Foto: Ingela Karlsson
I dag på kursen i ”Kreativ förhandlingsteknik&kommunikation” pratade vi om mål och vilka faktorer som avgör om vi når dom eller ej.
Den här biten ligger ju väldigt nära mental träning och prestationsspsykologi, och min hjärna började automatiskt tänka hundträning och tävling. 🙂 Men vår ”fröken” stoppade min hjärna från att spinna iväg alltför mycket när hon satte diverse uppgifter i händerna på oss som vi skulle diskutera och lösa två och två. Och de uppgifterna hade inte så mycket med hundträning att göra.
På vägen hem i bilen var jag som alltid full av energi efter ett kurstillfälle med det här härliga gänget! Så mycket kunskap, drivkraft och energi hos alla att utvecklas och lära sig av varandra – och så total avsaknad av prestige och förutfattade meningar!
Vidare funderade jag på hur ofta vi egentligen använder oss av mental träning, fast vi kanske inte är medvetna om det. Inom idrottsvärlden är det så klart väldigt vanligt. Jag tror knappast det finns en enda toppidrottsman/kvinna i dag, inom någon sport, som inte har en mental coach – både i lag och privat. Man är så väldigt medveten om hur otroligt stor roll det mentala spelar. På toppnivå, när alla i princip är lika bra fysiskt och tekniskt tränade, skulle jag vilja säga att den mentala biten har en klart avgörande roll.
Men vi använder mental träning i så många andra sammanhang än tävling. Själv tränar jag bland annat på att vara mera närvarande i samtal. Att kunna lyssna och läsa av vad människor egentligen säger och menar. Och försöka se saker från olika vinkar och ur olika perspektiv. ”Men vad har det med mental träning att göra?”, kanske någon tänker.
För mig är det verkligen mental träning, för det handlar mycket om att kunna fokusera och koncentrera sig en längre stund, vilket inte så himla lätt som det kanske verkar. Det är så lätt att man börjar fundera på andra saker mitt under samtalet, eller tänka på vad man själv ska kontra med då man tror sig veta vad den andra parten kommer säga. Eller – som jag har en tendens att göra – lägga orden i munnen på den andra personen, då jag tycker samtalet går för trögt. 😉
Men om man blir duktig på att lyssna, har man en stor fördel då man själv vill nå ut med sina budskap och idéer, få människor engagerade och ”med sig”. Att lyssna aktivt är en underskattad, och faktiskt tämligen sällsynt egenskap.
Men det här gäller inte bara människor, utan även djur. Hur intresserade är vi av att förstå vad vår hund talar om för oss, när den beter sig på ett visst sätt? Är vi intresserade nog att försöka ta reda på orsaken till ett visst beteende, eller går vi den lätta vägen och konstaterar att den är ”olydig, pekar finger och är nonchalant”.
Som min kloka ”Hjärnkollskollega” Jenny Wibäck skrev på vår sida nyligen… ”Om du upplever att din hund ”jävlas” med dig i tävlingssituationen – vad har du då gjort mot din hund för att förvänta dig den responsen?
Det kan vara mänskligt att känna så för stunden om något inte går som man hoppats. Men den typen av tankar är just mänskliga – och det blir ett väldigt förmänskligande av hunden att tillskriva den utstuderad elakhet. En hund kan vara omotiverad, oförmögen, okoncentrerad, orolig, oengagerad – men det är en helt annan sak och det är oftast inget den kan lösa på egen tass.
När något inte går som förväntat, så är det så väldigt mycket mer konstruktivt att leta efter det träningsbara än att låsa sig vid en helt felaktig tanke. Med utgångspunkt i den inledande frågan, så kanske denna tanke i sin tur bottnar i att vi har låga tankar om oss själva?
Det är klart att våra hundar vill vårt bästa – precis som vi vill deras. Denna tanke är så mycket mer konstruktiv för både motivationen, relationen och problemlösningsförmågan!
Underbart bra skrivet!!! Som vanligt!
Mycket tänkvärt och viktigt att påminna sig om att hunden alltid vill göra sitt bästa, men vi som förare måste hjälpa dem med det. Jag tror ingen hund vill jävlas eller som du skriver ”peka finger” utan jag tror att det handlar om missförstånd i kommunikationen mellan hund och förare.
Tack!! Kram