Det går mode i hundträningen, precis som i de flesta andra företeelser.
Just nu är överträning och ordförståelse en het pryl. Vi utsätter våra hundar för störningar där de ska göra ett aktivt val (förhoppningsvis ett rätt sådant) genom att lyssna på vad vi säger. Vi ber hunden utföra något helt annat än vad den förväntar sig i en viss situation. Vi bryter mönster i hjärnan på den genom att i stället för att skicka på en apport vid konen så skickar vi den vidare mot en ny kon, en vittring eller låter den runda en pinne. Och i stället för att lägga hunden på punkten i rutan gör vi i stället en fjärr och skickar sedan vidare mot ett hinder eller gör en inkallning med stå och ligg från rutan.
Mycket av det här är givetvis bra grejer. Vi lär hunden vara uppmärksam och lyssna på vad vi säger. Vi lär den bli säker på ord, och vi tränar på svårare upplägg än det som vanligtvis är på tävling. Men samtidigt tror jag det är väldigt viktigt att förstå vad det är vi egentligen tränar – och framförallt varför. För annars är det nog stor risk att vi stjälper i stället för hjälper vår hund.
Nu ska det visserligen påpekas att jag är en riktig safer (vissa skulle kalla det fegis) då det gäller hundträning. Jag är ibland kanske för försiktig med att börja grotta i en viss detalj med rädsla för att det påverkar negativt i en annan ände. Och jag försöker bli ”modigare” genom att träna på att våga utmana lite mer, om än i små steg. Men faktum kvarstår, jag skulle t e x för mitt liv inte våga säga ”sitt” till min hund i rutan för att påbörja en fjärr. Däremot skulle jag kanske våga göra det vid konen eftersom hunden där har en förväntan på att få springa vidare och inte på att vara kvar och lägga sig.
Jag skulle heller aldrig våga säga ”citron” i Z:at för att min hund skulle lära sig att man bara sätter sig på ”sitt” – inte på ”citron”. Inte heller skulle jag våga skicka hunden till kon och rutan och vidare mot en ny kon, bara för att försäkra mig om att hunden kan skilja på dessa ord och dessutom vara uppmärksam på mina handtecken. Det finns mängder av fler saker jag aldrig skulle våga mig på av den anledningen att jag tror det finns en risk att denna typ av ”beteenden” skulle kunna dyka upp i hundens hjärna när jag allra minst vill – typ på en SM-final. 😉
Jag tänker så här: Om hunden klarar av att lyssna, tänka om och tänka rätt i en annorlunda situation (typ göra en fjärr i rutan) så kanske jag belönar för att den klarade av den svårigheten. Eller åtminstone kommer jag sända ut en positiv känsla/signal till den bara genom att vara nöjd. Det innebär ett plus i hjärnan hos hunden (bra känsla att göra skiften i rutan). Och då tror jag det finns en risk att ”autopiloten” kopplas in vid ett helt annat tillfälle – kanske många månader senare – i en situation där hunden får en flashback i rutan och skiftar ställning bara för att det en gång känts bra att göra just så.
Det är ju bara att gå till oss själva. Hur många gånger gör inte vi saker per automatik utan att varken tänka eller förstå. Stoppar nyckeln på ett visst ställe utan att vi har en aning om det. Går in på datorn för att kolla mail och utan att förstå hur det gått till är vi plötsligt inne på facebook eller någon annan sajt. Eller som jag, som har mjöl och socker i likadana burkar i skafferiet. Och trots att det tydligt står ”MJÖL” på den ena burken och ”SOCKER” på den andra så tar jag fel fem gånger av tio bara för att jag inte tänker utan handlar per automatik. (Fast jag brukar upptäcka det innan jag häller mjöl på latten…).
Så av den anledningen försöker jag tänka noga på vad jag eventuellt övertränar och varför. Och även vad det skulle kunna få för negativa effekter.
