Lydnadsdomare – ingen lätt uppgift!

Sitter med ett stort fat sushi, samt ett enormt glas Loka citron med is, och tänker försöka blogga lite mellan tuggorna.

Vilken härlig dag jag och hundarna har haft! Den började vid sju i morse då vi for mot Ringarum för vallträning hos Ingela. Och i dag var vi Så Jäkla Bra!!! Ingela fick ett hysteriskt skrattanfall då jag euforiskt studsade upp och ner och skrek: – Vi vallar!!! Vi vallar!!! Äntligen!!! Jippie!!! 🙂

Jag kunde för första gången stå stilla på ett ställe och skicka honom höger, vänster och däremellan låta honom gå rakt mot djuren enbart genom mina kommandon!!! Men fattar ni känslan?!!!

Ni som inte vallar förstår av förklarliga skäl inte vad jag menar. Och ni som är duktiga och erfarna inom vallningen tycker säkert detta inte är så himla mycket att bli euforisk över. Men för mig var det här ett genombrott utan like! Det faktum att jag -utan att hjälpa hunden med min kropp eller placering – kunde styra med bara min röst. Se honom tänka så rätt då jag sa mina höger/vänster och därefter koncentrerat och lugnt resa sig och sakta smyga rakt mot djuren. Han lyssnade  – och han gjorde rätt! Och jag hann tänka och planera mitt agerande (kan ju ha visst samband…). Wow, det var häftigt och jag blev så himla glad, för jag har har verkligen inte någon riktig talang för detta med vallning. Men bristande talang kan ofta uppvägas av målmedvetenhet och ambition – tack och lov!

Efter vallpassen med Mick blev det ett lydnadspass med Tarzan, tillsammans med Ingela och Viska på hennes lydnadsplan. Vi körde första biten parallellt med våra hundar en stund, och sedan kikade Ingela lite på mig och Tarzan och jag på henne och Viska. Ingela och Viska ska starta lydnads-SM om ett par veckor och de ser verkligen fina ut tillsammans i träningen.

Själv hade jag befarat ett smärre vulkanutbrott, då Tarzan hade suttit i bilen några timmar under tiden jag vallade med Mick. Lägg därtill en helt ny träningsplan och en annan hund en bit bort som mellan varven fick springa och hämta bollbelöningar och pipleksaker.

Men Tarzan har verkligen mognat. Eller som Ingela uttryckte det – ”Hjärnan verkar ha hunnit ifatt benen!” Killen jobbade lugnt, fokuserat och löste sina uppgifter med den äran. Vi fick lite kommendering, vilket också fungerade bra och Ingela gav mig en del kloka tankar då det gäller vårt fria följ och mitt eget sätt att gå. Det kändes jättebra, och jag kommer på mig själv med att gå omkring med ett stort leende då Tarzan och jag tränar tillsammans. Och han ler tillbaka med hela sin kropp och själ! Kan man önska mera?!

Jag var peppad som tusan då jag for vidare mot Brukshundsklubben. För nu var det dags för Mick och mig att agera ”testekipage” för en av årets SM-domare. Jag hade förvarnat om att Mick var aningen ringrostig då det gäller lydnaden (i synnerhet då det gäller att  bli bedömd i en ”SM-final”) men min tanke var att köra genom programmet helt tävlingsmässigt med fokus på att ha glimten i ögat (hos både mig och Mick) samt få värdefull info på vad vi behöver förbättra, sett ur en SM-domares synvinkel.

Jaaa, vad säger man… Om jag varit euforsik tidigare under dagen så kom jag ner på jorden lite efter vår ”final”. Eller i ärlighetens så kändes ungefär som jag hade förväntat mig. Och då hade jag nog ganska realistiska förväntningar utifrån de förutsättningar jag givit Mick.

Vi har bara gjort en enda tävling under kvalperioden till SM 2012. Den gick förvisso hyfsat bra och vi fick ihop 299 poäng, men av olika skäl så har jag inte tävlat mera sedan dess. Lite synd på ett sätt, för Mick är relativt momentsäker och fungerar bra, trots förhållandevis lite träning. Om jag ska satsa på Mick till Lydnads-SM 2013 har jag ännu inte bestämt. Vissa saker talar för, andra emot. Jag har höga målsättningar i det jag gör, samtidigt som min prioritet alltid ligger på glädje och självförtroende hos hunden. Vad har min hund lätt för? Vad tycker den är roligast i hela världen? Vad får den att gå genom eld, spränga murar och flytta gränser? Tål att tänkas på…

Dagens program bjöd på varierad kompott från lägsta betyg 6 (Z där vi missade ett skifte plus att han trängde lite i en vänstersväng) till betyg 9 (dirigeringsapportering och vittring).

