För några år sedan var det en aktiv debatt inom dressyrsporten där man diskuterade hästmaterial kontra ridkicklighet. Är det hästmaterialet som ska avgöra förutsättningarna att lyckas högt i de svåra klasserna eller är det ryttarens förmåga att träna sin häst? Eller är det en kombination – och i så fall hur stor del spelar det ena eller andra?
Debatten kom upp eftersom dressyraveln mer och mer strävade mot hästar som låg högt i blod, hade spektakulära rörelser och var reaktionssnabba.
Många av de här hästarna hade svårt att prestera på topp i tävlingssammanhang på stora banor med mycket publik och röriga miljöer. Jag läste en intervju av en framstående dressyrryttare som beskrev att hennes häst tappade 50% av sin egentliga kapacitet på större tävlingar p g a att den inte klarade att sortera intrycken i dessa miljöer. Samtidigt menade man att den här typen av häst hade större förutsättningar p g a sina gångarter och ”flashighet” men den trenden hade långsamt börja vända och man funderade över om dressyren egentligen borde handla mer om att premiera rid&träningsförmåga än att sträva efter att ta fram extrema hästar som väldigt få – oavsett kunskap och erfarenhet – klarade av att presentera optimalt på de stora arenorna.
Dagens dressyrhästar är visserligen även de ädla, spänstiga och ligger högt i blod men egenskaper som mental stabilitet, avspända rörelser och förmågan att ”sortera i huvudet” premieras mycket mer.
Jag tycker man ser lite samma trend i lydnaden.
Noggrannhet, fina detaljer mixat med jämnhet och en stabil helhet tenderar att bli viktigare än superhäftiga rörelser, stopp och extremt tempo. En klar fördel då det gäller att få en mångfald av olika raser i lydnaden.
Det kan vara svårt att hitta den där balansen mellan show och jämnhet. Själv har jag en djup förkärlek för det lite mer spektakulära och flashiga men inser samtidigt att för mycket av den varan förmodligen inte kommer ge utdelning på tävlingsplanen som trenden ser ut nu, utan mer ge ”vardagskickar” på hemmaplan. 😉 I synnerhet inte om det blir på bekostnad av just fina detaljer, säkerhet och jämnhet vilket det ofta tenderar att bli.
Det absolut värsta för oss lydnadsnördar är nog att lydnaden ska se ”tråkig” och slätstruken ut. Lydnaden i sig tillhör ju inte de mer spektakulära och publikfriande sporter man kan tänka sig och som en min son en gång uttryckte det när jag var lyrisk över en flashig inkallning med grymma skiften: ”Jaa, han sprang, stannade, sprang igen och så la han sig. Det är ju inte så där värst häftigt mamma!” 😉
Jag har en målbild i mitt huvud – en för varje hund eftersom de inte är stöpta i samma form. Att som hundtränare kunna plocka fram det bästa i varje hund och visa upp den på ett sätt så att det blir tilltalande och ”domarvänligt” är en konst i sig. Det som däremot är lika för varje hund är att jag vill att det ska se både lätt och lättsam ut. Och hund/förare ska kunna kommunicera med små signaler.
Hur tränar man för att plocka fram hundens bästa sidor och egenskaper? Och hur hittar man den där hårfina balansen mellan flashighet och säkerhet/noggranhet? Hur får man helheten att hålla hög kvalité även på tävling?
Själv funderar jag på den ekvationen varenda gång jag ska träna.
Pingback: Som stormfälld skog lämnad åt sitt öde | Kopparhult Kurser och Kennel