Tarzan är inte övertränad alls och heller inte särskilt störningstränad heller. De saker han har svårt för då det gäller själva momenten är saker jag väljer att vänta med att överträna tills han blivit säkrare. Vad jag däremot lagt oändligt mycket tid på (och förtfarande gör) är impulskontroll och att kunna växla om från hetta till något mindre hetta. Och kunna gå in i rätt uppgiftstanke efter ett hett moment. Jag tränar också ordförståelse och att kunna växla fokus i olika sammanhang.
Hur mycket och hur tidigt man börjar överträna beror säkerligen på vilken typ av hund man har. Vissa gånger kan ju störning bli en hjälp och då kan man ju välja att använda den just på det sättet. Jag tror bara det är viktigt att man inte med hull och hår kastar sig in i alla de flashiga överträningsvarianter man kan se på sociala medier och youtube utan att riktigt tänka efter om det är något som verkligen hjälper – eller stjälper…
Mick och jag har börjat på agilitykurs hos Barbro Ekenberg. Denna filmsnutt fick vi som en härlig målbild på en lycklig vovve (och husse!) som ger överträning en extra dimension. Överträning slalom 🙂
Fast varken överträning eller ordförståelse är väl något nytt inom hundträning? Jag har i alla fal pysslat med det under många år, allt sedan jag lärde känna Jonte.
Och att skicka hunden på oväntade saker eller göra annat än tävlingslikt är ju ett utmärkt sätt att variera träningen, blir ju ganska trist att pass efter pass köra likadant.. En kelpie skulle aldrig köpa det, utan då börja ta egna initiativ…
Men självklart är det individuellt hur vi tränar och vad som funkar för olika förare och deras hundar, men jag vill variera min träning och ha en hund som lyssnar och inte bara gör på rutin. Men det är jag det! 🙂
Det är nog sant Maria, men jag tror inte det varit lika utbrett bland ”alla” som det blivit senaste åren.
Och jag håller med dig på alla punkter… monoton och enkelspårig träning är verkligen inget jag heller vill ha.
Det jag försöker få fram är att man kanske ska tänka efter i vilket syfte man gör vissa saker. Och kanske även fundera över vad man vinner, och eventuellt kan förlora på det. Och så tror jag det är viktigt att man övertränar på ett sätt som verkligen stärker hundens självförtroende och inte får den att tappa det… Men allt det där handlar ju om hundtränarkänsla, och dessutom vad man har för typ av vovve. 🙂
Jag läser och nickar! GENOMTÄNKT överträning och störningsträning med en TRYGG hund i all ära, men! Jag har blivit lärd detta med huller om buller överträning och störningsträning sedan Snipe var liten plutt, och jag känner idag att det stjälpt oss. Jag önskar att jag lagt mer träning på säkerhet, trygghet och 100% uppgiftstänk med rätt känsla, innan jag började röra om i skallen på honom med att ge honom tusen olika val mitt under inlärning för att proofa saker o ting. Det har ju liksom lett till att han många gånger är kluven kring vad som egentligen förväntas av honom och på många ställen helt fel sinnesstämning (tex jättehög i ff där han redan jättetidigt testades med någon som retades med leksak intill). Och han är inte speciellt tålig för naturliga störningar i tex tävlingsmiljö, det störningsspelet han kan är det som är överdrivet.
Jag har tänkt om helt, nu tränar vi mest med tanken ”såhär ser det ut” i alla moment och störa/överträna kommer jag först göra igen den dagen han känns helt bekväm och trygg i sina uppgifter, och då väldigt genomtänkt! Överträningen att skicka hit å dit på hejvilt blandad kompott var en av tipsen vi fick för att göra Snipe mer öppen i skallen, idag jobbar vi tvärt om- ”såhär ser det ut” men vi gör ingenting förrens du släppt in mig i din bubbla (tagit stabil kontakt med mig istället för att sitta framåtlutad osv). Det börjar redan hända saker i både förståelse, rätt känslor och vårt samarbete. Jag jobbar MED min heta hund, hittat ett sätt att låta honom va som han är utan att behöva köra allt annat än hur momenten egentligen ser ut 🙂
Herrejösses nu skriver jag en novell igen, typiskt mig 😉 Tack för ett som vanligt intressant och tankeväckande blogginlägg!
