Det har varit en omtumlande vecka.
Min fina häst Bianchina – som varit utlånad till min vän Lena och hennes dotter Hanna de senaste åren – blev för några veckor sedan sjuk i Cushings Syndrom. Det är en hormonell sjukdom som oftast drabbar äldre individer, och då det gäller hästar kan de även utveckla hovsjukdomen fång. Tyvärr var det precis det som drabbade Cina. Hon fick efter ett tag så ont i sina hovar så hon knappt kunde gå och röntgen visade att hovbenet var kraftigt påverkat.
Så för några dagar sedan beslöt vi gemensamt att hon skulle få somna in den torsdagen 26 april. Hela denna veckan gick hon på hög dos smärtstillande vilket gjorde att hon genast blev mycket piggare och rörde sig bättre. Men faktum kvarstod, hon skulle aldrig bli bättre utan bara långsamt sämre, och att hålla en 24 år gammal häst vid liv på smärtstillande och boxvila kändes inte som något sunt alternativ.
Även om man vet att man tar rätt beslut är det så fruktansvärt jobbigt att ta farväl av någon man känt i 24 år, haft så mycket roligt tillsammans med och älskat så innerligt. Jag, Lena och Hanna var med henne hela vägen ändå fram tills dess att hon föll ihop efter att blivit injicerad av veterinären i hagen utanför stallet. Vi stod runt henne medan hon åt äpplen och det hela gick väldigt fort. Fem sekunder efter att hon fått sprutan var hon borta och det hela var över. Men herregud så ledsamt, och jösses vad vi grät och kramade om varandra.
När allt var över satt vi en stund vid Cinas sida och Lena – som alltid har förmågan att se någon liten humoristisk ljusglimt – sa något dråpligt som gjorde att vi faktiskt skrattade lite genom tårarna, och konstaterade att Cinas fina hästsjäl fick fara till himlen tillsammans med både tårar, skratt och tonvis av kärlek.
Nu i efterhand känns det tomt och ledsamt men samtidigt är vi nog alla lite lättade. Tårarna rinner fortfarande titt som tätt när jag tänker på Cinas underbart vackra huvud, varma ögon och underbara personlighet. Alla minnen jag har tillsammans med henne och allt roligt vi haft och gjort. Dessa djur som vi tar till oss och älskar så förbehållslöst lämnar ett så fruktansvärt stort tomrum efter sig.
Början av veckan var i alla fall lite gladare då Lillemor och Cherry kom hit på besök i måndags eftermiddag. Det blev träning, middag, vin och prat på måndagen och vi fortsatte träningen på tisdagen, då tillsammans med Ditte och hennes labbetjejer. Jätteroligt att se lilla Cherry som är en helt underbar, social och mysig bc-tjej som säkert kommer växa upp till en liten lydnadsstjärna i Lillemors händer.
Tarzan kändes fin i träningen och jag tycker vi synkade bra. Lite lätt i rumpan då jag kastar apporten och aningen för nära till tjuvstarter, men i övrigt jobbade han på precis så som jag gillar, dvs bra tryck fastän huvudet är med och fin kommunikation med mig. Alla hundarna skötte sig fint på tisdagen och vi avslutade träningen med en sen lunch, fika och massa roliga diskussioner innan Lillemor och Ditte for iväg, var och en åt sitt håll.
Själv lastade jag Mick och for i väg på agilitylektion i Stora Forsa. Skönt att ha full agenda så jag slapp tänka alltför mycket på den stundande torsdagen.
I dag är jag trött och tom på känslor men ska i alla fall försöka ta mig ut och träna lite. Turligt nog är jag ledig från jobbet så jag kan ta det lugnt och försöka ladda lite ny energi. Men det kommer nog ta lite tid innan sorg och saknad har lagt sig. Man slutar ju inte älska någon bara för att den är borta.
I dag blir det bara bilder på Cina, mig och Hanna. Fina minnen som förhoppningsvis kommer göra lite mindre ont med tiden.
Massor av kärlek till dig, min fina fina vän <3 Du har funnits i mina tankar hela veckan! Minnen dör aldrig och älska kan man göra i alla evigheter <3
Tack Sharon. Jag vet att du tänkte på mig och jag uppskattar din omtanke oerhört mycket. Du är en fin vän. <3
<3
Tack snälla!
Otroligt vacker häst. Beklagar sorgen, men så fint avslut hon fick.
Ja hon var vacker som en soluppgång, och en väldigt vänlig och klok individ.
Tack för dina rader!
Fina Cina, henne glömmer man inte 🙁
Tack snälla du. Nej hon är svår att glömma… <3
Åh Heléne!
Nu rann mina tårar ner för kinderna. Alltid lika sorgligt.
Men det är som du säger: Kärleken tar inte slut bara för att någon gått bort. Den ligger kvar där i hjärtat och värmer så gott.
Stor KRAM
Eva
Tack Eva. Inte meningen att göra dig ledsen. 😉
Kram tillbaka!
Stor och lång varm kram…
Tack Suzanne. Den värmde. 😉
Vad fint skrivet! Underbara Cina! Nu rinner mina tårar igen… fast jag inte träffat henne på så länge så saknar jag henne ännu mer nu! <3
Jag vet Madde. Så synd att vi inte hann åka ut till henne i julas då du var här så du fick träffa henne. Men ni har ju många fina minnen tillsammans sedan tiden på Nydala…
Kram <3
Stor varm kram. De sätter sina spår våra fina fyrbenta vänner❤️
Ja usch så jobbigt det är när man måste säga farväl. Och att behöva ta beslutet…
Tack för omtanken.
Kram
Tänk så jobbigt det är att mista någon man har delat livet med
Det är jättetungt. Visst måste livet gå vidare, men just nu känns det betydligt fattigare…
Kram <3
Så fint du skriver om din älskade häst, precis så känns det när jag tänker på min fina Jaiko.
Kramar i massor till dig.Mia
Tack snälla Mia! Förstår att du känner detsamma när du tänker på fina Jaiko.
Kram