Det är roligt med inlärning.
Oftast går det relativt snabbt att lära hunden olika färdigheter och rörelser som en enskild företeelse. Betydligt svårare är det att få det fungera lika bra i en lång kedja av moment. Och ännu svårare när man lägger på ”belastning” i form av tävlingsmiljö.
Jag tror vissa hundindivider generellt är ”helhetshundar”, medan andra är mer ”detaljhundar”. Med det menar jag att då det gäller vissa hundar blir skillnaden jättestor mellan att utföra en viss sak separat jämfört med i ett större sammanhang, medan andra hundindivider lättare ”väver in” detaljerna i en större helhet. Svårt att förklara – men jag vet hur jag menar. 😉
Om jag jämför mina hundar så behöver Tarzan mer helhetsträning än Mick. Så fort en övning fungerar hyfsat bra med Tarzan så lägger jag in det och tränar på den i en länge kedja. Jag försöker vara sparsam med mina belöningar, och tänker till så jag inte ”slaskbelönar”. Tarzan är väldigt het på sina belöningar. I hans fall innebär det att när dom inte kommer som han förväntar sig, lägger han i en växel till och gasar på. Vilket inte alltid blir så lyckat… Så därför måste jag vara väldigt genomtänkt i mina belöningar, annars gör jag mig (oss) en stor björntjänst.
Att vara genomtänkt innebär inte att utesluta ”heta” belöningar. Jag har provat olika belöningsvarianter med Tarzan, och en sak är säker – han blir INTE lugnare för att jag dämpar, dämpar, dämpar och bara belönar i stadga och försiktigt med godis. Tvärtom. Han behöver få go crazy mellan varven och kampa loss, men det måste ske vid rätt tillfälle och inte då han har den galna blicken och svansen på ryggen. Jag försöker verkligen lära honom att man FÅR leka järnet mellan varven, för att sedan kunna bli lugn och direkt gå in i ett stadgemoment. Och hittills har han svarat väldigt bra på den strategin.
Jag försöker också lära honom att ha huvudet med sig då jag lägger på flera moment på varandra, utan att han får belöning – bara bekräftelse från mig. Min tanke är att bekräftelse (muntligt beröm, leende, ögon, kroppsspråk) ska ge honom trygghet och lugn så han kan fortsätta tänka uppgift utan att bli för het och ”glömma” bort vad han håller på med. Likaså kan jag träna exempelvis en ruta genom att göra två, tre moment innan, göra min ruta och belöna den, alternativt träna några olika rutor och belöna det jag vill ha, och sedan aningen avsluta med ett snyggt rutskick eller lägga på ett moment till innan jag slutbelönar. Allt för att inte bli förutsägbar. Jag tror verkligen att förutsägbarhet är en riktigt stor fiende i hundträningen.
Med Tarzan är jag inte lika petnoga med att alla detaljer ska se ut som jag önskar innan jag börjar länka, utan tänker mer att det ska fungera i ett större sammanhang. Många detaljer kommer jag jobba på att förbättra efterhand, men då detaljträning ofta innebär en hög belöningsfrekvens så vill jag inte lägga in det för mycket på det här stadiet. Jag menar, hur lätt är det inte att få ljud även på en förhållandevis lugn hund i till exempel stegförflyttningarna..?
Många tankar, mycket klurande – men herregud vad detta är roligt!!! 🙂
Älskar att läsa om dina träningsfunderingar!! 🙂
Kul! 🙂
Men hur gör du om du har en hund som tappar lite intresse då den inte får sina förväntade belöningar?
Lite svårt att säga så här rätt upp och ner. Men jag skulle jobba mycket med ”surprises” då hunden som minst förväntade sig det. Mycket helhet (successivt förstås) där jag la in heta belönignar strategiskt. Inga slentrian, eller slaskbelöningar och akta mig för att ritualisera belöningarna. 🙂
Ser fram mot att träffa dig och prata mera om just det här. Tack för att du delar med dig av dina tankar.
Japp, vi ses snart! 🙂
Det här är intressant. Hur tänker du då du lägger in dom hetare belöningarna? Gör du det mitt i träningen eller mer som slutbelöning? Är det bara vissa moment du belönar högt eller kan det vara vilket som helst? Länkar du samman moment varje gång du tränar? Kan du ex göra en ruta, apportering utan att belöna och sen göra en vittring fast du då inte gör den riktigt tävlingsmässig, eller gör du allt tävlingsmässigt då du länkar samman? 🙂
Kram
skön bild på galningen, han går ju på tå!! 🙂
Kattis, Tarzan är alltid ”på tårna”!! 😉
Tack för att du tog dej tiden att prata, kändes bättre efteråt. Vet att du har rätt men det är svårt att se när man tappar bort sig bland känslor och besvikelser. Vi tar nya tag och laddar om.
Kram
Besvikelser går över, och ju bättre rustad man är mentalt desto snabbare går det. Är helt övertygad om att du kommer nå dit du vill, men snöa inte in i prestationstänket. Så fort tävlandet blir ett slags självändamål tycker jag träningen ofta tenderar att bli allvarlig och den där underbara känslan man vill ha med sin hund försvinner lätt och ersätts av ett jag-måste-ha-ett förstapris-och helst-sm-päng-tanke. 🙂
Kram H.
Känner igen det där med förutsägbarhet. Jag har märkt att jag varit alldeles för förutsägbar och Ila är ju inte dummare än att hon fattar vad som är på gång 😉
Svårt!
Nej, dumma är dom inte dom små liven. 🙂