Med nosen i fokus

I helgen blev det spår- och uppletandeträning i Göteborgsskogarna tillsammans med Karin Daun och Marie Bergström.

Jag vet inte varför, men brukset har aldrig riktigt lockat mig. Skulle jag välja en annan gren än lydnad ligger både agility och freestyle mig närmare om hjärtat, och självklart även vallningen. Samtidigt tycker jag det är häftigt med dessa vätränade brukshundar som fixar både specialen och lydnaden med den äran, och på något sätt hör det till ”allmänbildningen” att känna till lite om spår- och sökarbete.

Efter denna helg har jag till viss del fått en annan bild av det hela och inser hur mycket jag missat hittills. Inte så att jag kommer lägga lydnaden på hyllan, men det kommer definitivt bli mera spår och uppletande för hundarna. Karin och hennes Snikke har givit mig en målbild av hur spårträning ska se ut och jag har även fått prova att  själv spåra med honom. Oj så fint han jobbar med näsan och vilken enorm spårmotivation han har! Och hans uppletande var en ren fröjd att se, blixtsnabb men med både näsa och hjärna med hela tiden. Nu vet jag hur det ska se ut, så nu gäller det bara att jobba mot den bilden. 😉

Tarzans första spår blev lite yvigt, och han tar sig an det hela som om det gällde världsrekord på tid. Eftersom han har ett väldigt stort föremålsintresse hittar han oftast sina föremål i spåret, även om vägen dit fram är lite krokig. Karin tyckte att han gjorde av med alldeles för mycket energi och föreslog att jag skulle hjälpa honom hitta en bättre spårteknik genom att läsa naturen och lägga spåret på ett för honom gynnsamt sätt. Jag har aldrig tänkt att diken, fåror, smala stigar och vissa underlag skulle vara en hjälp för honom men i fortsättningen kommer jag tänka på det då jag lägger spåret.

På eftermiddagen la Karin vårt spår som började i en grund fåra och sedan gick vidare in i skogen på en stig och vinklade sedan av innan ett berg. Det blev stor skillnad på Tarzans sätt att arbeta. Helt plötsligt var han låg med näsan hela tiden, jobbade i spårkärnan och började varje nytt upptag på ett mycket lugnare och noggrannare sätt. Jätteroligt att både se och känna skillnaden!

Jag har även fått många bra tips beträffande uppletandet, där han har lite samma tänk som i spåret d v s mycket energi går åt till att springa, och då jag inte lärt honom någon särskild teknik i sökarbetet far han som ens skottspole överallt samtidigt. Så nu blir det korridorträning med raka skick från baslinjen. Då han är enormt snabb i både tanke och ben då det gäller att leverera föremålen till mig, tyckte Karin att jag inte skulle belöna avlämnandet mera än säga ”tack” och sedan direkt skicka ut honom igen. Detta för att nosarbetet i sig ska vara lika värdefullt som avlämnandet. Den tanken kommer jag ta med mig även i vittringsapporteringen.

För att vi inte helt skulle glömma bort det där med fritt följ och rutan så blev det ett kort besök på GMBK innan vi for hemåt på söndagen. Marie tränade lite grundövningar med sin härliga boxer Ippon och Tarzan fick springa till några rutor, hämta apporten över hindret och gå lite fritt följ. Piggelin som en mört och inte det minsta trött efter en heldag i skogen och massa nya intryck.

En stor del av glädjen med hundträning tycker jag ligger i alla de underbara människor man lär känna genom sin hobby. Vissa blir trevliga bekantskaper som man träffar i bland och har kul tillsammans med. Men vissa knyter man till sig lite extra och de blir nära vänner som man tycker man känt hela livet. Vänner som bjuder på sig själva, sina erfarenheter och sitt stora hjärta. Det är verkligen en förmån att få uppleva det.