Nyinlärning kontra träning av den mer rutinerade hunden

Jag gillar valpträning och nyinlärning. Kanske just därför att allt är så nytt. Man får testa sig fram och successivt lära känna varandra mer och mer. Eftersom man startar från noll sker utvecklingen relativt snabbt, och i varje pass ser man ofta små framsteg i någon form.

Men även om nyinlärning är jättekul så tycker jag faktiskt det är snäppet häftigare att träna den äldre, mer rutinerade hunden. Kanske beror det på att jag i grunden är en ganska bekväm person som ofta väljer minsta motståndets lag. Inte så att jag är lat, men jag stångar inte pannan blodig om jag inte tror mig vinna mycket på det. Då väljer jag hellre en annan väg (Jag brukar beskriva det som att vara flexibel… det låter bättre än bekväm. Eller så kan man kalla det att ”spara energi”) 😉

När jag först fick Tarzan som tvååring (han var två…inte jag) blev det snabbt en gemensam förälskelse. Vi ”klickade” från dag ett, men han var verkligen ingen lätt hund. För att citera Leffe så var han ”överallt samtidigt och man visste aldrig var”. En tornado grande!

Då det gäller Trasan har jag inte varit bekväm utan stångat pannan blodig ett antal gånger, men det har varit värt varenda bula och jag kände redan från början att jag hade massor att vinna på det. Oändligt mycket tid har lagts på att lära honom impulskontroll, vardagshyfs och att det lönar sig att vänta och lyssna innan man gör. Det är kanske p g a alla tidigare bulor som jag numera njuter lite extra av att gå ut och träna och tävla med honom. I dag känner vi varandra utan och innan, vet var vi har varandra och kan nästan läsa varandra tankar. Det tar aldrig (eller åtminstone ytterst sällan) energi att träna med Tarzan – det ger däremot en hel del. Och det känns ganska bekvämt. 🙂

Min vän och ständiga ”bollplank” Jenny Wibäck frågade häromdagen vad jag hade för mål i träningen med Tarzan den kommande tiden. För en sak kan man vara säker på… om man slutar försöka utvecklas kommer man inte bara stanna upp – man går bakåt.

Målen med Tarzan är dels att genom klokt upplagd träning och fys försöka hålla honom frisk och skadefri, så att vi kan tävla tillsammans ett antal år till. Det är liksom A och O, för man kan träna som en galning men det hjälper ju inte ett skit om hunden inte håller fysiskt.

Då det gäller momenttekniken finns vissa bitar jag vill förbättra, som i dag inte är så bra som jag tror de skulle kunna vara. Dessa ska jag försöka snäppa upp. Sedan finns det andra bitar som heller inte är enligt min målbild, men dem tänker jag bara ha koll på så de inte blir sämre för där kommer det kosta för mycket att gå in och peta. Och så har vi en del som jag tycker är väldigt bra, och de bitarna ska jag försöka ”toppa” och få riktigt stabila. 

Med lille Smiley kommer jag förmodligen få tänka på ett annat sätt. Han är en ganska okomplicerad och ”lättränad” hund som kan vara väldigt barnslig i vissa situationer, men då det gäller träning är han åt det mer seriösa hållet. Han vill förstå och göra rätt, men stressar inte upp sig om det blir fel. Jag gillar hans inställning och hoppas vi snart kan komma igång och träna igen. För tillfället ligger träningen med honom på is då han visat lite hälttendenser och han ska nu utredas grundligt av specialist. Fina lilla Smiley. <3