Hur ser du ut när du är som bäst?

Jag fick en kommentar med en fråga på bloggen hur man ska tänka för att skapa och behålla glädjen och den höga motivationen i träningen för egen del.

Vet egentligen inte om jag är rätt person att svara på det. Dels för att jag,  precis som de flesta andra,  har motivationssvackor. Och dels för att det inte finns någon quick fix metod som funkar för alla.

Hundträning är ju ingen enskild företeelse utan en del av livet i stort. Är man stressad, trött eller irriterad så speglar det oftast känslan i träningen. Men visst kan man träna på att gå in i en ”hundtränarroll” där man stänger ute negativa känslor och fokuserar på att vara här och nu. Och kanske man de dagarna lägger upp passet på ett sätt så man minimerar svårigheter och potentiella irritationsmoment.

När Sharon var här i helgen pratade vi mycket om hur mycket tid och fokus vi lägger på att utveckla vår hunds förmågor i förhållande till våra egna. Vi gör träningsplaner för hur hunden ska få en showigare attityd i fria följet, en mer korrekt placering bakom konen, bättre koncentrationsförmåga mellan momentet, mer självförtroende att hantera störningar mm. Men hur mycket funderar vi över vår egen attityd, vår förmåga att förklara på ett begripligt sätt, att kunna fokusera på rätt saker och vårt egen självförtroende i tuffa situationer? Har vi någon träningsplan för det?

Jag kan uppleva att jag många gånger lämnar över ett orimligt stort ansvar till hunden. Den ska klara av att prestera trots att jag ger den dubbla budskap (munnen säger en sak – kropp och mimik en annan), sänder ut signaler av irritation (jag är småirriterade fast jag försöker att inte visa det), tappar fokus på uppgiften (hur många av oss har inte pratat med träningskompisen medan hunden suttit i fotpostion vid sidan).

Vill man bli riktigt bra på en sak måste man träna på den. Det gäller våra hundar, men minst lika mycket oss själva som hundtränare. Och träningen innefattar så mycket mer än tekniska färdigheter.

Det fysiska systemet måste fungera bra. Har vi den fysiska förmågan som krävs även i lite tuffare situationer (supervarmt, stressigt)? Löjligt, kanske någon tänker. Lydnad kräver väl ingen toppfysik hos föraren..? Nej, kanske ingen toppfysik. Men det faktum att vi är utvilade, har blodsockret på en bra nivå och en hyfsad grundkondition påverkar definitivt vårt förmåga att kunna fokusera och vara med i matchen.

Det mentala systemet är minst lika viktigt. Är vi mentalt tränade att ha full fokus på vår uppgift, oavsett vad som pågår omkring oss och i vilken situation vi än befinner oss i?

Och så den känslomässiga biten som har starkt samband med den mentala. Tar nerverna överhanden? Eller kanske frustrationen då vi känner sig otillräckliga? Tänker vi mer på prestation och resultat än på att ha 100% koll på  vår egen uppgift varje sekund, m a o vara helt närvarande i stunden?

Eftersom jag filmar en hel del då jag tränar så brukar jag bland annat titta på hur jag ser ut när jag känner mig som en fokuserad, glad och lättsam hundtränare som har koll på läget. Och jämför med hur jag ser ut när jag brister i förmåga, blir småirriterad och har fel fokus och inställning. Och jag kan lova att det ser annorlunda ut.

Som jag skrev i en tidigare blogg så försöker jag använda humorn som ett redskap för att hjälpa mig komma i rätt sinnessstämning. Det brukar ofta funka bra och ger mig rätt energi. Rätt för mig vill säga, eftersom jag presterar som bäst när jag känner mig lättsam och lite ”bubbligt glad”. När den känslan infinner sig blir jag öppen i huvudet och har lätt att fokusera på rätt saker.

Har du tänkt på hur du känner dig och ser ut när du är ditt bästa hundtränar-jag? Ofta har man väldigt bra koll på hur hunden ser ut, men sämre på sig själv.

Om man vänder på rollerna och hunden kunde prata skulle det kanske kunna låta så här: ”Nu ska vi visst gå fritt följ. Hoppas hon är lite mer fokuserad i dag än hon var i går… Oups, där svängde hon höger jättesnabbt och jag hann inte riktigt med. Oj, vad stel hon blev… nu blev hon säkert missnöjd. Och när hon får den där rynkan mellan ögonbrynen brukar hon få en lite taskig attityd också. Hur 17 ska jag göra för att hon ska bli lite showigare och få mer energi??  Hon är ju så himla känslig! Så fort jag gör något litet fel så blir hon låg, långsam och lite avvaktande. Hon ser faktiskt inte ut att gilla det här med lydnad särskilt mycket. Undrar om hon skulle gilla brukset bättre? Eller kanske agilityn skulle få henne lite gladare och mer på hugget?

Det är synd att våra hundar inte kan prata. Eller så är det tur… 😉

Den fina teckningen är gjord av Leif Wärme