Föreläsning i mental träning med Jenny Wibäck

I  lördags var vi och i Vadstena och lyssnade på en heldagsföreläsning med Jenny Wibäck.

Det blev en rolig och lättsam dag med många skratt och go stämnig. Jenny var lätt att lyssna på, hade många kloka, intressanta saker att delge och det gjorde hon med glimten i ögat och en stor portion humor.

Mental träning kan lätt bli ett ganska tungt, vetenskapligt och krångligt ämne. I bland kan det dessutom vara svårt att relatera till sig själv och sin hundträning. Men jag tror såväl nybörjare, som lite mer insatta i ämnet mental träning,  fick ut en hel del av denna dag.

Jag tyckte det var extra roligt att Jenny påtalade vikten av vårt kroppsspråk, mimik, (leenden och ansiktsuttryck) och vad vi förmedlar för känsla till vår omgivning – inte minst vår hund. Förutom instruktör och mental coach är Jenny lydnadsdomare och hon gav exempel på hur hon som domare ofta ”läser” av förarens känsloläge. Och om man som utomstående lätt kan se vad och hur en person känner, hur ska då inte våra hundar uppleva oss i dessa situationer. Och precis som många andra av oss lydnadsfreaks efterlyste Jenny lite mer ”show” och lättsamhet över lydnadssporten, utan att det för den skull går till överdrift. Korrekthet behöver inte betyda stelhet och allvarsamhet och även om man är koncentrerad så kan man se ut som att man faktiskt gillar det man gör.

Vad som däremot är viktigt är att glädjen i sig inte blir en prestationsfälla. För egen del försöker tänka att det är med känslor som med teknik. Jag jobbar på att få ett rakt sättande i fria följet eller en bra placering i rutan och även om det inte alltid lyckas så har jag en plan och en linje att jobba vidare på. Samma sak gäller mina känslor. Det är inte alltid jag får de underbara kickarna i träningen och ibland känner jag mig omotiverad och träningen känns mindre lustfylld. Men jag jobbar på att bli bättre på att ha humorn med i varje träningspass (det var f ö ett av min känslomål som vi alla fick reflektera över denna dag) och att jobba konstruktivt med problem.

Jag tror även det är viktigt att acceptera de känslor vi inte vill ha. Nervositet, osäkerhet, irritation, uppgivenhet…alla de där sakerna vi inte vill känna. Dom kommer på besök då och då, det gäller bara att se till att de inte stannar för länge, eller – hemska tanke – bestämmer sig för att flytta in! Jag försöker se dom som försäljare som ringer på och försöker pracka på mig Stridsropet eller Hötorgskonst. Tack, men Nej tack!!

På en av Jennys bilder stod det ”Hundträning är ett häftigt verktyg för personlig utveckling” och det tycker jag är så klockrent. Jag känner själv att jag dagligen tränar mig på att bli en bättre människa då jag tränar mina hundar. Jag tränar mig själv i att bli mer ödmjuk, känna förståelse för andras tankar och känslor, känna stor glädje men också förmåga att hantera besvikelser och bakslag.

Jenny pratade också om yttre och inre motivation. Yttre motivation kan för många av oss vara exempelvis pengar medan den inre motivationen handlar om glädjen i själva utförandet. Jämför en konstnär/fotograf som målar tavlor eller tar vackra bilder för att han/hon älskar att skapa och uttrycka sig i bilder. På hundsidan kan man jämföra lydnadshunden som jobbar för sina belöningar medan exempelvis vallhunden jobbar med fåren för att den älskar att valla.

En förutsättning för att lyckas med det man vill är att det finns en drivkraft som gör att man inte ger upp vid minsta lilla motstånd. Men det är också viktigt att vara ärlig mot sig själv och sin hund. Hur ser våra förutsättningar ut? Var ska jag lägga ribban och vad är min målbild. Är ett högt mål detsamma som ett bra mål? Eller är det förutsättningarna som avgör?

