”Hur mycket störningsträning kör du?”
Den frågan fick jag häromdagen och det kändes nästan lite pinsamt att svara ”Typ aldrig”. Men det är faktiskt precis så det är.
Tarzan är en hund som är öppen i huvudet – på gott och ont ska tilläggas. Han är en sensitiv individ vars hjärna inte alltid filtrerar yttre stimuli, utan tar in många detaljer och intryck samtidigt. Och väl där har den ibland lite svårt att sortera allt. Av den anledningen borde jag lagt ner ocenaer av tid på att störningsträna kan man tycka.
Trots det har jag har i princip aldrig gjort det. Inte på ”traditionellt sätt” i alla fall, däremot har jag ofta använt störningar som hjälp och impulskontroll, typ ”Kan han hitta rätt punkt i rutan trots att det ligger en stor boll två meter utanför?”
Jag tycker det är svårt att regissera störningsträning på ett sätt som verkligen får hållbar effekt i tävlingssammanhang, och den form av störningar jag övar på skulle många inte ens kalla störningsträning. I Tarzans fall har det i stället handlat mycket om att motivera honom så pass mycket för sina uppgifter, och hitta ett så högt värde i att lyssna på mig, att han klarar att välja bort andra intryck som han tycker är svåra och jobbiga att hantera. Det har fungerat tack vare att han älskar sina belöningar, men även att han lärt sig lita på mig. Jag är hans trygghet och belöningarna hans drivkraft kan man säga.
Ibland frågar han mig ”Ska jag reagera på det här?” om en hund börjar tokskälla eller om han hör något oväntat ljud då vi håller på att träna. I början frågade han aldrig, han reagerade direkt. Numera tittar han till på mig, och jag svarar oftast bara med att ge honom ett lugnt leende, utan att på annat sätt kommunicera med honom. Det betyder ”Det är lugnt” vilket han har lärt sig förstå.
Vad jag däremot gör titt som tätt är att överträna vissa saker. Överträning tycker jag är en annan sak än störningsträning. Det kan t e x innebära att låta honom sitta fyra minuter i stället för två på sitt i grupp, eller sitta närmare de andra hundarna än han ska göra på tävling. Det kan vara att gå ett längre fritt följ än det vanligtvis är då vi tävlar, låta mittapportern vara betydligt mer synlig och lockande än den han ska gripa, stå länge vid konen innan han får lov att gå mot apporten osv. Däremot tränar jag i princip aldrig sådant som inte kommer hända på tävling.
Är det då fel att störningsträna?
Absolut inte. I alla fall inte så länge man är medveten om vad man gör och varför. Är det svårt för hunden att sitta stilla när det far en massa bollar omkring den eller någon försöker locka den ur position med en köttbulle? Eller är det svårare när det är helt tävlingsmässigt tyst och ingenting händer? Kanske man i så fall ska använda störningsträningen med bollar som en hjälp för hunden att förstå vad vi vill att den ska göra, men för den skull inte tro att den automatiskt kommer sitta stilla när det blir tyst och tävlingsmässigt.
Jag vet hundar som går glimrande snygga fria följ så länge någon försöker locka dom att släppa kontakten, och dom vet att belöning kommer om dom lyckas hålla fokus. Men när ingenting alls händer och allt är ”tävlingsmässigt” tappar dom däremot ganska lätt både koncentration och position.
Ett annat ganska tydligt exempel är hunden som är suverän på att söka efter vittringspinnen bland folk, andra hundar och massa leksaker. Men då det ligger 5-7 pinnar i ett mönster på en i övrigt ”ren” gräsmatta blir det betydligt svårare.
Det går mycket trender i hundträning. Och det är ju både kul och utvecklande att det kommer nya idéer och tankar kring vår sport. Men som alltid kan det vara smart att fundera över vad som passar för egen del och vad syftet är. Många vägar bär till Rom och om alla skulle ta exakt samma skulle det nog bli rätt enformigt… och trångt! 🙂
Mycket kloka tankar! Jag ”slickar i mej” och nickar medhåll.
Mycke bra skrivet?
Tack Kristina! Kul att du tycker! 🙂
Tack Cornelia! 🙂
Totally agree… Tror väldigt lite på generaliserade effekter av störningsträning…. Men däremot, precis som du – på (väl och märke) realistisk överträning… Alltså inga lammskinn som löptikar gullat med, Ajaxspray på golvet eller människor som ligger mellan vittringspinnarna….
Snart ses vi och jag längtar!
Pözzzzz
Lammskinn som löptikar gullat med… den har jag aldrig hört!! 🙂
(Det skulle Tigge älska!)
Japp, snart ses vi! Superskoj!!! 🙂
Pöss å kram
Tror föraren behöver störningsträna mer än hunden många gånger ? Hahaha…. Bra inlägg? Mattias
Helt övertygad om att du har rätt i det Mattias!! 🙂 🙂 🙂
Mycket bra inlägg!!
Det gav mig styrka i min tro 🙂 låter knäppt va, men du fattar nog vad jag menar 😀 – min tro i hundträning och just det ”alla vägar bär till Rom”
Tack!!
Tack Eva! Så bra… 🙂
Kram på dig!
Å så klokt!!!
Min hund fixar många träningsmässiga störningar men på tävling blir han som förbytt 🙁
Gillar dina inlägg jättemycket! Kan man få gå en privatkurs?
Tack så roligt!
Du är så klart välkommen för träning. Bara hör av dig i så fall. 🙂
Håller helt med! Mycket bra inlägg!!
Tack Lena! 🙂
Japp …. Svår balans, det där ?
vill ju till att tänka sig för så man själv är öppen i skallen för var som är vad för hunden!
Tyckeratt det är dumt att krångla till det i onödan. Gillar överträning som utvecklat oss då vi ska blir starka tillsammans…. Puss på er ?
Japp! Krångla till det i onödan ska vi inte. Det kan vara krångligt nog ändå… 😉
Pözz&Kram
åh, jag trodde jag var ensam om mina tankar och iakttagelser av en ”störningstränad” hund som går klockrent på träning men som tappar allt på tävling! Jag har knappt vågat yppa det till folk! Nu känns anmälningen till ”Förarens roll i teamet” verkligen optimal, det ska bli så roligt!
Har följt din blogg ett tag och inspireras ofta, tack 🙂
Tack Carolin! Det ska blir kul att träffa er!
Jätteroligt att du gillar bloggen. 🙂