Just nu är det en del roliga och intressanta diskussioner kring detta med hundträning.
Hur mycket ska man planera och analysera, kontra gå på magkänsla? Hur mycket ska man jobba på sin egen känsla i träningen? Tänker man för mycket och analyserar sönder saker och ting? Vad är det viktigaste och roligaste i hundträningen? Är det samarbetet och relationen med hunden? Att utvecklas tillsammans? Den sociala biten med träningskamrater och likasinnande nördar? Är det att få stå högst på prispallen? Att att nå olika prestationsmål? Eller kanske ”bara” ha roligt tillsammans med sin hund?
Detta – och mycket annat – är saker som bollas lite fram och tillbaka. Himla kul tycker jag, speciellt då det inte finns några klara sanningar eller rätt och fel. Om vi alla skulle tänka och träna enligt exakt samma principer skulle vi ju inte ha den fina möjligheten att lära av varandra. Och lära nya saker är något jag alltid strävar efter.
Jag älskar att analysera! Det är för mig halva nöjet med hundträningen – den andra halvan är att prova om mina analyser håller praktiskt. När jag analyserar sitter jag INTE med pannan i djupa veck och tänker ”Vojne, vojne hur tusan ska jag få honom sitta stilla med tassarna när jag kastar apporten??” Nää tvärtom…många små insikter kommer till mig i helt andra sammanhang. Då jag är ute och kör bil, precis ska somna på kvällen, då jag diskuterar med mina träningskamrater eller då jag är ute och promenerar med hundarna.
En annan anledning till att jag analyserar och planerar är att det för mig inte skulle funka annars… Jag är i grund och botten ingen organiserad, planerande person, och enda gången jag ägnar mig åt ordentlig planering är då det gäller viktiga saker som jag verkligen prioriterar. Typ hundträning. Och en del annat också för den delen. Jag är ganska rörig i huvudet och enda chansen för mig att kunna gå ut på planen och träna med autopiloten inkopplad, är att jag är genomtänkt innan. Annars blir det ofta pannkaka av träningen. Eller åtminstone plättar. Men har jag tänkt till innan, behöver jag inte tänka så mycket under själva träningspasset, utan kan gå på min magkänsla och fokusera på det jag ska. Det vill säga att vara ”här och nu”.
När jag började träna hund för cirka 10 år sedan och gick min första tävlingslydnadskurs, var målet att ”gå kursen och sedan vara klar för tävlingsstart i klass 1”. Jag knatade omkring med min lilla jack russell Jackson i något som skulle likna linförighet. Om han inte hängde med så gick jag lite fortare och sa ”fot” en gång till. Ord som kontakt, samspel, attityd, relation och kroppsspråk fanns inte med. Allt handlade om momentteknik och hur man skulle göra för att snabbt och lätt få till de moment som skulle ingå i kommande klass.
Att jag överhuvudtaget började fundera över dessa saker berodde på min hund blev så annorlunda då vi kom ut på tävlingsbanan. Den vanliga så glada, fartiga lilla terrerin blev lite låg och osäker då han skulle ligga plats. Desssutom ville han inte sätta ner sin lilla rumpa på den anvsiade startpunkten för första momentet. Råden från personer som såg oss varierade från ”Du måste ha tummen i ögat på honom – han kan väl för tusan både sitt och ligg, eller hur?!” till ”Du måste nog träna mera på detta innan du tävlar nästa gång”.
Som tur var fanns det en och annan riktigt klok person som kunde se var den egentliga bristen låg. Att lilla Jacke helt enkelt tyckte det var väldigt jobbigt att lägga och sätta sig på en punkt där det legat en hel en massa hundar innan. Han var visserligen terrier, men en väldigt mjuk sådan. Ingen dominant och kaxig terrierkille.
Så jag började jobba med hans självförtroende i dessa sammanhang. Jag letade upp massa olika tävlingar där vi gick in då det var slut, och tränade på de här svårigheterna. Jag stöttade, hjälpte, höjde och belönade honom och så småningom klarade han av att gå in till både gruppmoment och starta ett fritt följ med en glad och frimodig känsla i sin lilla terrierkropp. Att jag dessutom lyckades med konststycket vara den trygga och positiva förare hans så väl behövde, spelade säkert också sin roll.
