Hur blir man mer tävlingspepp???

 

”Hej Helene!

Du som är så nyfiken på detta med känslor kring prestation-kan inte du skriva ett inlägg för oss som INTE är så peppade på att tävla men som VILL tävla mer?! o) 

Jag har under mina år som aktiv sbkare tävlat i både olika grenar och även med olika hund(typer) ar.Det har i princip alltid gått oförskämt bra,om man nu får säga så själv,men endå får jag lite en känsla av ”jaha va detta allt?!” efter även en lyckad tävling!Jag är dock alltid engagerad som sjutton när mina nervösa vänner ska tävla;peppar,stöttar och ställer upp både innan och under tävling för att de ska lyckas på just tävling.Är den aktive publiken som klappar och peppar de andra medtävlande.

Visst blir jag glad när vi är sådär ruskigt duktiga när det väl gäller,men jag lyckas aldrig få den där ”kicken” som mina andra tävlingsälskande kamrater får som gör att man längtar till nästa tävling?

Skulle va kul att höra lite idéer och tankar om hur du tror man kan bli mer tävlingspepp?!Vet att det är fler som känner som jag,att tjusningen i att tävla inte infinner sig,att man ”nöjer” sig med att träna mycket bara.” 

För ett tag sedan fick jag detta mail (texten ovan är ett utdrag och inte helt komplett) från en person som tävlat inom olika grenar, är duktig och har erfarenhet av tävlande på hög nivå.

Jag gillar att få frågor som får mig att tänka till lite extra. Och det här mailet satte genast igång min tankeverksamhet.

Vad är det som driver oss att träna tillsammans med våra hundar? Och vad är det som gör att vi vill tävla?

Jag är övertygad om att svaren varierar beroende på vem man frågar, men samtidigt måste det väl finnas någon slags gemensam nämnare? Eller?

Personen som skrev mailet (vi kallar hen M för enkelhetens skull) upplevde att den där ”kicken” inte riktigt ville infinna sig. Själv kan jag uppleva att ”kicken” ganska lätt infinner sig både på träning&tävling, men den kan också försvinna lika snabbt som den kom.

Skillnaden mellan M och mig är att den i mitt fall ändå infunnit sig en mer eller mindre kort period. Och den stunden är så otroligt häftig att jag är beredd att jobba vidare för att få uppleva den igen. Men om den nu inte infinner sig alls – oavsett prestation (och resultat) – vad gör man då?

Exakt VAD är det som framkallar ”kicken” hos MIG? Ja, inte är det poäng och slutresultat, för jag tänker tillbaka på tävlingar där jag haft höga poäng men där ”kicken” varit faaaar away.

Och tvärtom – tävlingar vi gjort som poängmässigt varit mediokra men där jag känt att ”Herrejävlar vad bra vi är!!!!” Och det är tävlingar där vi klickat rent samarbetsmässigt. Där jag känt att min hund och jag liksom bara äger planen. Wow!!! Att vi sedan missat något som gjort att poängen inte riktigt motsvarat känslan är en annan femma.

Det är givetvis något jag tar med mig (för mitt optimala mål är både kickar&höga poäng) men samtidigt bygger hela vår träning på att min hund och jag känns som ett team med samma tanke, fokus och power! Inte som två individer som – på grund av omständigheter och tur – lyckas få till en runda där det inte finns så mycket att ”dra på”. För ”inte så mycket att dra på” är självklart trevligt (och inte så lätt att få till heller), men det är inte det som ger mig ”kicken” med stort K!

Men som vanligt är det lätt att utgå från sig själv när man ska försöka förstå någon annan. Vilket inte alltid är rätt väg att gå. Man måste ibland tänka utanför boxen, och se saker från en helt annan synvinkel än sin egen.

För en del av oss är tävlandet själva målet och drivkraften, men  om man nu fixar att träna med kvalité – och dessutom få häftiga kickar i träningen – så blir kanske tävlandet i sig inte något självändamål.

Jag förstår till viss del vad M menar med att de där häftiga kickarna inte riktigt infinner sig, trots fina prestationer och resultat. Kanske M är en ganska trygg person i sig själv. En person som inte behöver så himla mycket självbekräftelse – i form av tävlande och resultat. En person som hittar ”kickarna” någon annanstans. I träningen. I det där ögonblicken då man känner att hunden läser ens tankar. Där den ger allt – och lite till – bara för att den älskar att träna tillsammans med sin förare. Då kanske tävlandet blir mindre viktigt. Kanske till och med något man förväntas göra, för att man har en ”bra hund” och borde tycka tävling är det optimala målet för att visa omvärlden vad man kan. Men om M redan vet det, och inte behöver få det bekräftat av andra… ja, då kanske tävlandet blir lite överkurs…

Frågan kvarstår dock. ”Hur blir man mer tävlingspepp?.

Om man nu helt ärligt vill bli mer tävlingspepp (och inte känner så för att man borde känna så) kan jag tänka mig följande…

Kan M få en utmaning i att försöka finna samma kickar i tävling som hen hittar i träningen? Genom att fokusera på andra saker än resultat (få till den där häftiga kommunikationen som hen och hunden har i träning, den där grymma inkallningen, det där snygga gripandet av apporten…). Kanske är just det nyckeln till att man längtar till nästa tävling..?

Jag vet inte, men jag hoppas M hittar drivkraften som gör att hen tycker det är värt att tävla. Och OM hen – mot all förmodan – inte skulle göra det så är M förmodligen minst lika glad som någon av oss andra. Och hens hund minst lika bra, tillfreds och happy som våra. Så egentligen – vad är problemet?! 🙂