Snoriga näsor och andra nosarbeten

Envis influensa detta.

Jag är fortfarande krasslig och har feber, hosta och huvudvärk. Hundarna har bara fått kortare promenader under helgen, förutom då Leffe var ute en längre sväng med dom. Inte heller har dom fått någon träning eller annan hjärnstimulans på ett antal dagar, och det märks.

Tiger är förvisso lugn och tar det hela med ro, medan Mick är lite allmänt rastlös och Tarzan helvild. Han hämtar vantar som han kastar omkring sig och fångar i luften, han jagar Tiger genom huset i 180, han kommer dundrande upp till mig där jag ligger i tv-soffan, landar på min mage och attackerar mig med blöta pussar. Puh!

I morse kände jag mig aningen bättre – eller snarare mindre dålig – så jag gick ut och gömde ett antal föremål i vår hästhage, högt och lågt och huller om buller bara för att hundarna skulle få aktiveras lite (läs: jag skulle få lugn och ro). Området var väl ungefär 50×50 m och först ut var Micken. Killen har haft lite känningar av sin senskada på höger fram och även om han får springa, träna lugnt och valla försiktigt så sparar jag lite på fina killen. Så han fick leta fem minuter och levererade glad i hågen fem av åtta föremål.

Sedan var det Tarzans tur och min plan var att han skulle få hålla på i tio minuter och se hur många föremål han plockat på den tiden.

Herrejäklar vad det gick!  Inom loppet av fyra minuter hade han fått in sex föremål. I bland kan det gräma mig att jag inte är intresserad av bruksbiten för jag tror egentligen det skulle passa Tarzan bättre än lydnaden. I brukset skulle man verkligen få credit för hans arbetskapacitet, snabbhet och inställningen att aldrig ge upp.

De två sista föremålen tog det längre tid att hitta. Ett låg i en klyka och det andra gömt i en liten grop. Han sprang tillbaka till gamla legor och letade febrilt innan han fick nos på föremålet i klykan strax bredvid en gammal lega. Han hade lite svårt att lokalisera varifrån doften kom och tyckte nog det var märkligt att leta ovanför mark – något som jag inte testat på honom förut. Men jösses så lycklig han blev när han väl hittade den lilla skinnbiten. Han flög över ett buskage och några nedblåsta trädgrenar på väg in till mig och ögonen lyste som på ett barn på julafton.

Det sista förmålet låg lite djupare ner i en grop. Han fick leta en stund ytterligare innan han började ringa in det. Det är kul att studera hunden då den jobbar med sin näsa. Först fick han vittring, lyfte näsan lite (förra gången låg ju föremålet högt) men var sedan snabbt nere med nosen igen och började lokalisera legan. Och ett tu tre hade han fått fatt på den rosa lilla nallen och kom spurtande in till mig.

Jag gillar verkligen Tarzans attityd. Han kan vara jobbig och ”kreativ” i bland inomhus, och överlag är han en hund som kräver  väldigt mycket styrning och över(in)seende då han har en förmåga att ta för sig. I lördags hittade jag min sköna tröja från Hööks som han lyckats få ner från hängaren i hallen. Förmodligen hängde den väl lågt…eller not.  Den hade han i alla dissekerat fickan på, och länsat på de ynka bitar Frolic som låg där. Tyvärr hade han inte gått genom själva fickan utan ätit sig utifrån och in. Där fickan suttit gapade ett stort hål, så det var bara att kassera den tröjan. Vid sådana tillfällen kan man ju bli lätt matt.

Men då det kommer till att arbeta är han underbar. Han väljer alltid mig, och och det spelar ingen roll vad jag föreslår för allt är kul och han bjuder frikostigt på sig själv. Men vad jag kanske uppskattar allra mest hos honom är att han aldrig tycks bli låg och sänkt av någonting. Även då det är lite motigt och svårt spottar han i nävarna, kavlar han upp ärmarna och kör på. ”Jävlar anamma – på´t igen”. Och det är en väldigt härlig egenskap tycker jag – både hos två- och fyrbenta. 🙂

Slutligen fick Tiger leta upp sin favoritleksak som jag gömde i hagen, och det tog nästan knäcken på mig. Inte för att han inte hittade pipgrisen, utan för att han definitivt inte tänkte komma in med den. Jag kände mig lite matt efter att han kört bc-killarna klart, och hade varken lust eller ork att jaga en terrier genom buskar och snår. Han vägrade byta mot godis och annan leksak och varken löften om köttbullar, eller hot om att aldrig mera få sova i sängen hjälpte. Till slut tog jag med bc-killarna in och lämnade terrierskrället kvar ute. Lite koll var jag ändå tvungen att ha för den lille rackarn kan ju få för sig att springa över fältet och uppvakta grannens tik som alltid tycks löpa året runt.

Men rätt som det var stod han på trappan med sin gris hårt fastmonterad i munnen, så jag släppte in honom och lyckade lura in honom i tvättstugan där byteshandeln gick betydligt lättare. Hrm…jag måste verkligen ta tag i den där biten med terriern. Men inte nu, för nu är jag helt däckad. Jag ska ta en Panodil och slänga mig ner  i soffan med Leif GW Perssons bok ”Gustavs grabb” . Go´måndag på er!

Bilden på fina Micken är tagen av Lena Kerje.