I bland tar det lite tid att lära känna sig själv

”Tävlat i Boxholm. Började med strul då det var ont om lediga parkeringar med transporten. Var tvungen att krångla, knixa och backa in mellan två andra… Det tog sin tid och jag var genomsvett när jag väl kom till sekretariatet – sen som faan!

Sanna var med som hästskötare. Guld värt för då kunde hon gå lite med Cina efter att vi lastat ur och jag bytte om. Stökigt och trångt på framridningen då det gick två klasser parallellt och jag blev skitirriterad över att jag inte fick några fria ytor. Cina var het som chili och spänd, och jag fick inte till några bra ökningar utan hon bara sprang och blev hög i nacken. Gick ut och bort på en gräsplätt mot skogen (där man förmodligen inte fick vara), la henne lågt och bara joggade henne tills det var vår tur.

Vårt program var blandat, men mest spänt och orytmiskt. Det enda som kändes riktigt bra var bågarna i förvänd galopp, men dom har vi ju slitit som faan med också. Taktinslag i skritten. Hittade inte rytmen i ökade traven. Stod emot i vänster öppna, höger bättre. Jag var alldeles för spänd och ”kontrollerande” i min ridning och hittade aldrig flowet. 

Vi blev elva… sju blev placerade. Hyfsat resultat av tjugoen starter men ridningen kändes allt annat än bra. Många hade missar i galoppprogrammet och det drog ner även för Linda, men hon blev ändå fyra efter en i ö kanonfin ritt. Kul! 

Jag är så besviken över att jag inte lyckats få till det under årets starter. Vi tränar mer än någonsin men det känns som vi hamnat i en ond spiral och jag tycks ha tappat både känsla och glädje. Vi ska till Helena på torsdag och då får jag diskutera med henne hur vi ska hitta tillbaka till flowet igen.”

Dessa rader hittade jag när jag rensade lådor med bl a gamla träningsdagböcker från tiden med hästarna. När jag läste just detta inlägg så var jag mentalt tillbaka till början av 2000-talet då jag fortfarande satsade på hästar och dressyr, och vår första hund ännu inte var införskaffad. Och känslan kom tillbaka som ett knytnävsslag i magen. Den där känslan av besvikelse och total avsaknad av energi som jag så ofta upplevde efter en tävling på den tiden. Jag var i princip aldrig nöjd. Men jag tränade som en besatt och hade enorma krav på mig själv – både som person och som ryttare.

Och då frågar man sig – utvecklades jag av det?

Nää, inte ett dugg – snarare tvärtom. Och på köpet tappade jag både glädje och driv i min hobby. Och det är en fälla jag noga aktar mig för att hamna i igen.

Under åren har jag jobbat stenhårt med mig själv rent mentalt. Inte bara då det gäller min hobby, utan minst lika mycket i andra sammanhang. Och med den distans jag fått under årens lopp inser jag hur fel jag tänkte på den tiden, och hur destruktiv jag var.

Kanske är det därför jag i dag inte skäms ett dugg för att säga att jag är nöjd, även om jag vet att jag kunde gjort vissa saker ännu bättre. Det hade varit otänkbart för typ femton år sedan (och ännu längre tillbaka) att vara nöjd med något som jag inte ansåg vara optimalt. Men som tur är tänker jag annorlunda i dag. Och på köpet har jag utvecklats till en mer harmonisk, trygg person som oftast trivs rätt bra med mig själv.

Jag har insett några viktiga saker. Om jag är nöjd blir jag glad. Om jag är glad får jag motivation och energi. Och har jag motivation och energi blir jag sugen som tusan på att få ännu flera kickar och utvecklas ännu mer!

Egentligen är det inte mer komplicerat än så. Men i bland tar det lite tid att lära känna sig själv… Och vi är ju alla olika!