Intervju om hundträning, glädje och respekt

För ett tag sedan blev jag intervjuad av en tjej som skriver lite artiklar, bl a för sin klubbtidning. Jag tycker det blev ett trevligt uppslag och nedan kan du läsa texten i sin helhet.

 

Glädje och respekt – ett vinnande koncept

Text: Helen Abrahamsson Foto: Lena Kerje, Ingela Karlsson (Helénes privata bilder)

För några år sedan började jag och några av mina träningskompisar åka till Heléne Lindström för lydnadsträning. Det är något vi aldrig ångrat. Heléne är duktig på att se varje ekipage, både dom av oss som är aktiva på tävlingsbanan och dom som tränar lydnad mest för att det är roligt.

 Att det ska vara roligt är något som Heléne ofta poängterar och under årens lopp har vi lärt oss tänka träning på ett nytt sätt. I stället för att nöta och tjata lydnadsmoment har vi lärt oss analysera vår träning på ett för oss helt nytt sätt. Mycket grundträning har det blivit och mycket fokus på vad som händer kring belöningarna.

 Förutom att träna hundarna har vi förare fått lära oss tänka på vad vi själva gör och förmedlar till våra hundar. Heléne är mentalrådgivare och väver ofta in den delen i träningspassen. Underteckand har bland annat lärt säg att inte säga en sak med munnen och en annan med kroppen och vi har alla blivit bättre på att läsa av vad våra hundar egentligen menar med sitt beteende.

 Heléne har tre egna hundar, border colliekillarna Mick och Tarzan och jr terriern Tiger. I dagsläget är det bara Tarzan som tävlas aktivt i lydnad. Han debuterade elitklass i våras och har sedan dess hunnit med att bli lydnadschampion och är på god väg att kvala in till Lydnads SM. Vi i träningsgänget önskar dom alla lycka och hoppas få heja fram dom på många SM framöver!

 Här är en intervju med Heléne:

 Varför valde du att satsa på just tävlingslydnad av alla grenar?

Jag höll på med dressyr tidigare och därifrån är steget inte så långt till lydnad. Men det finns flera grenar jag skulle kunna tänka mig att lägga fokus på. Både agility och freestyle känns lockande men tiden räcker inte riktigt till. Jag går en nybörjarkurs i agility med Mick. Vi har väldigt långt kvar till tävling, men vi tycker båda att agilityn är jättekul och vill gärna fortsätta utvecklas bland hinder, tunnlar och slalompinnar.

 Vad tycker du är din styrka som hundtränare?

Oj, svår fråga. Jag anser mig inte vara någon direkt naturbegåvning då det gäller hundträning. Det jag kan, det har jag lärt mig genom en stark ambition att hela tiden utvecklas. Om jag måste hitta något som jag anser som en styrka, så är det nog att jag är open minded och har ganska lätt att förstå min hund och vad den säger till mig genom sitt sätt att agera. Och en annan stryka är att jag har lätt för att hitta glädjen i både träning och tävling.

 Du brukar säga att Tarzan är en hund som passar dig som handen i handsken. Vad har han för speciella egenskaper?

Som träningspartner passar han mig mycket riktigt som handen i handsken. Han har ett driv i allt han gör och vad jag än erbjuder för aktivitet säger han: Jaaaaa! Det gör vi!!! Redan på den tiden då jag tävlingsred har jag gillat dom där individerna som är lite crazy. Dom som ger lite mer, tar i lite extra och är lite snabbare i kropp och knopp. Det passar mig som person och gör att jag får massa egen energi. Men det är inte alltid dom individerna som är lättast att träna och heller inte alltid dom som samlar flest poäng på tävling. Men dom samlar mest poäng hos mig – och det är det viktigaste. Som tur är gillar vi olika, och jag tror det finns en hund för oss alla. Jag är bara väldigt glad att jag hittat min.

 Hur ofta tränar du med Tarzan?

Om du menar lydnadsträning på planen så blir det i snitt fem pass per vecka. En dag vilar han och en dag brukar pyssla med andra aktiviteter. Jag tränar tidsmässigt mindre med Tarzan än jag gjorde med Mick, men jag tror jag tränar mer effektivt i dag. Med Tarzan har mycket av träningen handlat om andra saker än tävlingslydnadsmoment. Jag har jobbat mycket med honom i vardagen, tränat oändligt mycket stadga, impulskontroll och vardagshyfs. Att lära sig vänta på en plats till jag säger att det är ok att flytta sig, lära sig att inte jaga vilt, inte kasta sig ut genom dörren så fort jag öppnar den, inte tränga sig före sina hundkompisar i alla lägen, inte stjäla mat på bordet. Jag har lyckats ganska bra med det mesta, men inte det sistnämnda. Han är och förblir en notorisk mattjuv, och det gäller att inte lämna kvar obevakad mat på köksbänkar och bord.

 Har du något tips till dom som har börjat tävla och har ambitionen att klättra upp i klasserna?

Mitt tips är att hitta en instruktör som har förmåga att se hela ekipaget, inte bara det hunden gör rent tekniskt. Det finns många duktiga instruktörer som tränar och lär ut träning på ett trevligt och positivt sätt, och som också kan se helheten. Sök upp dom! Vill man lyckas på tävling måste man träna så att både man själv och hunden blir bekväma på tävlingsbanan. Det hjälper inte att ha Sveriges snyggaste fjärr, flashigaste uppsitt eller fartigaste inkallning om inte alla de andra delarna sitter. På tävling ska hunden klara att utföra många moment efter varandra utan belöning. Det måste dessutom sitta på första försöket för man får ingen andra chans. Det här är något man måste träna på, och till en början kanske få hjälp med av en duktig instruktör.

Om du bara får säga en enda sak som du tycker man bör tänka på då man tränar, vad skulle det vara?

Jag tycker också det är jätteviktigt att se till att träningen är lustfylld och lättsam både för egen del, men i första hand för hundens. Jag vill inte att min hund ska bli ett redskap för självförverkligande. Det är ett djur vi har att göra med, ingen cykel, bil eller skidor. Min hund har en egen personlighet och egna sinnen i en värld dit jag aldrig riktigt har tillträde. Jag försöker verkligen tänka på allt detta då vi tränar tillsammans, och ha respekt nog att aldrig klampa in på den planhalva jag inte hör hemma på.

Av den anledningen försöker jag också låta mina hundar bara ”få vara hundar” så ofta som möjligt. Dom får springa lösa, utforska världen med sina nosar, röja runt i diken och vattenpölar (mellan varven) och utveckla sin hundpersonlighet på egen hand. Min man tycker det där med dikesrace är lite onödigt, men det håller vi andra inte med om så han är nedröstad i frågan.