Rätt anspänning och energinivå

På e-kursen ”Bli ditt bästa jag” handlar denna omgång om psykisk anspänning/energi, och det var också det ämne som vi diskuterade på studiecirkeln med Mentalträningsgänget i går kväll.

Men vad är då rätt psykisk anspänning? Hur skapar vi den, och inte minst – hur behåller vi den genom hela tävlingen?

Det här är ett av mina favoritämnen inom mental träning, kanske just för att jag genom åren blivit medveten om hur viktig den biten är.

Under ungdomsåren tävlade jag en del i friidrott och var duktig på kortdistanslöpning och längdhopp, och då framförallt det sistnämnda. Redan första gången vi provade längdhopp i skolan hoppade jag mycket längre än de övriga, utan att ha en aning om hur och varför. Jag bara hoppade… och det var lätt.

Efter ett tag började jag träna lite mer seriöst och hela tiden tyckte jag det var superroligt. Jag fick mycket cred för mina träningsresultat, min tränare var nöjd, mina kompisar positiva och allt kändes lätt och kul. Då den första tävlingen närmade sig var alla – inklusive jag själv – övertygad om att jag skulle vinna eftersom jag resultatmässigt hoppade betydligt längre än mina medtävlare på träningarna.

Tävlingsdagen kom och jag var ganska nervös. Nu gällde de ju att visa alla som inte sett mig hur långt jag kunde hoppa! Min tävlingserfarenhet var inte så stor och hade dittills bara skett på hästryggen, men det här var ju en helt annan sak. Här var det bara jag. Och allt handlade om centimetrar.

Jag minns så väl hur det kändes på uppvärmningen. Mina ben som alltid brukade vara så lätta och bära mig både snabbt, högt och långt kändes plötsligt som bly – en känsla som var helt obekant för mig. Min tränare sa åt mig att tänka som jag gör på träning, med samma ansatssträcka och avstamp på plankan, men vad hjälpte teknik varken hjärnan eller benen ville lyda.

På tävlingen hoppade jag 70 cm kortare än jag någonsin gjort på träning och slutade fyra. En  besvikelse för kompisar och tränare som alltid sett mig hoppa långt, och en total katastrof för mig själv. Åtminstone kändes det så efter tävlingen då varken tröst, pepp eller goda råd nådde fram i det virrvarr av negativa tankar och besvikna känslor som krigade inom mig.

Och varför skriver jag då och berättar om  detta? Jo, för att jag i dag förstår att allt handlade om totalt fel psykisk energi och ingenting annat. Efter tävlingen hoppade jag åter långt på träning (fast det tog ett litet tag innan jag hittade tillbaka till rätt känsla igen) och nästa tävling gick lite bättre.

Då man ska prestera något fysiskt krävande är rätt psykisk energi A och O. Är du för loj blir kroppen långsam och musklerna tappar tryck och explosivitet. Är du överladdad blir musklerna spända, stumma och man förlorar elastisitet och spänst.

Men att tävla lydnad kräver knappast någon större fysisk ansträngning. Ändå är det väldigt viktigt med rätt energibalans. Vet du i vilket tillstånd du presterar du som bäst? Hur laddar du energi och framförallt, hur ser du till att behålla den genom hela tävlingen? Behöver du öka din anspänning dvs ”tända till” lite mer, eller behöver du slappna av och bli mer avspänd?

Och hur är det med din hund? Behöver den tagga till eller slappna av?

Jag har tidigare skrivit om att jag försöker  jobba med min hund, och inte mot. Dvs jag som har en het hund som naturligt ligger högt i energi måste lära sig att tänka och jobba i just den energinivån. Vad jag däremot lägger krut på är att försöka få honom att slappna av lite mellan varven – i träning och på tävling. Få honom att mjukna en aning i muskelaturen, nollställa hjärnan och ”dra några djupa andetag” innan det är dags för fokus på nästa uppgift.

På samma sätt tänker jag för egen del. Mellan momenten känns det bra att släppa lite på koncentrationen, tänka på ingenting några sekunder (att tänka och se färgen svart funkar för mig) och sedan snabbt hitta fokus igen precis innan vi ställer upp inför nästa uppgift.

Det här sättet funkar för mig och Tarzan, men du har säkert en annan variant som passar dig och din hund. Jag har provat olika taktiker men kommit fram till att denna passar oss båda allra bäst. Vi pustar ut lite snabbt mellan momenten, ser på varandra med en liten blinkning och ett leende i mungipan och sedan är vi redo för nya uppgifter.

Hur samlar du och din hund energi mellan momenten? Hur ofta tänker du ”tävling” då du tränar och jobbar på att ha rätt anspänning/energi inför den olika uppgifterna?