För egen del var jag mest nöjd med inkallningen som han gjorde bra, fast slog mot mitt ben vid ingången – vilket resulterade i betyg 7. Dirigeringsapporteringen  som gav  betyg 9 (avdrag för för utdraget handtecken). Vittringen som gav betyg 9 – avdrag för snett sättande i avslutet – men i övrigt kändes väldigt bra.  Och till sist  fjärren…Den såg bra ut från där jag stod. Fin attityd, distinkta skiften men tyvärr 2 dm förflyttning framåt samt att jag säger ”sittupp” i stället för ”sitt” vilket en del domare kan tolka som två kommandon. Betyg 7,5.

Jag är också nöjd med vår helthet i stort, även om det finns många detaljer att jobba på för att kunna hävda sig bland  Sveriges främsta lydnadsekipage. Min underbara Mick gjorde precis det jag tränat honom för, och vår förbättringspotential är upp till mig att ta till vara.

På tal om domare… I går dömde jag på klubbens Lydnadscup – en cup som sträcker sig över fyra tillfällen och där deltagarna får chans att träna program under tävlingslika förhållanden. Jag hade planerat att vara med några gånger med Tarzan, men av olika skäl fungerade inte de inplanerade datumen.

En sak är säker… det är väldigt lätt att vara domare från läktarplats. En helt annan då man står nere på planen och snabbt ska fatta beslut om detta är värt en en 8:a eller 8,5… eller är det kanske bara en 7:a om man kikar på de fasta betygsavdragen? Man har inte många sekunder på sig att tänka. Och hur mycket ska man lägga in de egna värderingarna? En hund som ”ser ut som jag som domare gillar” men kanske gör en liten miss, kontra en hund som gör det relativt korrekt men utan den attityd jag så gärna vill se. Mycket svårt!!!

Jag är full av beundran för alla som frivilligt utsätter sig för detta eldprov som domeriet innebär! Och särskilt med tanke på ett det ofta bara är en (segraren – under förutsättning att poängen är tillräckligt hög) som egentligen är riktigt nöjd med dagens bedömning. Lägg därtill publik, medtävlare, anhöriga, träningskompisar  med flera som anser sig kunna bedöma det hela betydligt bättre från där de står.

Som tävlande tycker jag så klart det är surt att få en 7:a på en inkallning där hunden springer fort, gör fina ställanden och lägganden och har bra tryck även sista biten in till sidan – men i avslutet krockar mot mina ben. Men med tanke på att det finns hundar som är uppenbarligen kan göra samma fina saker, och dessutom har en riktigt snygg och korrekt ingång så inser jag att det måste skilja i betyg. Ett ”ganska bra” utförande måste betygsmässigt skilja sig från ett ”bra”! Ingen tvekan om det!

Som hundtränare vet jag precis hur jag vill ha de olika delarna i ett program. Jag vet också att jag i bland får göra medvetna avkall, vissa gånger för att kunna bibehålla den attityd hos hunden som känns viktig för mig. I andra fall för att hunden kanske rent fysiskt inte klarar att utföra vissa detaljer som jag skulle önska.

Jag tror vi som hundtränare måste ha en realistisk bild av oss själva och våra hundar. Det innebär ju inte att vi inte tror på vår egen förmåga, utan snarare att vi är klarsynta och ärliga. Vi har ju alla världens bästa hundar, ingen tvekan om det! 🙂

För mig känns det viktigt att kunna välja mina krig. Jag är beredd att jobba hårt för att få till vissa bitar på det sätt jag har som målbild. Men… ALDRIG på bekostnad av min hunds självförtroende och glädje! Och ALDRIG tumma på vår känsla som team och samarbetspartners! Det finns inga 10:or i världen som uppväger det faktum att hunden älskar det vi gör tillsammans. Och att den i alla lägen – oavsett om den lyckas leva upp till mina förväntningar eller ej – känner att den tveklöst är VÄRLDENS I SÄRKLASS BÄSTA HUND!

Foto: Bilden på ”världens bästa Mick” är tagen av Ingela Karlsson på vallkursen för Karin Söderberg.