En annan väldigt bra sak som Jenny tog upp var ”Spelar du och din hund i samma lag?” Är vi med- eller motspelare? Jobbar vi med våra hundar och skapar förutsättningar utifrån hundens förmågor och personlighet? Eller är vi där och ska ändra på allt möjligt, få den lugna hunden att bli en energibomb eller jobbar häcken av oss för att få energibomben att se halvt lobotomerad ut? Lägger vi pannan i djupa veck och ägnar 95% av vår träningstid på att få hunden som är lätt i sina tassar att bli 100% stilla med baktassarna i fjärren?

Eller tränar vi som ett team? Försöker vi att jobba med våra hundar och använda styrkor och svagheter på ett konstruktivt sätt (individanpassa)? Försöker vi lösa uppgifterna tillsammans (teamwork)? Anstränger oss för att göra vårt bästa i alla situationer (”jävlaranamma”)? Kommunicerar/samarbetar vi lätt och bra (förmåga att förmedla och läsa av)? Vill vi lösa uppgifterna tillsammans (motivation)? Kan vi peppa varandra även i motgång (förmåga att lyfta/stärka)?

Vi fick ägna lite tid åt att fundera över egna våra mål. Jag brukar göra det med jämna mellanrum men det var ändå väldigt bra att få lite tid till det just denna dag. Faktum är att jag justerade mina mål en aning, förhoppningsvis till det bättre. Jag har  – förutom delmål –  några mer övergripande mål. Ett under året. Ett för 2015. Ett långsiktigt mål (2-4 år). Och ett känslomål. Det sistnämnda berättade jag om tidigare i texten, och det kanske är det allra svåraste att uppnå… Att alltid ha en gnutta humor i bakfickan vid varje träningspass.

Jenny berättade om SMARTA mål (specifika, mätbara, anpassade, realistiska, tidseffektiva) och att det är viktigt att kunna definiera sina mål tydligt för sig själv.

Hon tog också upp nervositeten olika graderingar allt från positiv förväntan och lätt anspänning till darrningar, svettningar, hjärtklappning och den förlamande känslan av att inte kunna påverka sin situation. Det är viktigt att lära sig känna igen de olika tecknen och hitta redskap för att hålla nervositeten på den nivån där vi presterar som bäst.

Man får helt enkelt träna sig i att bli sin egen bästa coach. Det underlättar man genom att samla på positiv feedback, lära sig/träna på tankar som hjälper, fokusera på sina styrkor och vara rädd om relationen till sig själv. Vi är vad vi tänker!

Efter lunch fick vi en massa roliga, praktiska uppgifter där en av dem handlade om att visa olika känslor för varandra. Hur ser jag ut när jag är nöjd, showig, nervös, peppad, lycklig, nedstämd? En annan uppgift gick ut på att vi skulle coacha oss själva genom att pricka en tennisboll i en liten burk. Vad säger vi när vi missar? ”NEJ!” Skit också, jag är så kass på att kasta!”, ”Typiskt!” Eller tänker vi ”Hrm, jag kom lite för långt åt höger. Nästa kast ska jag få lite mer till vänster” ”Nu har jag tränat en gång så nästa gång kommer det gå bättre” ”Nu kom jag lite närmare än förra gången. Nästa gång kommer jag pricka burken!” Spännande att se hur oerhört lätt tanken påverkar oss att prestera bättre – eller sämre.

Sammanfattningsvis en mycket trevlig och intressant dag med många skratt och trevliga människor. Tack till Jenny och tack till Barbro Ekenberg som tagit initiativet till denna dag. Det är så himla kul och värdefullt att få chansen att bli lite klokare, få nya infallsvinkar och förhoppningsvis utvecklas en smula i sin roll som hundförare – och människa!

Bilden på Mick ovan tycker jag uttrycker glädje. Glädjen över att känna sig frisk, fri och med lätthet orka sträcka ut i snön och bara få vara hund.