Tävling. Finsk sisu. Och vanligt svenskt bonnförnuft.

I lördags var vi och tävlade i Eskilstuna. En förmiddags- och en eftermiddagstävling.

När klockan ringde 03.45 och jag motvilligt slog upp ögonen kunde jag inte låta bli att undra hur jag egentligen tänkte när jag anmälde till en tävling med start kl. 08.00, två och en halv timme hemifrån. Men ibland får man ta konsekvenserna av sitt handlande.

Dagen började inte så bra. Drygt en kilometer hemifrån körde jag på en grävling som dök upp från ingenstans. Det var dimmigt och jag hade inte en chans att se den. Jag stannade bilen och sprang fram och kollade hur illa det var. Och illa var det…

Himla otur att den dök upp just framför min bil, men jag kände mig ändå lite lättad då den drog ett sista andetag och sedan for vidare upp till grävlingshimlen. För jag hade nog inte haft guts nog att köra över den (alternativt försöka slå ihjäl den med domkraften) och avliva den. Och inte heller hade jag med gott samvete kunnat lämna den där, skadad på plats, och åkt vidare mot Eskilstuna. Så det var med med en blandning av sorg och lättnad jag lämnade den och for vidare.

För att sammanfatta det hela så var förmiddagens tävling en påse gott och blandat (alltså lite sött, lite salt och lite surt) för vår del. Jag fick startnummer 1 av 13 och med Tarzan är det ingen fördel med ett tidigt startnummer. Men det är ju bara att gilla läget.

Tarzan kom lätt vilse på sin väg till rutan plus att han skiftade innan mitt kommando på fjärren. Det sänkte vår slutpoäng en hel del och vi blev trea på 260,5 poäng. En hyfsat okej – men ingen hallelujaprestation – i övrigt.

Lite extra kul på denna väldigt trevligt arrangerade tävling var att fem finska deltagare var med. Och det var två av dessa som knep de första två pallplatserna på förmiddagens tävling. Grattis Finland! Jag och några medtävlare satt och studerade eventuella skillnader mellan finska och svenska ekipage och kom fram till att de finska förarna rent generellt är mer tydliga i sitt sätt att föra sina hundar, och samtidigt mer neutrala i sina kommandon än vi svenska.

Nu är det självklart så att alla finnar inte tränar/tävlar på samma sätt. Inte heller gör alla svenskar, spanjorer, tyskar och norrmän exakt likadant. Men om man nu vill generalisera lite (och det gör man ju gärna…), ser man ändå en röd tråd i deras sätt att föra sina hundar. Medan vi svenskar ofta lägger massa känslor i våra kommandon (typ ”siiiitttt” i falsett för att vi förmodligen är osäkra på om våra hundar verkligen kommer sätta sig) så säger finnarna sina kommandon mycket mer neutralt.

De är också otroligt skickliga på att berömma och höja sina hundar mellan momenten så att hundarna verkligen får självförtroende. Det ser helt enkelt väldigt lätt och proffsigt ut när dom tävlar. Och jag gillar verkligen då lydnad ser lätt ut. Att det sedan inte är så lätt, vet vi ju alla som håller på…

Vi som såg dom fick oss nog i alla fall en liten tankeställare på flera områden. Och sådant är alltid värdefullt för sin egen fortsatta utveckling.

Efter lunch var det samling igen och då drog jag startnummer elva. Det var ganska varmt så jag beslöt mig för att inte värma Tarzan alltför mycket innan vi skulle in, speciellt inte eftersom vi redan kört en runda.

Trots värmen och det faktum att vi redan tävlat en gång var killen direkt taggad och fokuserad, och denna gång kändes allt mycket bättre. Inga stora missar, en Tarzan som var hyfsat samlad (med Tarzanmått mätt)  men ändå fartig, koncentrerad och med i matchen. Så vi vann eftermiddagens tävling på 290,5 poäng. Och som grädde på moset en go känsla och bra teamwork. 🙂

I möjligaste mån försöker jag lära mig något av allt jag gör och upplever – både av framsteg och motgångar. Och så även i detta fallet. Bland annat tänkte jag på hur nära det är mellan att ”misslyckas” och att ”lyckas”. Hur små förändringar i upplägg, sätt att tänka och förhålla sig till en viss situation, kan få avgörande betydelse.

Jag inser också att man (läs jag) ibland krånglar till saker lite för mycket i stället för att tänka lite mer enligt principen ”make it simple”. Vanligt svenskt bonnförnuft räcker i bland längre än man tror.

På vägen hem i bilen tänkte jag också på att man i bland har marginalerna på sin sida, medan man vid andra tillfällen inte har det. Men ju mer bekväm/säker/rutinerad man blir i en viss situation, desto lättare har marginalerna att hamna på rätt sida. Även om det alltid kommer vara ett litet lotteri, så har man större vinstchans ju mer man tävlar och lär sig hantera sig själv i skarpt läge.