Tack Louise! Du förklarade det här mycket bättre än jag lyckades med i bloggen. Jag tänker med Trasan precis som du gör med Snipe. Kanske för att det finns vissa likheter hos de båda.
Precis det du beskriver så bra Louise och det du skriver också Heléne tycker jag är oerhört viktigt att tänka på. Varför gör vi en viss övning? Mår min hund bra av den här övningen, blir den mer förvirrad, hamnar den i fel sinnesstämning? Hur är det med självförtroendet egentligen. Och vad händer i förlängningen när man kanske inte alltid har koll på varför man gör det man gör? Rolig träning vill jag aldrig ge avkall på men jag måste hela tiden tänka på den hund jag tränar. Timjan var ett exempel på hur jag bl.a la in mycket rolig störningsträning fr tävlingsledare alldeles för tidigt. Ja ska sanningen fram skulle hon aldrig någonsin ha haft sådana störningar. Hon var helt fel typ av hund. Gick upp i varv och la för stor vikt vid folket på planen. Började ljuda även om hon samtidigt kunde klara sina momentuppgifter jättebra. Fel känsla alltså. Och jag var inte tillräckligt skicklig för att se det i tid. Bl.a – gjorde ju massor av andra fel också 🙂
Ditte, du gjorde väldigt mycket bra också med lilla fröken Timjan. En av de roligare bc jag fått äran att skicka till rutan… 🙂 För övrigt tänker vi väldigt lika i ämnet.
Ditte jag är säker på att du gjorde väldigt mycket rätt med Timjan också 🙂 Precis som jag säkert också gjort med Snipe. Men åh vad jag känner igen det där, Snipe har blivit ganska splittrad vad gäller folket på tävlingsplanen och det tror jag faktiskt inte att han hade varit om vi inte pysslat med sådan väldig störningsträning som vi gjort redan sedan han var valp. Jag tror med andra ord alltså att han hade varit både tryggare i sina uppgifter och mer störningstålig, med mera rätt fokus och rätt sinnesstämning, om vi inte tränat på störningar så som vi gjort. Låter lite omvänt men ja så tror jag faktiskt 🙂
Min Ess skruvar upp sig mentalt det kommer ljud å skall av osäkerhet ….
Om jag övertränar / hittar på nått / förstärker en del av ett moment väljer hon bort resten (tex ink m stå å ligg)
Känns bättre när hon är säker på vad s ska göras
Däremot blandar jag gärna in skoj och lek och anväder tex rutan som belöning 😉
Hade jag jobbat på ett ställe där jag inte var säker på mina uppgifter å blev styrd hit å dit hade jag både blivir arg å sagt upp mig ……….. 😉
// Kitty
Kitty, jag tror som du att det är viktigt att hunden är trygg med vad vi förväntar oss av den. Med det inte sagt att träningen måste bli stereotyp och enkelspårig – tvärtom! 🙂
Bra inlägg! Har funderat en hel del på detta & håller med dig. Viktigt & tänka på om det passar hundindividen och ha bra grunder innan man ”rör till det”. Det sista jag vill ha är en hund som känner sig misslyckad och osäker. Tror nog att det kan vara ett bra komplement men jag kommer hoppa ”försiktighetståget” & i så fall träna in det successivt. Överträningen på agilityfilmen är verkligen ball! 🙂
Precis. Överträning – rätt utfört – tror jag är superbra. Men man får vara försiktig med att generalisera (även där…) och anpassa efter just den individ man har att jobba med. Och vissa hundar är av naturen ”tänkare” medan andra är doers. 🙂
Min tidigare setter (jaktmodell) kunde ligga plats med otroliga störningar, långa stunder, och många blev superimponerade. Dock glömde vi träna platsliggningar där det inte hände något… Och hur ser det ut på tävling? Jo, oftast händer det absolut ingenting… Detta var dessutom en mkt aktiv hund så hon behövde eg inte alls träna så mkt på störningar utan hade definitivt behövt träna mest på fokus (på rätt saker) och rätt aktivitetsnivå.
