Presssstation?!!

Prestation & höga mål. Glädje, lust & harmoni. Kan dessa begrepp någonsin synka?

Ja, den frågan diskuterades nyligen vid ett kurstillfälle här på Talludden. Några personer ansåg att i samma stund som de började tänka på att prestera högt och nå ett visst resultat tappade de mycket av den goa känsla och lättsamhet de vanligtvis hade i träningen. En lite mer allvarlig känsla smög sig in i träningsrelationen. En känsla de inte gillade, och som förtog lite av det roliga med hundträningen.

Någon förklarade det som att ”hunden plötsligt blev mer som ett redskap än en kompis” och en annan sa att ”jag vet att jag presterar sämre när jag tänker på resultatet men ändå klarar jag inte att tänka annorlunda”.

Några av er kanske inte alls känner så. Ni kanske inte ens ha tänkt tanken. Men jag vet att det finns många som upplever prestationsångest på ett sätt som gör att man underpresterar. Och framförallt förlorar den inspiration och lust som vanligtvis driver en framåt.

Jag tror alla som tävlar känner viss press, och det är bra så länge vi vet hur vi ska hantera den och se till att den gör oss mer alerta, tajmade och fokuserade. Men prestationsångest handlar om något helt annat. Det handlar om förlamande känslor, låg energinivå samt en reaktionsförmåga som sällan synkar tanken. Och därpå en besvikelse över att inte lyckas så bra som man vet att man kan och borde.

Eftersom jag själv under många år varit slav i prestationsträsket förstår jag mycket väl känslan. Jag vet också att det går att vända den om man vill tillräckligt mycket – även om det många gånger tar lång tid och är något man verkligen får jobba med.

Jag har alltid gillat att tävla. Inte så mycket mot andra som mot mig själv. Tävling har varit en sporre för mig att ständigt försöka utvecklas inom mitt område, och har gjort att jag hängt i och tränat även vid de tillfällen jag egentligen inte haft någon större lust eller inspiration.

Ända sedan jag var barn har jag velat vara bra på det som varit viktigt för mig (textilslöjd, matte, teknik, orientering var inte viktigt…;). Däremot har friidrott, därefter ridningen och dressyrtävlandet och senare tävlandet med hund varit viktigt. Jag satte ofta upp höga mål som jag ganska sällan nådde. Om det berodde på att mina målsättningar var för höga, eller på att jag själv inte var tillräckligt bra vet jag inte riktigt.

Mitt problem var inte att jag blev speciellt nervös då jag tävlade. Däremot upplevde jag en enorm besvikelse då jag ansåg mig ha misslyckats. Och den känslan var otroligt jobbig och tog massor med kraft.

Vid de tillfällen jag faktiskt nådde mitt mål var jag lycklig – men det var en kortvarig lycka. För så fort jag nått ett mål var jag ju tvungen att sätta ett ännu högre, allt annat vore i mina ögon ett misslyckande. Så den glädje jag tillfälligt kände förbyttes ganska snart i ännu högre prestationskrav.

Jag vet inte riktigt var jag fått detta från. Mina föräldrar pushade mig aldrig och ställde inte några krav på mig att jag måste ”lyckas”. Inte heller gjorde mina tränare eller träningskompisar det. Det var jag själv som värderade mig efter vad jag presterade.

För mig blev det ohållbart i längden eftersom jag i princip aldrig var nöjd med en tävling – oavsett resultat. Och det fick till följd att jag sällan kunde känna riktig glädje i träningen heller, eftersom träning bara var något jag skulle ta mig igenom för att kunna prestera på tävling.  Ja, ni förstår ju själva att glädjen ofta var svår att hitta med den inställningen.

Till slut kom jag till den ett vägskäl. Jag var tvungen att bestämma mig för om jag skulle sluta tävla eller försöka göra något åt mina egna tankar. Att tävla var bland det roligaste jag visste, men det hade också blivit något av det jobbigaste. För om man ständigt går och grämer sig över sina misslyckanden tar det mycket mer energi än vad det ger. Man är liksom konstant på minus.

För att göra en lång historia kort valde jag att försöka ändra på mig själv. Jag fick hjälp med den mentala biten av en kunnig person i min närhet, men gick också en mängd kurser och studerade mycket om mental träning.

I dag har jag kommit ganska långt i min mentala utveckling. Om det beror på ålder eller insikt vet jag inte – förmodligen en kombination. Jag har lärt känna mig själv och undviker konstant de ”fällor” jag vet fortfarande finns, och som jag skulle kunna trilla i om jag inte passar mig, eftersom det fortfarande finns en liten ”presationsdjävul” i mig. För vissa personer kanske den lilla djävulen är till nytta och glädje. Det är den inte i mitt fall. Den gör inte att jag presterar bättre, och definitivt inte att jag har roligare.

Någon kanske tycker att tävling och träning inte handlar så mycket om att ha kul, utan om att prestera och leverera. Vi människor är olika. För mig är lust&glädje en förutsättning för att jag överhuvudtaget ska kunna prestera och leverera. Med åren har det också blivit mitt mål i det mesta jag gör i livet – inte minst i hundträningen. Jag vill ha kul! Jag vill skapa förutsättningar för glädje, skratt, humor och självförtroende – för mig, min hund och min omgivning.

Om den dagen kommer då jag inte tycker det är så kul att träna eller tävla min  hund kommer jag förmodligen göra något helt annat. Hundträning är inget självändamål för mig utan något jag gör för att jag gillar det. Kan jag få hunden att gilla det lika mycket som jag har jag nått mitt viktigaste mål. Och då blir höga poäng och eventuella segrar en bonus.

Bilden överst är från Dittes och mitt sommarläger och är tagen av Daniel Eiderskog. Ja, vad säger man… Plötsligt händer det!! 🙂