Intervju med Sharon Emanuel ”Lydnadshunden klarar sig långt med ryggrad och reptilhjärna”

Jag frågar mig vad jag vill att hunden ska bli bra på. Det är viktigt – för det berättar vad det är jag främst ska odla och utveckla. En hund som ska bli bra på tävlingslydnad behöver vara bra på andra saker än en hund som ska användas i ett operativt sammanhang och som ska agera självständigt, kanske på avstånd. Därför behöver en polishund eller en specielsökshund analysförmåga, initiativförmåga, förmåga att agera självständigt, förmåga att sortera intryck mm.

En tävlingslydnadshund behöver i regel allt annat än analysförmåga (om vi bortser från vittringen och möjligen rutan som har ett inslag av analys) och initiativlust. Tävling handlar väldigt mycket om att hantera och kontrollera beteenden, och om att kunna växla – exempelvis mellan koncentration och explosivitet, att vara nära ena stunden och agera mer självständigt på avstånd i nästa. En tävlingslydnadshund behöver därför snarare ha förmåga till självbehärskning, att vara lydhörd, klara av olika växlingar, kunna vänta, vara uthållig, tåla viss störning, kunna reagera snabbt, mm.

Miljön är dessutom förlåtande, då den är relativt lika varje gång varför hunden till stor del klarar sig långt med ”ryggrad och reptilhjärna” och behöver egentligen inte en hög grad av förståelse för vad den håller på med. Rutan betyder alltid samma sak, hopp betyder alltid hopp, en apport ska alltid hämtas mm.

Det betyder också att jag inte tränar särskilt mycket med frishaping, vänta ut och ignorera fel. Jag vill generellt inte att mina hundar ska gissa och analysera så mycket, och heller inte lägga sig i en konstant analysfas där de frågar efter svar och bjuder beteenden hela tiden. Jag ser för många negativa sidoeffekter med det sättet att tänka inlärning, bland annat osäkerhet, stress, hundar som är konstant beroende av feedback och som blir långsamma i sitt utförande för att de tänker för mycket.

Det betyder att jag nästan enbart arbetar med miljösignaler och hjälper i min träning av en ung hund. Där har jag en tummregel att jag måste kunna se framför mig hur de ska arbetas bort. Jag varierar mycket, så jag får en bättre generaliserad förståelse och bantar bort hjälperna systematiskt. Så snabbt som möjligt vill jag att distanshjälper ska bli osynliga så hunden inte bäddar in dem i sin förståelse av momentet. Det blir inte hållbart på sikt, och framför allt inte på tävling.

Jag vill ha en hög rättprocent när jag tränar, jag tror nämligen att hundarna lär sig lika mycket av att göra fel. Och att få göra om behöver inte vara en jätteförlust för en högintensiv hund som belönar sig genom att få ”göra”, även om själva belöningen uteblir. Därför vill jag alltid veta min hunds aktuella kompetenszon. Vad förstår den och vad kan den – just idag, i denna miljö och situation? Det måste jag veta för att kunna skapa bra förutsättningar för att det ska bli rätt. Jag vill heller inte att en ung hund ska märka att jag höjer kriterierna. Och det ska den inte behöva om jag har varit skicklig nog i min planering. 

Den första tiden med en valp och unghund – utöver att ha en rolig vardag och lära känna varandra – så investerar jag för framtiden. Eftersom jag är mycket medveten om vilka förmågor jag vill utveckla hos min hund så tränar jag främst dessa – fast inte i momenten. Jag lär in några grundfärdigheter, exempelvis ’springa runt’, hålla fast (i vad som helst), omvänt lockning, ’här’, backa, att vara helt stilla, m fl. Genom grundfärdigheterna kan jag arbeta med att utveckla de förmågor jag tycker behövs.

Grundträningen kan handla om att snabbt röra sig ifrån något. Att i full fart och att komma till något.  Att i full fart runda något. Att koncentrera sig länge och vara uthållig – exempelvis genom att leta efter mat eller en boll på en åker. Att vara helt stilla  – genom att hålla fast i något eller vara stilla utan att ha något i munnen. Att vara följsam genom att gå vid  sidan, eller backa och ha hunden mittemot sig. Att reagera snabbt – exempelvis kalla in mitt i rörelse eller lägga in ett kommando i en runda-övning. Självbehärskning – kanske genom doggie zen –  för att få stadga.

Dessa grunder gör också att jag kan skynda långsamt då det handlar om momentinlärning och momentfärdigheter. Jag utvecklar så mycket beteenden i leken, grundfärdigheterna och vardagen att momenten går relativt snabbt när förmågorna finns där. 

En annan sak jag tror jag gör annorlunda än många andra är att jag alltid bara lär in den klassens moment jag tränar mot. Jag vill inte lägga för många processer på en ung hund. Jag vill t ex inte att sitt under gång ska finnas med i hundens värld innan jag behöver det, eller att hunden ska behöva kunna stanna på en inkallning. Däremot kan jag leka med det och plantera tankar för det i andra sammanhang än de momentmässiga genom mina grundfärdigheter, där jag kan träna teknik och reaktionsförmåga.

Något av det viktigaste är att bygga en stor belöningsbank genom att lära hunden att uppskatta många olika belöningar, så jag kan belöna anpassat efter situation och förutsättningar. Och jag lär den att tyst betyder bra. När hunden får fortsätta jobba så betyder det att den gör rätt. Därav ignorerar jag sällan fel. Jag talar alltid om när något blir fel. Jag vill inte att hunden själv ska behöva gissa det. Tyst behöver betyda bra om jag ska få tävlingarna att fungera, för där vill jag att tyst ska betyda just Superbra – Fortsätt så!

Med en ung hund väljer jag också mina strider. Jag vet att delar är sårbara och att problem många gånger muterar, dvs – vi löser ett och får nya. Jag pillar inte i alla detaljer utan väljer mina kampanjer med omtanke. Saker får gärna ta tid och förhoppningsvis ska min hund hålla många år på tränings- och tävlingsplanen.

Del 2 av intervjun kommer inom kort.

Foto:Linda Kullin