I wan´t muscles!

 

Att köra två liknande tävlingsmässiga kedjor samma dag, fast med lite olika upplägg (och i detta fallet på olika platser) ger bra information om hur stabila momenten egentligen är. Och resultatet för vår del blev: skapligt stabila – fast det finns definitivt förbättringspotential då det gäller säkerhet!

Vår kedja bestod av inkallning-ruta-dir app-hoppapport, vittring och fjärr.

Fritt följ och z jobbade vi med separat.

I dag har vi tränat med Diana och Dio, och visat prov på både starka sidor och lite mer svajiga. Jag uppskattar verkligen att träna med vänner som är ärliga och raka, ger feedback och kritik med tanke på att min hund och jag verkligen ska utvecklas som ekipage och – inte minst – är 100% engagerade i vår träning. (Och jag hoppas verkligen jag bidrar med samma engagemang tillbaka!)

Att det dessutom sker med lika delar seriositet & humor gör ju inte saken sämre. För är det något jag eftersträvar i träningen så är  det just kombinationen seriositet-humor-trygghet. För mycket ”allvar och locket på” är inget som främjar mig som hundtränare. Jag gillar när det är högt i tak, och man kan skoja om sin brister – samtidigt som man är väldigt medveten om att man måste jobba sig genom dom!

Lika viktigt som själva träningen, tycker jag diskussionerna mellan passen är. Vad tänkte hunden då ni ställde upp inför momentet? Hur viktigt är själva ställandet jämfört med springandet för hunden? Kan du få den att bli mer uppgiftsorienterad bara genom att tänka lite annorlunda då ni tar de sista stegen fram till utgångspunkten? Hur kan du med små medel påminna hunden om rätt tanke även på tävling?

Att få möjlighet att träna med Diana som har många års erfarenhet av landslag och tävlande på hög nivå ger mig många bra tankar och infallsvinklar. Dio och Tarzan har många likheter (även om dom har vissa olikheter också ) vilket ger såklart stort mervärde.

Jag tar med mig mycket från dagens träning. Inte minst att Diana vill ser mycket mer muskler… i mina bollkast!!! ”Jag skulle aldrig ge mig förrän jag får till dom. För då jäklar sitter allt som ett smäck!!” säger Diana. Och jag tror henne.

Så nu är det stenhård träning på bollkast med 100% teknik, stryka och fokus! Och Trasan kan ligga bredvid och bara titta på… 🙂

För övrigt tror jag Diana och Dio definitivt är ett av våra kommande landslagsekipage. En hund med mycket power och fokus, en förare som vet hur hon ska matcha sin hund och som inte är rädd för att utmana både sig själv och sin vovve för att kunna utvecklas som team. En bra kombo för att nå hela vägen fram!!