Tävlingslydnad. Ta det inte så himla allvarligt! :)

För tillfället är det full rulle i tillvaron. Jag försöker stanna upp och njuta av våren mellan varven och använder våra vandringar i skog och mark till att rensa hjärnan och ladda ny energi.

Det blir lite glesare mellan träningspassen men dom jag gör försöker jag planera lite extra. Vad, varför och hur är frågor jag ställer mig innan jag ger mig ut.

Vad ska vi träna i dag? (Helhet med fokus på raka sättanden  i alla ingångar) Varför ska vi träna det? (Därför att han har en tendens att slå ner rumpan för snabbt och hamna snett i längre kedjor då han blir lite för ivrig) Hur ska vi träna det? (Påminna om ingångarna på ”uppvärmningen”genom att lägga en platta vid sidan alt göra vänster om innan han hunnit sätta sig) Så kan min planering se ut…typ.

Jag tycker Tarzan känns fin i träningen. Han har fortfarande bra tryck i det han gör och springer alltid fort, men på något sätt vi hittat en slags balans. Han springer inte längre helt hysteriskt  utan har en tanke på att han faktiskt ska utföra en uppgift mitt i all aktivitet. Dessutom känns det som att vi hittat en träningsform som passar oss båda. Det har tagit tid och jag har testat en del olika varianter. Men nu verkar det som att vi hittat rätt (i alla fall för tillfället – träning är ju dynamsikt) och på det hela taget känns det mer avspänt, harmoniskt och tryggt. Hoppas kunna behålla den känslan.

I sommar kommer jag ha en typ av kurs jag aldrig haft tidigare. Den heter ”Tävlingslydnad. Ta det inte så himla allvarligt.” En träningsgrupp kontaktade mig och ville ha en ”specialdesignad” kurs där fokus inte låg på moment/teknikträning utan mer på den mentala inställningen hos både förare och hund. Vad vi vill utstråla tillsammans på planen och hur vi jobbar mot den målbilden? Och hur vi tänker i träningen för att få till kombinationen fina utföranden tillsammans med utstrålning, glädje och energi?

Många av oss lägger ofta över ansvaret på hunden då det gäller attityd och förutsätter på något sätt att hunden ska jobba med entusiasm, glädje och tryck bara för att den kan sina uppgifter. Dessutom ska den se glad ut och utstråla självförtroende. Men vad har vi själva för attityd? Vad utstrålar vi? Och inte minst, vilka signaler sänder vi ut till vår hund?

Deltagarna i gruppen tyckte de hade fått in för mycket allvar, prestationstänk och ”tråkpetande” (som en av tjejerna uttryckte det) i sin träning, och ville hitta tillbaka till glädjen och flytet i hundträningen. När jag fick frågan var jag först ganska tveksam. Inte på grund av att jag inte tror den här typen av kurs behövs (för det tror jag verkligen att den gör) utan mer för att jag var tveksam till hur jag skulle lägga upp den. Vi är ju alla olika som personer (och så även våra hundar) och det koncept som passar mig eller dig, kanske inte alls passar en annan. Men efter lite funderande sa jag ja, och har nu tänkt vidare på hur kursen ska läggas upp. Vi får se hur det funkar, men det är väldigt spännande och utvecklande för jag får verkligen tänka till både en och två gånger.

När det gäller dressyrridning så blev det en stor förändring på sporten i och med att küren (grand prix rörelserna rids till musik efter ett valfritt program) kom till. Från att ha varit en lite stel och stram halvmilitärisk tillställning där korrekthet var ledordet fick man helt plötsligt lite själ och show i uppvisningarna. Och det smittade av sig även på den ”vanliga” dressyren. Man började se till egenskaper som utstrålning, energi, lätthet och samspel på ett helt annat sätt och plötsligt strömmande även publiken till. Dressyren var inte längre en tillställning för de närmast sörjande utan det var roligt att titta på även för den oinvigde. Och det är väl ett utmärkt betyg för en sport!

Inom hundsporten har vi freestyle och htm till musik, men jag har ofta funderat på om man inte skulle kunna ha lydnadsprogram till musik också. Ett egenkomponerat program där momenten i den aktuella klassen ingår, men man får själv välja ordning och typ av musik som man tycker passar sig och sin hund. Förflyttningarna mellan momenten skulle vara en del av programmet och förutom betyg för de olika momenten så skulle betyg för helhet ges.

Helhetsbetyget skulle innehålla bedömninggrupper som samarbete (hur väl man kommunicerar tillsammans på planen), flyt (hur man får i hop hela programmet till en fin helhet), musikval (hur väl musiken stämmer med ekipagets personlighet och sätt att arbeta på) och med vilken vilja och lätthet hunden utför sina uppgifter (där tas givetvis hänsyn till ras!).

Inga gula kort eller minuspoäng för ”överdriven glädje” (hur tusan kan man bli för glad?!!) mellan momenten. Däremot kan man ju tänka sig att en hund som skuttar runt alltför mycket gör att programmet i sig blir lite hackigt och ”oflytigt” och då kan det ju kanske dras poäng på flyt.

Det finns säkert en massa bra sätt att modifiera både upplägg och bedömning på om man tänker till. Själv funderar jag på att faktiskt hitta en låt som passar mig och Trasan och göra ett ”eget” elitprogram till den låten, bara på kul och bara för att få lite variation och nytänk i träningen. Och inte minst för att jag gillar att träna till musik. I feel good!!! 🙂