När Maria Brandel och jag sågs för att diskutera vårt bloggsamarbete funderade vi en del på vad man som läsare tycker är roligt att få ta del av. Efter att tidigare gjort en liten ”läsarundersökning” kom vi fram till att tankar kring den egna träningen, mentala aspekter och att få ta del av andras erfarenheter var en stor del av det folk i allmänhet gillar att läsa mera om.
Maria har sedan fått till en hel massa superintressanta intervjuer – eloge till henne som bjuder på så mycket läsvärt! Själv har jag haft lite mer svårflirtade potentiella intervjuobjekt. 😉 Men nu har jag i alla fall glädjen att bjuda er på en pratstund med Ditte Andersson och hennes tankar kring detta med träning och tävling. Ditte som med sin Abby tävlat på hög nivå under ett antal år och som – precis som jag – gillar att sätta träningsgläjde, energi och attityd högt på priolistan. Klicka på länken nedan, kika på en kort träning med henne och Magic och ta del av Dittes tankar och långa erfarenheter kring hundar och hundträning.
Det är så roligt och häftigt att se glädjen i er träning! Hundarna verkar verkligen tycka att det är superkul. Hur skulle ni tänka med en hund som är väldigt allvarligt lagd till temperamentet? Jag uppfattar honom som väldigt humorlös! 🙂 Han är smart som fan, snabblärd som fan och väldigt ”streetsmart”. Men han är inte särskilt imponerad av mig eller mina belöningar även om han tar emot dem och jobbar för dem. Men jag vill så gärna hitta den där humorn och glädjen i träningen som ni visar upp!
Är det så att vissa hundar helt enkelt är lite mer allvarligt lagda och att det bara är att embrace it och lägga träningen på hens nivå, eller kan man få fram den där glädjen även hos en hund som saknar humor och skälvdistans? 😉
(Hoppas att han inte är en reflektion av mig! Det är han säkert. Ha.)
Hej! Tack för kommentarer! Såg att du kommenterat i ”Valda sanningar” också och kanske du har en poäng i att du valt att se din hund som allvarlig. Å andra sidan upplever jag att vissa hundar är mer allvarliga och ”seriösa” än andra, och inte lika lätta att plocka fram humorn i. Men det behöver ju inte innebära att dom inte har humor, bara det att den inte är så uppenbar.
Jag skulle tänka som så att jag lät min hund bli trygg i just sin egen personlighet, oavsett om den är lugn, allvarlig, sprallig eller på något annat sätt. Men för den skull behöver ju inte lydnaden i sig bli allvarlig. Det är lite samma sak som med människor – vissa dunkar man i ryggen, gapskrattat tillsammans med och blir lite crazy. Andra har en lite mer stillsam, torr humor och då får man hitta ett annat sätt att ha dela humorn på.
Jag ska skicka frågan vidare till Ditte. Hon kanske har flera (och klokare) tankar i ämnet!
Kul att du gillar bloggen! 🙂 Ha det gott!
Heléne
Hej Amanda! Roligt att du kommenterar. Jag är nog inne på samma linje som Heléne att man själv behöver ju inte bli allvarlig i sin träning även om hunden verkar lite mindre full av humor så att säga. Jag tycker det låter som att du har en härlig hund som är lättlärd och ändå jobbar för sina belöningar vilket är superviktigt för annars är det svårt att komma någon vart i träningen. Ibland tror jag att hunden kan förändras på sikt och bli lite mindre allvarlig. När jag köpte det som skulle bli min första lydnadshund Bess, en bc som var två år då med ett tråkigt förflutet som innebar att hon tex aldrig hade lekt förut så tog det tid att få fram den clown hon så småningom blev. Hon var väldigt allvarlig och ordentlig när jag började med lydnaden. Nu vet jag ju inte hur gammal din hund är men kanske finns det mycket att upptäcka i den sociala biten. Med glimten i ögat, lite extra spänning kanske du så småningom bygger upp egna små stunder där du känner att visst finns här humor men som Heléne skriver, den kan ju komma fram på olika sätt. Jag tror det viktigaste är att ens hund känner att man är glad i den och inte vill för mycket. Många hundar blir ju lite allvarliga just för att vi granskar lite väl mycket och petar lite väl mycket i olika detaljer, eftersom nu lydnaden bygger mycket på just det också. Kanske gör din hund något kul i vardagen som du kan fånga och belöna för att sen sätta ord på och använda i belöningssyfte. Lycka till med träningen. /Ditte
Ps: om det är svårt att hitta rätta gnistan själv ibland när det känns lite för allvarligt så tycker i alla fall jag att det hjälper att sätta på lite galen musik. Själv kör jag med Peps Persson. Omöjligt att inte bli glad 🙂
Tack så jättemycket för att ni tog er tid att svara på mina funderingar! Det ni säger känns helrätt och jag tror att jag fått en bild av hur jag ska gå vidare tack vare era råd och hur jag tror att jag kan applicera dem på vår träning.
Jag tror att det ligger mycket i det ni skriver om den torra humorn (jag ser honom på ett sätt som en gubbe med hatt och cigarr i tassen som skrockar åt mig och mina försök till att få honom att göra saker på MITT sätt?! När man kan göra det så mycket fortare och effektivare på hans vis!) – och att försöka hitta saker i vardagen som tar honom lite utanför sin ”box”.
Vi har ju faktiskt, med handen på hjärtat, fokuserat mycket på det ”allvarliga” i hundträningen och för att få MIG att komma ur MIN box så ska vi nog varva med helt vanliga, knasiga, onödiga små trix! Bara för att öka repertoaren av beteenden och för att få till lite knasig, lättsamhet mellan oss i träningen. Vad tror ni om det?
En annan sak som var huvudet på spiken var det om att vara glad i honom för den torris som han är – för han är helt fantastisk när han är ”i sig själv” och jag inte ställer för höga krav.
Äh, attans då. Ni har verkligen så rätt i allt det ni skriver! Jag ska verkligen ta till mig det och uppskatta min älskade lilla torrboll för det som han är. För han är helt fantastisk! 😀
Återigen tack för att ni tog er tid att svara!