Fritt följ – inte så fritt…

Eller kanske rubriken skulle vara ”Konsten att behålla sin personlighet”. 😉

Det diskuteras en del kring detta hur vi som förare ska gå i fria följet, och en del är av uppfattningen att vi svenskar går stelare än de gör i andra nationer.

Om det är sant eller ej låter jag vara osagt, men jag tycker man ska vara försiktig med att generalisera – oavsett vad det gäller. Personligen tror jag nog att skillnaderna är mer individuella än nationella.

Att ”gå naturligt” då man går ett fritt följ låter i mina öron väldigt svårt, då hela lydnaden bygger på att man ska stå och röra sig på ett ganska strikt sätt. Jag ”går naturligt” då jag knatar fram  med hundarna i skogen eller går en runda på stan med väskan över axeln. Då jag går ett fritt följ med min hund vid sidan försöker jag gå avspänt, rytmiskt och rakt – utan några dk – men ”naturligt” vill jag inte påstå att jag går.

Någon klok person skrev en kommentar på facebook där hon tyckte det borde lämnas lite mer utrymme för personlighet i lydnaden. Jag håller med till fullo. I det aktuella fallet gällde det hundens personlighet, men jag tycker detsamma gäller föraren. Och framförallt ekipaget som helhet.

Eftersom jag är fd dressyrnörd så tycker jag det är vansinnigt vackert att se ett ekipage som är i harmoni, och jag vill gärna få känslan av ”ett ekipage” och inte ”en hund(häst) och en förare (ryttare)”. Ju mera jag kan fokusera på helhetsbilden av djur/människa desto mera homogent och vackert blir det i mina ögon.

Trots att lydnad är mycket mer strikt och uppstyrt än freestyle, vill jag få lite av den känsla jag kan få då jag ser ett freestyleekipage med fint samarbete. Jag tycker inte bara det handlar om korrekthet, utan det måste finnas en mix av precision, energi, samspel och framförallt personlighet i framförandet. Och där tror jag vi lydnadsmännsikor har en del att lära av freestylefolket.

I freestyle bygger man programmet och väljer musik mycket utifrån den hundtyp man har. Vi inte göra samma sak i lydnaden, men vi kan försöka plocka fram vår hunds unika personlighet genom att själva röra oss på ett sätt så det ser harmoniskt och flytigt ut, och framförallt passar den individ vi har vid sidan. Inte bara i fria följet utan även då vi gör entré och förflyttar oss mellan momenten.

Har jag en lite lugn hund som rör sig med långa steg så kanske jag inte ska kompensera med staccatosteg själv, utan försöka hitta ett sätt att gå där jag anpassar min steglängd och sätt att röra mig så att det hjälper hunden hitta rätt energi, och det ser harmoniskt ut. Och tvärtom då jag har en ”symaskin” vid sidan.

Det är oerhört lätt att hamna i samma känsla och rörelsemönster som hunden, och det inte riktigt det jag är ute efter. Många gånger då jag ska börja gå fritt följ med Tarzan tänker jag ”nu ska jag gå rytmiskt, avspänt och sätta ner hälen först.”  Men efter så där 25 meter har han lyckats få i gång mig så att vi båda två ”boinkar” fram som Tiger i Nalle Puh och det känns som man har spiralfjädrar under fötterna. Och det är inte riktigt så jag menar då jag skriver att man ska plocka fram hundens personlighet…

Vad jag egentligen vill komma till är att jag hyllar mångfald. Jag tycker det är jätteroligt att se olika raser, hundtyper och olika typer av hundförare på planen. Alla ser olika ut, är byggda olika och rör sig olika. Alla har sitt sätt att presentera sig på, och det vore väldigt enformigt om lydnadsvärlden bara skulle bestå av rappa, svartvita pälsraketer och hundförare som förflyttade sig som inprogrammerade robotar. Då skulle åtminstone jag tröttna.

Men för att återgå till fria följet igen. I stället för att tänka ”jag måste gå naturligt, slappna av i axlarna, vända med höger fot först, inte glömma andas, ha koll på var min hund är, inga dk:n i vänster om halt…” så kanske man ska knata omkring lite på egen hand först – utan hund – för att känna efter hur det känns. Själv har jag även filmat en del då jag går där med min ”lufthund”.

När jag sedan plockar in hunden har jag i stort försökt behålla samma sätt att röra mig, fast det har alltid blivit några justeringar beroende på hur hunden och jag synkat i gåendet. Min målbild är att kunna gå avspänt med ett lätt leende, men ändå med pondus och lite elegans. Jag vill inte att det ska se lufsigt ut, men heller inte stelt. För att hjälpa mig behålla rätt känsla och rytm, oavsett vad som händer, har jag ett slags mantra som jag upprepar mellan varven.

Att ibland tänka följsamhet i stället för fritt följ tycker jag känns bra. Jag kan lila gärna gå serpentiner och åttor som att göra en korrekt vänstersväng. Allt för att hunden ska vara öppen i huvudet och för att vi ska ha den där ”gummisnoddskänslan” mellan oss hela tiden.

 

Det är långt i från alltid som jag lyckas, och det är alltid lättare då hunden sköter sin del av gåendet snyggt. Men även då den inte gör det, försöker jag behålla mitt gående på det sätt jag bestämt. Det finns ju en anledning till att jag beslutat mig för att gå på detta sätt, och det för att det passar både hunden och mig bäst. Och då vill jag inte tulla på det för att min hund plötsligt börjar svaja, studsa eller glida iväg. Nä, den får allt hitta rytmen igen (det är ju jag som sitter i förarstolen!), och för varje gång jag lyckas bibehålla flytet i mitt gående, desto snabbare inbillar jag mig att hunden kommer hitta tillbaka igen.

Det finns ekipage som verkligen hittat den där flytiga gummisnoddskänslan i sitt fotgående, och det är härligt att se tycker jag. Och även om jag är full av beundran (för man vet hur mycket arbete som ligger bakom) så är det inget jag försöker kopiera. För dom har en egen stil, och deras hund är inte som min. Jag utgår från mig och min hund och försöker hitta vår egen stil. Vissa domare kommer kanske gilla det, andra inte. Men det absolut viktigaste för mig är att jag och vovven gillar det vi gör tillsammans. För faktum är att jag har blivit så pass gammal och klok att jag numera prioriterar att ha kul och trevligt i livet. 😉