Tack till er som kommenterat på bloggen efter förra inlägget och delat med er av era erfarenheter.
Jag har också fått en hel del aha-upplevelser i min hundträning, och får nya till som tätt. Det tar tid att lära känna sin hund tycker jag. Vissa individer lär man känna snabbare medan det tar längre tid med andra. Dessutom är det ganska lätt att ha kvar en bild av sin hund som den var för två år sedan. Eller till och med ett halvår sedan. Trots att jag verkligen försöker se min hund som ”ny” varje gång vi tränar så har jag lätt att tänka ”han kommer säkert göra si” eller ”nu tänker han nog så” för det har han gjort tidigare. Att kunna gå ut och träna förutsättningslöst och se den hund jag har för dagen – oavsett träningshistoria – är något jag definitivt behöver träna mera på.
Jag brukar till exempel fortfarande tänka att Tarzan har svårt att generalisera, för det har han haft tidigare. En specifik uppgift som han gjorde i ett visst sammanhang fick en helt annan innebörd då han gjorde den i ett annat sammanhang. Men ju mer vi tränat tillsammans, och ju mer vi gjort saker i olika sammanhang, desto lättare har han i dag att se samband. Så i dag skulle jag vilja säga att han är ganska normalbegåvad då det gäller att generalisera. 😉
Lika lätt som det är att fastna i ”förutfattade tankar” är det att bli hemmablind och göra saker på rutin. Speciellt lätt då jag är lite trött i huvudet och inte riktigt orkar ha känselspröten ute. Det såg jag ett tydligt exempel på då jag filmade ett helt vanligt träningspass här hemma för en tid sedan. Jag gjorde som jag brukade mellan några moment utan att se att jag borde gjort helt annorlunda. Det upptäckte jag först på filmen. Om man inte är med i huvudet är det lätt att hamna i mönster. Och då är det väldigt bra att kunna se sig själv på film eller få sina träningsvänners ögon på sig som ifrågasätter ”varför gjorde du så?”
Jag har under en period tränat mindre rent tidsmässigt. Ett medvetet och väl genomtänkt val eftersom jag vill få lite distans till hundträningen och fokusera på andra roliga saker i livet. Den lydnadsträning jag gör försöker jag däremot göra med tanke och bättre planering/utvärdering än tidigare.
En del av den tid jag förut lagt på lydnadsträning lägger jag nu fysträning för både mig och hundarna. Löpning, längre vandringar i skog och mark, intervall och backträning. Jag funderar på att försöka göra en bana i skogen med stationer där både jag och hundarna kan träna olika saker (styrka, balans, aerobisk träning, koordination mm) och mellan de olika stationerna ska vi jogga lite lugnt. Jag gillar den typen av träning och hundarna älskar den!
Resten av tiden kommer jag lägga på saker som inte har ett dugg med hundträning att göra. Jag inser att det är viktigt för mig att ha flera ben att stå på. Att inte skapa mig en identitet kring yrke, hobby, familjeroll mm, utan försöka utveckla mig själv som person inom flera områden. Jag har en del sidor som jag ännu inte utforskat fullt ut, och som jag nyfiket betraktat lite på avstånd. Men nu är det dags att stilla nyfikenheten. 🙂
Tänker på detta inlägg jag gjorde förra året;
https://akohundarna.wordpress.com/2014/08/14/vem-ar-du-mer-an-din-hobby/
Ja det är så sant Ann-Kristiina! De är så lätt att bli det man ”gör” och det tror jag man ska försöka undvika (i alla fall känner jag så). Man kan ha en hobby, ett jobb, en viss roll i ett sammanhang och brinna för det, men det får inte bli hela ens identitet.
Bra inlägg!!!! Såååå viktigt att vara medveten om precis detta…. Jag brukar ju kalla det för ’välmenande förklaringsmodeller’ (som jag skrev en artikel om i Brukshunden för länge sen)… Vi har dem om våra hundar – men vi har dem även om oss själva…. Både i träningen och i andra sammanhang… ’Jag är alltid trött på hösten’, ’jag är en sån som inte kan kampa med min hund’, ’jag blir ju alltid irriterad’ mm mm mm…….
När vi använder förklaringsmodeller som beskriver hundens eller vårt eget beteende eller inställning i så onyanserade termer (t ex som stressade, låga eller trötta), beskriver vi den/oss som varande statisk i samma negativa tillstånd. Det medför, tycker jag, en stor risk för att vi inte ser variation och därmed överser att hunden kanske ”ger sken av stress här, men faktiskt inte där, att hunden verkar omotiverad där – men faktiskt inte här” – att vi var hemsk trötta förra hösten – men faktiskt inte är det denna höst….etc……..
Därtill kommer att det finns även risk för att vi omedvetet okej’ar en massa oönskade beteenden för att vi har en överordnad förklaring på varför de uppstår och därför accepterar dem. Oönskade ljud förklarar vi exempelvis ofta med stress, frustration eller för hög förväntan, när det kanske egentligen handlar om brist på koncentrationsförmåga, förståelse för uppgiften, fel uppgiftstanke eller något helt annat. Som en naturlig följd av denna acceptans, är det lätt hänt att vi anpassar metoder, kompenserar hunden eller undviker att för- sätta oss i vissa situationer. Med onyanserade analyser, de välmenande anpassningar vi gör och förväntningen om samma oönskade inställning eller beteende hos hunden – eller oss själva, även i situationer som är helt olika, säkrar vi att hunden/ eller vi själva definitivt inte utvecklas 🙂 😉
Sant Sharon. Kommer i håg din artikel i ämnet och har jag tänkte ”aha, just så är det” när jag läte den.
Och precis som du skriver är det lätt att man även sätter etiketter på sig själv. Jag tänker på hur lätt det är att säga ”Åh jag är så nervös!” t ex innan en tävlingsstart. Nervositet är ett tillstånd – inte en egenskap. Man ÄR inte nervös – man nervösar sig (säger Kjell Enhager – och jag håller med till fullo). Och vet man hur man gör för att nervösa sig så vet man också hur man ska sluta göra det. 😉
Ja, helt riktigt….. 🙂 Har man sagt så 100 gångar – så är ju frågan om man egentligen är nervös eller om man tänker att man är nervös…..