Vissa människor har den unika förmågan att på ett nyanserat, trevligt men oerhört tydligt sätt framföra sina tankar och åsikter. En av dom är Jenny Wibäck.
Jag tycker Jennys syn på lydnadssporten känns så klockren – och egentligen väldigt självklar. Kanske beror det på faktum att hon både är lydnadsdomare och aktivt tävlande på SM-nivå – och på så sätt kan se två sidor av saken. Eller också på att hon är en ung kvinna med fräscha tankar som inte är rädd för att sticka ut hakan. Som inte säger ”men så har vi alltid gjort” utan istället säger ”så här skulle vi kunna göra istället”, med glimten i ögat.
Jag tror vi behöver fler Jenny Wibäckar i svensk lydnadssport. Både i form av domare, coacher, instruktörer och inte minst inspiratörer.
Tack snälla Helene! Ditt bildval är intressant både med tanke på min blogg och ditt förra avsnitt. Denna tävling är nämligen den absolut bästa i mitt liv. Det var I-ors sista i elitspår och då han var 10,5 år gammal så var jag väl medveten om det. Anledningen till starten var att jag ville tävla denna speciella hund en sista gång och enda målet var därför go-känsla hela vägen. Jag struntade helt i möjliga avdrag och tyckte att jag tog mig rätt stora friheter på planen. Resultatet: 270 p på lydnadsdelen vilket var I-ors bästa brukslydnad någonsin. Och vi njöt båda av varenda minut på planen. Minns att jag tänkte -Varför gör jag inte så här jämt? Nu passar det kanske inte alla hundar att apan rockar loss, men man kan välja att hantera varje tävling som om den vore den sista ♡
Jag hade dina ord i huvudet då vi tävlade i helgen. Hur skulle jag tänka om det jag visste att det här var vår sista tävling..? Kanske jag hade rockat loss och skojat med både Trasan, funktionärer och publik lite mer, men i ö skulle jag nog gjort precis som jag gjorde. En glad, fokuserad känsla och en stor tacksamhet över att jag har förmånen att få dela den här upplevelsen med min fantastiskt härliga hund. <3
Tack för ovärderlig support Jenny!
Kram!