Sant! Den största störningen är nog många gånger den som uteblir. Det tycker jag ofta jag ser bevis på. 🙂
I vallningen utgår jag ifrån att hunden ska ta kommandona även om situationerna är helt nya och även om det går emot vad dess djurkänsla säger i vissa lägen. Där pratar man om hundar som ska vara öppna i huvudet. Tycker nog att vi gör våra lydnadshundar onödigt ”stängda” i huvudet som kontrast 😉 och om hunden chansar på ett SM är det för att föraren övertränat eller för att stimuluskontrollen är för dålig…? 😉 jag tänkte väldigt strikt i momenten ett tag och det finns en massa fördelar med det med, men…. det är roligt att toka till det och jag vill hellre ha roligt än fega ur bara för ”ifall att”. Åtminstone just nu och med nuvarande hund, om ytterligare en tid kanske jag känner annorlunda och är superstrikt igen 🙂
Önskar jag vore lite mer gambler, Anna. 😉 Kanske blir det så småningom (och med en annan hund). Men man kan ju toka till det utanför själva momentet. Jag tror ju mycket på det där med bildminne/kroppsminne och att allt vi gör och tänker bildar nya kopplingar i hjärnan både hos oss människor och djur. Och vissa kopplingar vågar jag inte mig på att testa, i alla fall inte med Tarzan som har oerhört snabbt mellan tanke och handling och där det lätt uppstår kaos i kopplingsschemat. 😉
Mycket klokt skrivet i dagens träning har det blivit mycket mode i vissa saker ändå är grunden det viktigaste. men som norrmänen säger vi petar för mycket i detaljer i sverige o att de därför vinner över oss
Tack Bosse! Ha ha, ja det kanske ligger något i det även om det inte är hela sanningen. (Och det har väl hänt att svenskarna slagit norrmännen också…) 😉
Kloka tankar, jag ligger väl någonstans i mitten – kör viss överträning, men det finns saker som jag aldrig skulle våga göra. Som en fjärr i rutan, eller att skicka direkt till rutan från ett fritt följ – där vill jag verkligen inte att Edda tänker ”framåt”. Samtidigt har konskick och sedan vidare till oväntade saker (vittring, hinder, runda något) gett oss större trygghet i omdirigering. Hon blev nästan panikslagen när jag stannade henne två gånger för att omdirigera, när hon inte sprang dit jag sa/pekade. Då började hon springa runt runt för att hon har lättare att agera än att bli passiv och vänta på ny info. Då belönade jag stannandet. Och på senaste tävling gick hon fel mot en kon istället för till apporten, men stannade fint och lugnt och jag såg i hennes ögon att hon bara frågade ”okey, jag stannar och väntar på ny information från dig”. Det var tack vare överträningen, och 5 poäng är betydligt mer än 0 … Så det är ju exakt som du säger – det måste vara genomtänkt, och det måste ta hänsyn till både hundindividen och hundförarindividen. Och störningsträning är ytterligare något annat. Hundar känner lätt igen störningsträning, så det gäller att lägga upp oväntade störningar under våra pass ibland, om vi tror att vi/hunden är mottaglig för störning, men inte köra pass där vi fokuserar på störning(sträning). Det gör hunden inte störningståligare.
Men precis Susanne, då har du ju tänkt igenom vad, hur och varför du lägger upp träningen så som du gör. Det är inte överträningen i sig jag är emot (tvärtom!) utan sättet man i bland gör det på. Och även fundera på om man verkligen har nytta av det i andra sammanhang eller om hunden typ bara lär sig göra detta i denna specifika situation. Men som du beskriver har du ju haft verklig nytta av det, förmodligen för att du tänkt till ordentligt innan och lagt upp träningen utifrån din specifika hund. 🙂
Även om väldigt styrda, identiska moment har sin charm och utmaning, så nog vore det ballt om det också funnits en tävlingslydnad mer i stil med mondioring där man först på tävlingsdagen vet hur momenten ska genomföras. Det hade varit ballt! 🙂
Håller med. Finns det inte en sådan variant i England… eller har jag drömt?
