Att kunna dirigera hunden enstaka steg åt olika håll är en bra, för att inte säga nödvändig, kunskap för lydnadshunden.
Jag minns hur jag slet för att försöka få Tarzan att ta ett par steg framåt – saaaakta!! – för att ha möjlighet att ta fram honom i rutan då han råkade hamna för långt bak. Han rörde sig visserligen framåt men ”sakta” ligger ju inte riktigt för honom… Herregud vad vi tränade på detta!
Det tog många träningspass innan han förstod vitsen med att gå framåt i stället för att köra katapultvarianten. Och jag är inte säker på att förstått vitsen ännu (varför gå när man kan springa?!) men nu gör han det i alla fall.
Foto: Lena Kerje
Kampanjen nu ligger i stället på höger&vänster, ett till tre steg – sakta. Det går sådär… Jag önskar jag kunde lita på att han kommer springa spikrakt till ringen för sändandet till rutan varenda gång, så jag slapp dirigeringseländet. 🙂 Men det kommer han ju inte göra, så vi tragglar vidare så vi kan rädda det som räddas kan. Man måste ju ha en plan B….var det någon som sa.
I övrigt tycker jag de nya momenten börjar falla på plats mer och mer, även om de är långt ifrån befästa. Rundamomentet gör han snyggt och har fått fin teknik på att gripa framifrån, något som vi också fått jobba en hel del med. Men nu gör han det snabbt och rent med bra klipp. Jag tror det är hans absoluta favoritmoment. 🙂
Framåtskicket börjar också bli bättre, peppar peppar. Han är fokuserad och kan hålla blicken låst framåt innan jag skickar. Det var också svårt för honom i början i och med att han är tränad i att alltid titta på mig för att få lov att springa på alla skick. Men nu ser jag att han börjar ta min momentrutin redan när vi går mot punkten för sändandet, och det känns som att han bit för bit får förståelse för vad han ska göra.
Med Tarzan handlar mycket om hjärntvätt. Man måste liksom nöta in beteenden i hjärnan på honom, i synnerhet sådana han inte har naturligt. Just när man tänker att ”puhh, detta kommer aldrig gå” så har plötsligt poletten trillat ner, och han har fått ett ”rättmönster” i hjärnan. Men då gäller det också att se till att det blir många rätt på vägen – med hjälper och påminnelser. Att låta honom gissa och tänka för mycket själv under inlärning funkar inte, för då tänker han alltid alldeles för många tankar samtidigt och alldeles för fort. Man får helt enkelt hjälpa honom att tänka rätt, och få honom tro att han kom på det helt själv. Lite som med sin äkta hälft… 🙂
Fördelen är att han är en typ av hund som man kan nöta med, i och med att han aldrig någonsin tröttnar. När jag skriver nöta menar jag givetvis inte att vi gör samma sak varje dag, eller att vår träning är monoton – tvärtom. Men jag får lägga mycket tid på vissa saker för att få en säkerhet och jämnhet i utförandena.
Det tog några år för mig att lista ut hur Tarzan tänker och fungerar, och ibland kan jag fortfarande inte begripa det. Han var ju dryga två år när han kom till mig och hade fått en egen, ganska stark personlighet. Men ofta kan jag nuförtiden på förhand lista ut hur han kommer tänka i olika situationer, och förstå varför han gör si eller så. Det är lite som ett äktenskap. När man levt ihop ett tag vet man på ett ungefär hur den andra parten kommer agera och svara, vilket ger en slags trygghet. Och goda förutsättningar för att (med list) få igenom sina önskemål. 🙂 🙂 🙂
He he sakta är väl inte Trasans ledmotiv i livet, men han är desto bättre på att få till detaljerna snyggt i farten! ? Gillar din liknelse. Vad säger Leffe om det? ? Kram
Han läser inte min blogg. Hoppas jag inte… 😉
Kram på dig!
Jag gillar hans galna blick!! Min Unike( Uzzes syster) som kom till oss 2014, 5 år gammal har samma stil som Tarzan, skillnaden är att jag inte har lyckats lika bra som du att tygla detta till tävling. Sanningen är nog den att jag inte har ditt tålamod att ”nöta” eller som du skriver hjärntvätta in rätt beteende i hjärnan. Jag blir trött själv. Måste nog ta efter lite av din envishet där. Försöker att lära unike att runda konen. Ett rent hel…..te. Uzze var det lätt som en plätt att lära. Allt beror på at Unikes första matte har haft konen som riktmärke för sakta gående i framåtsändning, sedan springa till konen när man har gått framåt sakta tillräckligt många gånger och hämta en gotta. Jag vet inte hur jag ska få henne att tänka i nya banor. Har du något tips? mottages gärna. Du och Tarzan är bara bäst!!!
Tack Mia, bäst vet jag inte om vi är. Eller rättare sagt, det vet jag att vi inte är. 🙂 Men mitt mål är att träning&tävling ska ge oss båda två lika mycket glädje, power och energi som det bara går – och den biten är vi grymt bra på! 🙂
Skämt å sido… 🙂
För att återgå till din fråga. Det är svårare att lära om än lära in. Om Unike fått lära sig att konen är ett riktmärke så gäller det ju för dig att sudda ut det och få henne inse att konen är ett rundningsmärke. 🙂
Jag skulle börja på nära håll (typ en halv meter) och visa henne belöningen på andra sidan konen. Få henne att tänka ”jag måste gå runt för att komma åt min belöning” i steg 1. Sedan öka avståndet successivt men vara noga med att hon ska runda och komma mot dig, innan du ger belöningssignal. Förstår du har jag tänker? (Svårt att ge tips utan att ha sett det men du kanske förstår hur jag menar…) 🙂
Tack , snälla för ett bra tips. Jag ska testa med bara en halv meter. Jag tror att steg ett ska funka, sedan blir det svårare eftersom hon är mycket snabb att ta sin belöning. Vänta på signal är inte riktigt hennes grej när det gäller godis, men skam den som ger sig. Vi testar!!
Tack! det ska vi testa!!