Tarzan har fint fokus och en väldigt bra träningstanke rakt igenom. Lite för het i fria följet, men som Lillemor påpekade ”Han anstränger sig verkligen för att hålla sin position och inte hamna för långt fram.”

Och själv var jag bra på att behålla en go känlsa rakt igenom och sköta mina uppgifter som förare både i och mellan momenten, förutom på ett ställe där jag ska ändra strategi.

Jag noterar missarna och försöker förstå varför det blev si eller så. Men jag registrerar även det som var bra och försöker tänka igenom varför det blev bra. Att tro på turen och slumpen är inte min grej (även om jag är gärna välkomnar lite tur mellan varven), och jag vlll gärna förstå, både varför vi missar och varför vi lyckas, så jag kan upprepa lyckanden och minska på missarna.

Lillemor gav massa bra feedback på allt vi gjorde – både ur domarsynpunkt och som träningsvän. Hon har ju sett Tarzan en del och känner till hans personlighet – och även min. Vi pratade också om hur stor skillnad det kan vara på en ”duktig hundtränare” och ”en duktig tävlingsförare” och hur man ska göra och tänka för att minimera skillnaderna. Vi pratade också om vikten av att inte fastna i detaljer, inte bli för allvarlig och aldrig glömma att vi har med en individ till därute på planen. En individ som är precis lika lycklig även om den inte får SM-poäng, står överst på prispallen eller erövrar titeln ”Årets Lydnadshund”. Jag är full av beundran inför ödmjuka Lillemor som hållt sig på topp under så många år – först med suveräna Krollie och på senare år med yrvädret Shikka. Och snart lär vi få se henne med en ny liten stjärna… 🙂

Vi pratade om hur viktigt det är att man har distans till det man gör. Det är vi som väljer att tävla, att satsa och att lägga ner massor av träningstimmar i regn, kyla, lera, gassande sol, mörker och halv storm. Medan hunden förmodligen är lika lycklig bara den får mat, kärlek, roliga promenader och lite kul lek & aktivering. Därför är det minsta vi kan göra att visa den vår uppskattning i både med- och motgång, tala om att den är ”världens bästa hund” även om allt inte är perfekt och kosta på oss att garva åt våra misstag i stället för att ständigt få prestationsångest för att vi inte anser oss själva, eller hunden, bra nog.

Jag känner mig i alla fall väldigt nöjd efter våra dagar i  Kristinehamn. Glad och tacksam över att ha fina två- och fyrbenta vänner  i mitt liv.  Och nöjd med mig själv för att jag har förmågan att njuta av det.

Tarzans och mina två ”ringar” i Lillemors hundhall finns att kika på om du går in på:

Tarzan – ring 1

Tarzan – ring 2

Bilden på Tarzan är tagen av Sandra Kagevik