Förarens fokus på tävling

Efter det förra inlägget om hundens fokus på tävling var det flera som önskade ett inlägg om förarens fokus. 🙂

När Jenny och jag har våra föreläsningar tillsammans poängterar vi vikten av hitta en känsla som gör det lätt(are) att prestera och hålla fokus på sina egna uppgifter. Man kan kalla det ett  ”idealt prestationstillstånd”. 

Dessvärre är det inte bara att trycka på en knapp och vips! har man hittat rätt känsla och kan gå in med självförtroendet i topp och 100% fokus. 

Varför är det då så svårt att hitta – och framförallt behålla – fokus i en tävlingssituation?

Förmodligen beror på flera faktorer varav nervositet är en. Dock inte så stor del som vi ofta tror. Men om vi blir alltför nervösa går vår kropp in i försvar genom att ”stänga av kanalerna” vilket gör att vi blir långsamma och ofokuserade. Lagom nervositet gör oss däremot mer på hugget och alerta, sk positiv stress. 

Bristen av kontroll är ytterligare en faktor. Det är lätt att få en känsla av att vi inte längre har kontroll över situationen, utan lämnar över ansvar till andra och annat  (TL, domare, upplägg, startnummer, väder mm).  

Lägg sedan till att varken vi eller hunden kanske är särskilt vana vid själva tävlingssituationen. Igenkänningsfaktorn är inte så hög och vi måste lägga energi på att tänka, i stället för att koppla på autopiloten och lägga allt vårt fokus på att  ”bara göra”.

Ponera att vi är ambitiösa och konstant tränar sex dagar i veckan året runt. Dessutom tävlar vi en gång i månaden, januari till december. Det innebär att vi tränar hund 312 dagar per år och tävlar 12. Och då säger det sig självt att vi behöver jobba på att fokusera under träningspassen, och inte bara träna på det i tävlingssituationen.

Om skillnaden är stor mellan hur vi tränar och tävlar blir det en stor svårighet, inte bara för hunden utan även för oss som förare, att hitta rätt fokus och behålla det genom ett helt tävlingsprogram. I förra blogginlägget skrev jag om vikten av att hunden känner igen både oss som förare och tävlingssituationen, men det gäller såklart även oss själva. Har vi upplevt en situation många gånger och känner igen det som händer, så är det mycket lättare för oss att förbli trygga och fokuserade.

Vi är alla individer och behöver olika typer av känslor för att hitta vårt maximala prestationstillstånd. Jag själv t e x vill inte bli för allvarlig och ”introvert” innan jag ska in på planen. Jag har provat den varianten, men jag tycker inte det funkar bra för mig eftersom jag då lätt blir stel, sammanbiten och inte hittar rätt energi.  Eftersom jag inte är så på träning (eller som person överhuvudtaget) så känner jag mig helt enkelt inte bekväm i den känslan, och min hund känner definitivt inte igen mig. 

De gånger jag verkligen varit min hunds bästa medspelare har jag haft en slags upprymd känsla som kan beskrivas som en blandning av  glädje, trygghet, energi, fighting spirit och pondus. Har jag den känslan blir jag också väldigt fokuserad och snabb i tanken. Lite som jag inbillar mig att Usain Bolt känner sig innan start (inga jämförelser i övrigt… ;).

Jag försöker framkalla samma känsla i andra situationer också för att hitta mitt bästa jag. När jag håller föredrag och har kurser. På kliniken när jag håller konsultationer med våra kunder. Förr, när jag jobbade med reklam ville jag ha den känslan då jag skulle presentera eller sälja in en (vad jag tyckte) bra idé för någon kund, och då var det viktigt att jag själv kände mig trygg i min roll och hade  rätt energi och viss pondus.

Så vad jag menar är att Det Ideala Prestationstillståndet  (IPT) går att hitta även i andra situationer än på tävling. Men hur hittar man det då från början, om nu känslan inte kommer av sig själv?

En kurskompis till mig (som är väldigt passionerad då det gäller att åka slalom) berättade att han innan en stort föredrag låste in sig på toa, ställde upp i startposition för att sedan åka nerför backen. Allt detta skedde i hans huvud, men hans kropp följde med i svängarna där inne på toa och han hörde ljudet av skidorna mot snön. Han lät sig svepas med av lättheten i åkningen, kände hur han parerade och fick perfekta svängar. Solen lyste, snön gnistrade och han var ett med sina skidor och med vinterlandsskapet. Då han var klar hade han exakt rätt känsla. Han kände sig stark, motiverad, lycklig och fokuserad. Ett idealiskt prestationstillstånd för honom!

 Men alla vill inte känna på samma sätt. Vissa presterar som bäst då dom blir lite ”tjuriga”, sammanbitna och slutna. Då är dom på topp, har massa fokus och presterar sitt allra bästa. Medan andra gärna står och drar ett skämt med klubbkompisen precis innan start för att sedan direkt växla om och gå in i fokus så fort startlinjen passeras. 

En annan sak som är viktig för att hålla hjärnan i schack är att ha praktiska uppgifter hela tiden. Från det att vi går in på planen (ja egentligen redan då vi anländer till tävlingsplatsen) tills dess att vi är klara. Uppgifterna kan bestå i att föra hunden in på planen på ett sätt som passar den, förbereda den mellan momenten, ställa upp direkt på startpunkten utan strul osv.

Om hunden inte känns som vi önskar måste vi kunna fortsätta ändå. Är den för loj och ofokuserad, ja då måste vi snabbt ta till den Plan B vi har i beredskap för ”loj&ofukuserad hund”. Är den istället het och gasad måste vi kunna hantera även det på bästa sätt. Det kommer självklart inte bli optimalt, men det måste ändå funka. 

Men har vi aldrig tränat på att fortsätta arbeta med en hund som ligger i fel känsla, utan alltid går ut börjar om då det inte känns bra, då blir det här väldigt svårt att hantera på tävling.

Givetvis vill vi att hunden ska ha ”rätt” känsla och utföra sina uppgifter såsom vi vet att den kan på träning. Och det är självklart det vi tränar för. Samtidigt måste vi vara medvetna om att det inte alltid kommer se ut så på tävling. Och vill vi bli duktiga på att tävla måste vi vara förberedda (och tränade på) även det icke-opimala. Det ger en känsla av trygghet och självsäkerhet, vilket också påverkar vår hund på ett positivt sätt. För det är ju vår egen känsla som ska påverka vår hunds – inte tvärtom!!! 😉