I går blev det äntligen tid för lite lydnadsträning. Först en sväng med Ditte innan regn och åska satte stopp, och senare på egen hand.
Att träning är en färskvara, i alla fall då det gäller detaljer och i synnerhet under inlärning, fick jag ytterligare bevis på i går. Och att jag själv måste inse att det finns ett antal steg mellan fyra och tjugosju var en nyttig påminnelse – om än inte någon nyhet.
Vad jag mer blev påmind om var att jag måste ändra bilden för Tarzan i de olika övningarna, både när det gäller att lägga på små störningar (utan att de blir ritualiserade), miljö, synintryck, riktningar osv, och att det tar mycket längre tid än jag gärna vill tro att få vissa moment stabila.
Däremot är jag väldigt nöjd med vårt fria följ som vi hade ett jäkla flow i, och jag gick mest omkring med ett leende både inom mig och på läpparna. Jag jobbar på att längre och längre sträckor lyfta blicken, och se rakt fram i horisonten i stället för några meter framför mig i marken. Dels för att jag tycker det ser väldigt snyggt ut och man får automatiskt en naturligt bättre hållning, men framförallt för att jag tycker Tarzan känns bättre då jag lyfter blicken.
Utan att veta, tror jag det kan beror på att då man tittar framför sig i marken och ser hunden lite i ögonvrån är det väldigt lätt att man kommunicerar med sitt ansiktsuttryck och kroppsspråk (rynkar pannan lite då hunden trycker på, blir aningen avvaktande om den släpper kontakten i en sväng o s v). Tarzan är väldigt observant på mitt ansikte och läser mig som en öppen bok, och mitt mål är att bara flyta fram med blicken framåt, mjuka ögon och ett bekräftande lugnt leende på läpparna – och låta Tarzan följa.
Det lyckades jag med riktigt bra i går och det är en härlig känsla då man har det där mjuka men energifyllda flowet mellan sig och hunden.
Jag är verkligen inte speciellt duktig på att dansa, men för några år sedan gick jag och lärde mig salsa. Och det var lite samma sak där… När man efter mycket träning (stundtals!) inte längre behövde tänka på hur man satte fötterna, utan bara kunde känna rytmen och låta kroppen flyta med – då var det så lätt! Man slutade tänka och bara gjorde, och det är lite den feelingen jag är ute efter då vi går ett fritt följ tillsammans. Och då menar jag inte bara att jag själv ska ha den känslan, utan lika mycket hunden. 🙂
Sammanfattningsvis så finns det en del att jobba på då det gäller stoppet i rutan, nosarbetet i vittringen och lugnet i fjärrdirigeringen. Men gårdagens fria följ stoppar jag in i mitt ”assa-fack” och plockar fram med jämna mellanrum för att påminna mig om danskänslan tillsammans med min svartvita partner. Tror kanske till och med att Tony Irwing hade gillat det. 😉
Bilden på Mick är tagen av Joachim Lindström
Förstår din tanke men är det inte svårt att inte se honom alls? Och om du inte ser hur ska du då kunna belöna eller bryta på rätt ställe? Men visst är det snyggt!
Jag tror det är en vanesak, och att man lär sig känna hunden i stället för att titta på den. Men visst sneglar jag lite mellan varven – både medvetet och omedvetet. Jag bryter så gott som aldrig för ”fel” i fria följet och då det gäller att belöna vid rätt tillfälle så kan man ju bara snabbt kasta ett öga vid sidan för att checka att han ser ut som han känns, d v s ”belöningbar”. 😉
Läser med ett leende på läpparna 😉 för även jag har gått salsakurs, och vilken känsla när man fick dansa med någon ( som inte själv gick kurs utan ”fyllde ut” för att det skulle bli jämna par )som verkligen kunde dansa salsa ja då var det ju plötsligt plättlätt att inte tänka utan bara göra 🙂 !! Snacka om flow !!
( Fast Ditte tyckte ju iofs att jag bara skulle spela lugna låtar till Lizzies och mitt ff *harkl* .. )
Åh visst handlar väldans mycket om att man lätt glömmer bort att i princip all träning är färskvara 😉 men det är väl lite av tjusningen med just träning att färdig blir man aldrig 🙂
Eller som någon sa: Konstigt att så många inser att kondition måste man träna och underhålla .. men inte mental träning 😉 🙂
Har´e gott !!
Ha ha Birgitta, om Ditte skulle få råda skulle vi alla svänga omkring till Peps Persson! 😉 För övrigt tyckte jag det var superkul med salsa och skulle gärna vilja lära mig mera. Men tills dess får jag salsa vidare med Apansson. 😉
Ha ha Birgitta! det kanske är dags att ta lite salsasteg emellanåt 🙂
Härligt när det flyter Heléne. Tack för igår. Lunchen var superb och så också sällskapet. Jag var nöjd. Mina hundar kanske inte fullt lika glada men vi får ta igen det i helgen. Ses imorgon. Kram på dig.
Jag tror Magic var mer än nöjd med sin dag, he he. 😉 Japp, ses i morgon – ska bli jätteroligt!
Kram tillbaka!
Låter härligt med dansen. Jag har faktiskt börjat på dans . Det är lite blandad dans vårat gym. Vi har en duktig danslärarea. Jag tycker att det är mycket glädje, det går bra med fötterna men när mina armar ska med då blir det kaos. Min koordination är inte helt ok. tydligen. En gång i veckan super roligt. Får se om uzze uppskattar det längre fram. Salsa, sumba, cha-cha, limbo och orientalisk dans, samt rock. Ha en trevlig helg tillsammans med Ditte. Kram Mia och Uzze
Så kul det låter. Ni får visa lite cha-cha och sumba nästa gång vi ses. 🙂
Kram H.
Bra läsning Helene! Väldigt tänkvärt och hög igenkänningsfaktor. Helena
Tack Helena! Och jag blev väldigt glad (och lite rörd) av dina fina ord på Mick-inlägget. De värmde i hjärtat.
Nu håller vi tummarna stenhårt för dig, Picknick och hela svenska laget nästa helg. Ni är så jäkla duktiga!:)
Kram H.
Smygläser ofta din blogg för att den gör mig så glad! Tack för att du delar med dig av din vardag och att du skriver så kloka saker. / Jessica
Så roligt och så glad jag blir! Tack! 🙂