Humor och trygghet är mina nyckelord i träningen. Det är så jag vill känna mig – glad och trygg – och det är också då jag är som bäst. Min träningskompis Ditte är superduktig på att läsa både hund och förare i träningen, och även mycket skicklig på att hitta orsaken till vissa ”felbeteenden”. Hon tänker lite utanför ramarna, och vi bollar väldigt mycket med varandra då det gäller att utvecklas i träningen. Vi har inte alltid samma strategi – Ditte har till exempel oceaner mer tålamod än jag. Våra hundar är tämligen olika, och därför lägger vi vikt vid lite olika bitar i träningen. Men vi har samma grundfilosofi och jag lär mig väldigt mycket av hennes sätt att jobba med relation och samarbete i vardagen – något som också återspeglas på träningsplanen. Och förhoppningsvis lär hon sig saker av mig också. 😉
Det viktiga är ändå inte att man tränar likadant, utan att man är open minded och kan se saker från olika håll. Och att man hittar SIN väg i denna djungel av filosofier, teorier, tankar och känslor. Jag tror de allra flesta av oss menar och vill ungefär samma sak, även om våra målbilder kan se lite olika ut. Frågar man hundförare vad som är det viktigaste i all hundträning så lovar jag att 99% svarar ”Att ha roligt tillsammans med min hund!” Och det är jag beredd att skriva under på – både en och två gånger!! 🙂
klockrent!!!!!!!!!
Taaaack!!!!! 🙂
Håller med. Jag tänker väldigt annorlunda nu än jag gjorde med min första hund då det viktigaste var att snabbt få färdiga moment och börja tävla. I dag är det annat som är mycket viktigare och jag tycker samtidigt jag har blivit en mer lyhörd och mycket roligare matte i träningen. Mycket roligare att både träna och tävla hund nu. Fast inte lika roligt som häst! 🙂
kram Suss
Ha ha, häst är speciellt. Kan sakna det i bland. Men inte så pass mycket så jag vill byta ut det mot hund… 🙂
Vilken jättefin bild på er! 🙂
Tack! .-)
Själv går min sk träningstid till 60% åt till att planera, resten träna. I vallningen behöver jag inte planera lika mycket som i lydnaden, men om jag inte planerar lydnaden går det käpprätt. Alltför många dåliga bortkastade träningspass p g a dålig eller ingen plan. Och det är sen blivit bättre på detmed det som vi börjat prestera bättre och bättre på tävling. 🙂
Håller med dig Emma. Planerad träning tar inte lika lång tid och är mer effektiv än random träning… 😉
Tror som du säger att vissa av oss funkar det jättebra att med planering och analys, kanske helt enkelt för vi tycker det är kul. 🙂 Andra gör bättre från sig av att inte analysera och fundera så mycket. Målet är ju inte att vi alla ska vara lika. Eller streamline som du brukar säga… 😉
kram
Absolut! Är det någon som gillar oliktänkande och icke-mainstrean så är det jag!!! 🙂
You go girl!!! 🙂 🙂 🙂
I will! 🙂
Dessa bilder…så fina!! Din rubrik säger allt för mig. Förnuftig nog att prioritera känsla, det gör i alla fall jag. Mitt mått på lyckande är då jag och hunden gemensamt och med glädje utför något vi båda tycker är toppenkul!!
Sant Maria! Bilderna är tagna av Lena Kerje – superduktig (och trevlig) fotograf!!
Tack för en läsvärd blogg. Jag är ofta inne och läser dina rader, skrattar mycket då jag känner igen mig i väldigt mycket av det du skriver om. Vackra bilder och många tänkvärda och bra formulerade meningar gör att jag gärna återkommer . 🙂
Tack! Så roligt att du gillar den! 🙂
Huvudet på spiken som vanligt ;)Kommer ihåg när jag kom i kontakt med ordet fot för 100 år sen på ett par westisar jag o mina kompisar var ute och gick med, oj oj. Men oh vad viktig känslan är har man inte den har man inte mycket. Just nu funderar jag som mest på hur jag ska hitta den när jag håller på att tappa den 🙂
Mmmm Lotta, i mitt fall hjälper det att ha ett klart känslomål typ ”oavsett vad som händer ska jag fortsätta som att det gick strålande”. Hundens agerande ska inte få bringa mig ur balans – åtminstone inte speciellt mycket. 🙂 Jag menar…hur svårt är det att ha bra känsla när hunden sköter sig lysande?? Inte särskilt svårt! Men när den inte gör det- det är då som vår förarskicklighet ställs på prov!!
Ja det har du ju rätt i, bra med känslomål, jag har inte tänkt i så tidigare 🙂