Tänk som en terrier!

Höga ambitioner, träningsvillighet, klara målbilder, perfektion… Det är egenskaper som vi ofta värderar högt då det gäller ”vinnarskallar” (vad nu det egentligen är…).

För att bli bäst måste man vilja mycket, träna mycket, ha höga, tydliga mål och vara medveten om att varje liten detalj spelar in.

Men räcker det? Vad händer om man besitter alla egenskaper ovan – plus hög potential i övrigt – men tappar motivation och glädje i det man gör?

Efter att själv ha gjort en mental resa under många år – från att ha haft orimliga och helt felaktigt ställda mål – till att i dag se på min prestation med helt andra ögon – har jag kommit fram till vissa slutsatser.

Man kan vara hur jäkla ambitiös och träningsvillig som helst och vara perfektionist uti fingerspetarna, men det kommer inte hjälpa i längden om man inte har förmågan att hitta m o t i v a t i o n.

Motivation brukar vara ganska lätt att hitta i medgång. När man lyckas med det man föresatt sig, får bekräftelse&ryggdunkar och känner att man har kontroll på situationen.

Betydligt klurigare är det vid motgångar. När man misslyckas med det man haft förhoppningen att lyckas med, när bekräftelsen uteblir och kanske ersätts med kritik och man plötsligt inte har riktig kontroll på det man gör.

Att bli arg, besviken, ledsen, frustrerad och ”tom” på energi är helt normala reaktioner. Frågan är hur vi hanterar känslorna. Och vad vi har för redskap och inneboende kraft att gå från ältande till konstruktiva tankar och handling. För det är egentligen exakt det motivation handlar om tycker jag.

För att utvecklas måste man våga misslyckas. Om man bara gör saker man behärskar väl och håller sig inom sin comfort zone kommer man förmodligen göra färre misstag. Men vad lär man sig av det?

En av de mentala coacher som jag haft till och från under min tid som aktiv i tävlingssammanhang beskrev besvikelse som ett slags sorgearbete. Först blir man liksom förlamad och tom, sedan ledsen och/eller förbannad och därefter går man in i lösningsfasen där man funderar på hur man går vidare. Och ju bättre man blir på att hantera misstag och ju starkare man blir mentalt, desto snabbare går man in i lösningsfasen.

Samma person sa till mig att ”Feghet är det största hindret på vägen mot lycka.” och ”Att vara perfektionist är bra. Så länge du har en sund inställning till begreppet perfektion.” (Det sistnämnda var direkt riktat till mig under tiden jag tävlingsred…)

Ingen vill göra misstag, men det går liksom inte att undvika. I alla fall inte om man vill utvecklas. Jag skulle vilja säga att om man går från varenda träningspass (för det här gäller ju såväl träning som tävling) och känner att man har lyckats med allt man gjort, då har man inte tränat tillräckligt bra. Då har man ”fistränat”, förmodligen för att man är rädd för den dåliga känslan eller känslan av att inte ha full kontroll.

Vill man bli bra på något handlar det inte om att undvika svårigheter och misstag. Utan att lära sig hantera dem på bästa möjliga sätt.

Bilden överst är tagen av Yvonne Öster och modellen är min första hund – älskade jack russel Jackson.

”Jacke”  med de stora fina öronen lever inte i dag, men han lever i mitt hjärta och jag är så himla glad över att just han blev den som fick mig ta steget in i hundsportvärlden. En stor liten hund, som lärde mig väldigt mycket. B l a att aldrig ge upp om jag verkligen vill något tillräckligt mycket.

För att träna en terrier måste man tänka som en terrier. Och terriers ger aldrig upp! 🙂