Den här veckan har Mick fått två små lydnadspass, och ett antal vallpass.
Frågar man honom vilket han uppskattar mest, tittar han med en lätt förvånad min som betyder ”Vad menar du? Jag är en VALLHUND!”
Trots det faktum att han är en vallhund ;-), och numera får tämligen lite lydnadsträning så förvånar han mig ofta genom att sköta sina kort snyggt på lydnadsplanen. Vårt fria följ lämnar en del övrigt att önska, men han känns glad och ambitiös vid min sida – om än lite vobblig. Moment som fjärr och Z är inte heller på precisionsnivå, men helt okej med tanke på den ringa träningen. Uthålligheten är säkert heller inte heller på topp – i synnerhet inte i en tävlingssituation. Medan vissa moment som dirigeringsapportering, hopp apport och vittring känns ungefär som dom gjorde när vi tränade som mest.
Men jag tycker det är intressant, och jag frågar mig själv hur mycket fördelar kontra nackdelar jag har av att träna honom helt kravlöst, d v s utan tanke på att vi ska ”prestera”. Jag inser mycket väl vi inte skulle kunna konkurrera på landslagsnivå med den här typen av träningsupplägg, men å andra sidan är man faktiskt berättigad att tävla även om man inte siktar på en landslagsplats. Hur mycket käppar sätter jag i det berömda hjulet genom att höja ribban, lägga fokus på ”perfektion” och inte släppa ett uns på min egen målbild av hur ett elitprogram ska se ut. Och hur mycket tappar jag genom att släppa igenom vissa bitar genom och tänka ”it´s good enough”. Jag har inga svar, men tycker det tål att tänkas över.
Tarzan å andra sidan har andra plus och minus än Mick, och skulle förmodligen inte fungera så bra med den typ av träning jag gör med Mick just nu. Tarzan kräver stora doser träning, och blir bättre ju mer, längre och oftare han får träna.
Det finns stunder då jag spontant känner att det vore väldigt skönt att bara ha en hund. Av flera skäl. Men nu har jag tre hundar (det finns dom som har ett tjog!) och tänker garanterat behålla alla tre även om jag stundtals får lite dåligt samvete, speciellt över Tiger som inte får samma uppmärksamhet i träningen som border collie-killarna.
I går fick Mick och Tarzan i alla fall sitta vid sidan av planen och titta på när Tiger (för första gången på ganska länge) fick träna lite fritt följ, fjärr och ruta. Åh, vad han tog sin uppgift seriöst! Så koncentrerad han är lille Tiger. Inte den fartigaste terrier jag sett, men ack så noggrann. Om tiden bara räcker till så ska han få träna lite mer – det lovade jag honom. Tillsvidare får han njuta av privilegiet att vara den enda hund som får sova i sängen på natten. Om inte husse är hemma förstås, för då är alla vovarna välkomna upp. 🙂
Tiger. <3 En av de mysigare terriers jag träffat på.
kram
ps Ses nästa vecka! 🙂
Tigge hälsar och pussar. <3
Väl värt att tänka på Helene! Jag tycker om att läsa dina reflektoriska tankar kring livet och hundarna, och jag tror du har en stor poäng i det du skriver här. Fortsätt skriva!
Tack! 🙂
Tror jag ska starta en klubb som heter Vi som vill se Tigge på tävlingsbanan! 🙂
Prova…det kanske hjälper! 😉
Jag tycker du resonerar klokt kring Mick. Om hunden av en eller annan anledning inte ”tål” att tränas i den utsträckning som behövs för att nå den absoluta toppen så kan man faktiskt tävla den ändå. Mick är fint grundad och ger ett stabilt intryck och det räcker långt. Dessutom är han härlig att se på. 😉 I bland verkar det som att alla tycks tro att deras hundar är landslagsämnen och många tycks ha svårt att se sin hund med objektiva ögon. Det är nog en anledning till att folk ofta blir besvikna när dom inte når sina mål, och då byter dom hund i stället. Menar inte att det är fel att omplacera en hund som inte funkar i flocken eller som känner absolut inte passar. Men allt detta slitosläng med hundar som inte håller måttet är botten. 🙁
Visst finns det dom som inte klarar att se sina hundars brister och fel, men jag tycker faktiskt det är vanligare att man inte ser det positiva… 🙂
Visst är det skönt med bara en hund! I bland skulle jag vilja ha en till, fast det får nog vänta till Pomme blivit några år äldre. Tillsvidare får han all vår uppmärksmhet-något som han inte har något emot. 🙂
Kram Eva
Nä, det har han nog inget emot den lille spjuvern! 🙂
Kram H.
Såå rätt och bra tänkt Helene.
Alla har inte samma längtan till SM och kan inte platsa i landslaget. Som amatör kan och vill jag självklart ta till mig goda träningsråd för att få till momenten på ett sätt som gör att vi emellanåt tar ett första pris och kan känna den lyckan. Men först och främst ska min hund och jag känna lyckan i att träna ihop och umgås på vardagsvis oavsett om det gäller vallning eller lydnad på appellplanen eller enbart en skogspromenad.
Alla har ju faktiskt börjat som ”amatörer” någon gång, och att vissa blir skickligare än andra beror nog inte bara på talang, utan en mängd andra saker. Det ska bli kul att träffa er på sommarlägret, och vem vet…kanske ni redan fixat ert SE LCH då! 🙂
Vet precis hur det är. Bacardi ska helst tränas varje dag, för att prestera så bra som möjligt och inte gå upp i stress. Tequila å andra sidan, går bäst på två pass i veckan, så hon får låta träningen gro.
Ja, det tar ett tag att inse det där att alla hundar inte behöver (eller ens ska ha!) lika stor träningsmängd. I alla fall har det gjort det för mig. 🙂