Munnen säger en sak. Kroppen en annan.

(Alltför) tidigt i lördags morse åkte jag ner till HallåHund i Hyssna, några mil fån Göteborg, för att hålla lydnadskurs tillsammans med Ditte två dagar.

Det var nästan en repris från i höstas då jag hade föredrag i mental träning i samband med två dagar tävlingslydnad tillsammans med Ditte. En hel del av de ekipage som var med då, gick även denna gång och det är alltid roligt att få följa utvecklingen. HallåHund är en mycket välskött anläggning med två hallar, teoriavdelning samt möjligheter till utomhusträning för de som önskar. Sist men inte minst, en välfylld butik med diverse saker som man bara måste ha. Typ läckra jackor, tröjor, boots, roliga hundleksaker, träningsprylar mm.

Tolv deltagare och en åhörare var anmälda och vi delade upp ekipagen i två grupper. Förutom momentträning blev det både prat och praktik träning kring grundträning (Ditte var på plats redan på torsdagen och höll en uppskattad clinic i temat ”Grunda med glädje”), tävlingsmässiga kedjor, attityd hos både förare och hund, förarens kommunikation med kropp och uttryck (inte alltid ord och kroppsspråk säger samma sak till hunden). Framförallt pratade vi mycket om vikten av att behålla glädjen i träningen. Det kanske låter uttjatat och klyschigt, men för mig är det en förutsättning för att överhuvudtaget hålla på med hundträning.

Många av oss har nog ganska lätt att hålla geist och humör uppe så länge vi inte börjar tänka prestation, mål och tävling. Men så fort den delen kommer med i bilden tappar vi ofta den lättsamma känslan och allt blir plötsligt viktigt, svårt och allvarligt. Vi börjar jämföra oss med andra.  Vi ser flashiga filmer på häftiga, fartiga hundar som aldrig verkar ta fel vittringspinne, alltid nitar från 100 till 0 på inkallningen och dansar fram i fria följ som är evighetslånga. Och förare som aldrig tycks brista i självförtroende, aldrig blir irriterade och alltid belönar vid rätt tillfälle.

I bland blir vi så uppgivna att vi tappar lusten att träna. Vem kan tävla mot dessa ubermenschen och deras träningsnarkomaner till hundar? Det är ju dömt att misslyckas från början. Innerst inne förstår vi kanske att den bild vi har inte överensstämmer till 100% med verkligheten, men hjärnan låter oss ändå inte släppa tanken och känslan av uppgivenhet. I synnerhet inte om vi själva är inne i en period av motflyt i träningen.

Låter det överdrivet? Det är det inte. Jag har varit i kontakt med flera personer – och vi pratar duktiga hundtränare – som helt eller delvis tappat glädjen i träningen och som av olika skäl har väldigt svårt att se styrkorna hos både sig själv och sin hund. Och jag vet så väl hur det känns för jag har själv hamnat där då jag tävlade häst för ett antal år sedan. Det roligast jag visste – att rida, träna och tävla – blev under en period halvt ångestladdat eftersom jag visste att det fanns en risk att jag inte skulle kunna leva upp till mina egna högt ställda krav. Bara den tanken gjorde mig svag. Mycket jobbigt. Och otroligt energikrävande.

Därför är jag väldigt mån om att inte hamna i den fällan  då det gäller hundträningen. Hunden är dessutom så enormt känslig och receptiv för vår sinnesstämning och vårt kroppsspråk. Vi pratar om att inte använda ordet ”nej” till hunden. Jag tror personligen det är mycket värre om vår mun säger en sak (eller ingenting alls) medan vår kropp och vårt ansiktsuttryck signalerar helt andra budskap till hunden.

För egen del har jag mycket att jobba på då det gäller det gäller att kunna välja rätt känsloläge i träningen. Att kunna vara helt neutral ibland, kunna behålla en lättsam känsla även då det strular eller hunden inte känns receptiv, att inte lägga affekt i rösten men ändå kunna vara extra tydlig om jag anser att det skulle behövas, att inte få frustration med i leken om hunden väljer bort mig eller leker oengagerat osv.

I bland vill jag berätta för min hund att ”nu är det fokus och eftertanke som gäller”. Kanske jag vill att den dämpar sin entusiasm en aning och fokuserar mer på kommande uppgift. Jag vill försöka göra det så att den inte får känslan av att jag är missnöjd eller att det väntar något som kommer bli jobbigt och svårt. Men om jag själv har en känsla i kroppen som säger ”vojne, vojne…nu kommer DenJäklaVittringen… den har ju strulat senaste veckan och den kommer aldrig gå vägen när han är så här laddad…” då är det svårt att visa en annan känsla för hunden. Jag kommer signalera osäkerhet med hela min uppenbarelse, jag bli defensiv och lite avvaktande i mitt agerande. Men om jag tränar på att tänka ”Nu är det vittring. Jag litar på att du tänker till nu grabben. För gör du det är det easypeacy för dig” då kommer jag förhoppningsvis att utstråla fokus, trygghet och viss pondus vilket kanske är det som min hund behöver just där och då.

Oavsett hur vi väljer att tänka, känna och agera tror jag det är viktigt att vi blir mer medveten vad vi signalerar och hur det påverkar vår hund. Och vem vet…kanske vi lär en hel massa nya saker om oss själva på köpet. 🙂

Bilden på Trasan som (förgäves) tycks vänta på någon typ av information är tagen av Lena Kerje