Fritt följ. Lätt som en plätt eller…

I fredags for jag och en kompis upp till Kungsör för att lyssna på Emma Willblad som höll clinic i fritt följ.

Att lyssna på någon som föreläser är lite som att läsa en bok. Jag måste klicka språkligt med talaren eller författaren. Om jag börjar läsa en bok – å den må vara hur intressant som helst – orkar jag aldrig läsa den färdigt om jag hela tiden måste läsa om meningar för att författaren kanske använder sig av en annan ordföljd än jag. Eller använder ord som känns konstiga för mig. Eller aldrig kommer framåt i handlingen. Och samma sak gäller talaren.

Men att lyssna på Emmas tankebanor var lätt. Hon var tydlig, konkret, rolig och lättsam att följa. Och duktig på sitt ämne.

Hon började med att konstatera att fritt följ till stor del är ett känslomoment. Det är lätt att tänka att bara man får till alla bitar rent tekniskt (vilket givetvis är svårt nog!) så är saken biff. Men riktigt så är det ju inte.

Det finns dessutom flera fällor. Att locka hunden är en av dom. Och det är inte alltid man kanske är medveten om att man faktiskt lockar den.

En annan fälla är att hunden gärna vill söka ögonkontakt med oss. Och har hunden som ”mål” att kommunicera genom att söka vår blick har man direkt skapat ett problem – en hund som ligger alltför långt fram i position och dessutom kanske är sned (plogar).

En sak som jag särskilt la på minnet är vad som sker i samma stund vi ger vår belöningssignal. Emma menade att hunden ”fotograferar” hur vi ser ut i samma ögonblick som vi ger vår belöningssignal (klick, ord, ljud…). Och har vi då redan hunnit ner med handen i fickan, eller böjt oss mot hunden för att leverera leksaken så är det den bilden hunden kommer leta efter i minnesbanken. Därför är det jätteviktigt att vi behåller vår tävlingsmässiga pose då vi ger signalen, för att därefter plocka fram vår belöning. Det här är säkert något de flesta av oss vet, men det blev väldigt tydligt då Emma talade om hundens fotografiska minne. Och dessutom än mer logiskt.

Emma jobbar mycket med ingångar till sidan innan hon börjar röra sig med hunden i fotposition. ”Där” är ett ord som bekräftar att hunden sätter sina framtassar på rätt ställe innan den börjar vända runt vid sidan. Och ”där” är inget belöningord som efterföljs av en godbit, utan en bekräftelsesignal som talar om att ”där” satte du tassarna rätt och då får du fortsätta vända. Hon hjälper hunden med vänsterhanden så den fortsätter vända runt och belönar den i stående position. Hunden ska vara ganska säker på ingången innan hon fortsätter i nästa nästa steg.

Raksträckor tränas för sig och handlar om att steg för steg följa godishanden.

Hunden ska också kunna flytta sig runt föraren, i sidled och bakåt utan att tappa position. Emma är inte främmande för att använda kopplet som hjälp, men givetvis inte som korrigering utan som en liten ”tygel” som genom små mjuka, fina tryck påminner hunden om var den ska vara vid sidan. ”Lär hunden extremt bra utgångspositioner!” är ett råd från Emma. Hunden ska veta exakt var den ska hålla sina tassar vid vår sida innan vi börjar gå ett fritt följ.

Hon pratade också om att ge hunden den tanke den saknar. Tänker den för långt fram så är det vår uppgift att tänka bakåt, kanske genom att ändra vår belöningsplacering eller lägga upp övningen på ett sätt så den lättare får rätt tanke.  Är den överenergisk är det vär uppgift att vara stencoola, släppa axlarna och slappna av.  Och är den alltför loj gäller det att vi inte tappar vår energi, utan i stället hjälper den genom att mentalt boosta energi i vår kropp.

Ämnet belöningar togs också upp. De fyller två syften. Att ge hunden information, och ge den motivation. Det är lätt att ”slaskbelöna” för saker som egentligen inte behöver belönas bara för att vi själva är rädda för att hunden ska tappa engagemang eller för att vi själva ”behöver få belöna”. (Det sistnämnda tror jag är jättevanligt!)

Emma berättade också om hur hon jobbade med sin hund Plätt då hon under en period fick lite problem med ljud. Varje gång hunden ljudade kastade hon en godbit på den som hunden inte fick ta. Försökte den göra det sa hon ”nä, nä, nu jobbar vi vidare” och så fortsatte hon fotgåendet och upprepade proceduren om hunden ljudade igen. Blev den tyst fick den ibland ta en av de belöningar hon kastat, eller en från handen. På så sätt gick hunden in i koncentrationstanke – ungefär som ett omvänt lockande fast på marken i stället för i handen – och ljuden minskade successivt.

Under de tre timmar clinicen höll på sas det givetvis en hel massa andra intressanta saker, men jag har tagit upp de delar jag särskilt la på minnet. Är du intresserad av att lyssna på Emma så kommer hon till Gagnef Floda BK och Haninge BK i september samt Fagersta BK i oktober.

Sedan clinicen har jag tänkt på några av de saker Emma påpekade då jag tränat fritt följ med Tarzan. B l a det att hunden ständigt kommunicerar med oss, åtminstone så länge den har träningstanke. I vårt fall känns det som att vi inte ska kommunicera för mycket i fria följet. Tarzan är en väldigt kommunikativ hundindivid som konstant går och känner in mig, och jag får inte ”svara” genom att känna in honom tillbaka. Då blir det lätt så att vi går och granskar varandra, vilket gör Tarzan än mer exalterad och spänd. Så stället för att vi ska vara i en och samma bubbla tänker jag att vi ska vara som i en åtta, dvs vi ska vara i varsin bubbla men våra bubblor ska mötas och toucha varandra. Jag gillar att tänka visuellt och ”åtta-tanken” blir tydlig för mig. Jag sköter min uppgift och han sin liksom, och så möts vi där i mitten.

Att ständigt försöka gå omkring och lugna en het hund är oerhört stressande i sig. Därför har jag för länge sedan skippat den tanken. Jag försöker i stället behålla mitt lugn och min goa känsla som energiknippet oftast ger mig. Och han i sin tur, ska vara kvar i sin ”låda” oavsett hur het han är. Position känns som ett kriterie som är betydligt mer påverkbart än känsla.

Bilden överst på mig och Trazan i språng marsch är tagen av Ingela Karlsson.

Bilden nedan på Emma och Plätt från SM i år har jag snott från hennes fb-sida och är tagen av Camilla Jakobsson.