Jag kan tänka mig överträna vissa saker, fast med överträna menar jag inte att ändra om momenten utan göra hunden säkrare och tryggare. Visst kan jag lägga ut apportbockar mm om min hund skulle bli störd av det. Man kan överträna på många sätt. Det gäller att tänka vad ens egen hund behöver, inte göra som alla andra.
Vi svenskar vill ju inte sticka ut på något sätt. Bara titta hur vi klär oss – alla klär sig nästan identiskt. Likadant är det i hundträning, alla tränar på samma sätt – om jag ska generalisera.
Pratade med en gammal träningskompis (från 90-talet) då vi tränade ihop i påskas. Vi pratade om hur man ofta gräver ned sig i detaljerna och glömmer helheten och ibland även lite av den lilla extra glädjen som ger ekipaget utstrålning.
Det är ju alltid lättare att följa strömmen… 😉 Och vi svenskar är nog generellt väldigt försiktiga med att sticka ut på ett eller annat sätt. Men undantag finns ju alltid.
Glädje och flyt är en superviktig bit i hundträningen tycker jag. Man kan ha hur mycket fina detaljer som helst men det hjälper inte mycket om man inte får i hop hela paketet. Och glädje hos både mig och hunden är ett måste – annars kan jag lika gärna pyssla med något annat. 🙂
Fast det är väl med överträning som med all annan träning- belönar man fel sinnestämning får man fel sinnestämning, gör man det för svårt blir hunden osäker- är man otydlig blir det lite grötigt osv. Överträning och störningsträning är ju en massa olika delar, och vad man väljer att göra tycker jag styrs av vad man behöver träna. Skulle aldrig träna för mycket tänk på hundar som behöver mer fart som ett exempel. Sedan tycker jag störningsträning och överträning är det som behövs när hunden börjar bli äldre- för att jag själv ska hålla motivationen uppe och fortsätta försöka lära hunden mer och mer och undika att träningen blir ett malande!
Håller med dig. Det viktiga är ju att den typen av träning har ett syfte och inte bara görs för sakens skull. De gånger jag är noga och planerar passen ordentligt brukar jag ställa mig frågorna: VAD? VARFÖR? HUR?
Och det där med hur mycket man vill att hunden ska tänka själv i träningen är hårfint tycker jag (och givetvis beroende på hundtyp). Jag nog inte att min hund tänker för mycket själv. (Däremot gärna att den lyssnar och inväntar vidare information) Det räcker med att jag försöker tänka- vilket kan bli rörigt nog… 😉
Och i sak håller jag med dig- med att det är lätt att dras med i det andra gör utan att reflektera över om det är rätt väg för just mig och min hund!
:)!
Bra inlägg! Har sätt detta massvis nyligen. Faktiskt inte varit så haj på lydnaden och trodde inte folk gjorde så tills nu. Säkerhet först och sedan kan man utmana hunden. Personligen sen tycker jag det är skoj att göra lite annorlunda då lydnaden annars blir så tråkig när hunden är säker och man övat på rätt sinnesstämning, men håller med dig att man inte ska stjälpa till det innan sinnesstämningen och säkerheten i momenten sitter rätt.
P.s såg den viden för några dagar sedan! Sjukt roligt är det att överträna agilityn och det behöver man nästan göra om man ska komma högt upp och hunden måste där verkligen lyssna på varje ord föraren säger när andra hinder står och lockar. Har själv en tunneltokig dåre som gärna tar första bästa tunnelingång 😉 Fast precis som lydnaden så börjar man inte överträna fören hunden har rätt fart och säkerhet i själva hindren 🙂
Eller hur Julia!! Och visst är filmen helt underbar. Man blir bara så glad av att se både hund och husse in action! 🙂