Det förra inlägget om tempo har genererat i en del kommentarer och även frågor på mailen. Kul!
Någon undrade om tempo bedöms olika i Sverige kontra internationellt och jag frågade Diana som tävlat lydnad internationellt under många år. Hon tycker generellt att domarna utomlands vill se ännu mer engagemang hos hundarna än många av de svenska domarna. De ska visa stor vilja att utföra sina uppgifter, det ska se enkelt ut med tryck i tassarna och distinkta rörelser.
Någon annan undrade om man kan jobba på reaktionssnabbhet utan att stressa hunden, och det tycker jag absolut att man kan. Men man får som vanligt vara uppmärksam på hur hunden svarar på träningen och balansera upp det hela. Mycket handlar om belöningar, tajming och vår egen attityd. Det är lätt att ”överjobba” en hund som inte riktigt svarar på leken, eller reagerar så snabbt som vi önskar och då blir det lätt lite frustration från vår sida. Och frustration är inget som gynnar varken snabbhet eller engagemang – tvärtom.
Jag tror en del har en aningen skev bild av det här med tempo. Det handlar ju inte om att våra lydnadshundar ska fara omkring som skållande råttor i 180 och inte ha koll på varken ben eller hjärna. Tvärtom! Engagemang är en mental grej som börjar i hjärnan och förhoppningsvis fortplantar sig till kroppen i form av energi och kraft. En vilja och ett driv våra lydnadshundar måste ha ett visst mått av för att mentalt orka genomföra ett tävlingsprogram med fokus, precision, glädje… och en portion jävlar anamma. 😉
”Jag håller med dig i det du skriver men blir samtidigt trött på att det i slutänden bara är bc som lever upp till tävlingslydnadsstandarden” skrev en person. Njaaa…är inte helt enig med det, även om bc är en klart överrepresenterad ras i lydnadssammanhang, i alla fall på högre nivå. Men det finns både tollare, kelpie och golden med i lydnadslandslaget på senare år. Och vad gäller tryck och engagemang kommer jag aldrig glömma den berner sennen jag såg på tävling för några år sedan. Den var helt grym!!!
För några år sedan – innan Mick blev skadad i ryggen – gick vi på nybörjarkurs i agility. Där fick jag för egen del tydliga exempel på att om man inte vet exakt vad man ska göra, och vart man ska, är det jäkligt svårt att springa riktigt fort. (Och jag är vann ändå Skol-DM på 60 m för… ett antal år sedan)… 😉
Men även om jag hade vetat exakt hur jag skulle springa, och hur min handling skulle se ut, så måste det ändå finnas någon slags drivkraft i mig som får mig att verkligen ge järnet. Jag måste m a o tycka att det är roligt att anstränga mig.
Samma sak gäller i lydnadsträningen för min hund. Den måste tycka det är lustfyllt och häftigt att ta i! Annars kommer den bara ta i när det är enkelt, störningsfritt och plättlätt. Och så ser det ju inte alltid ut – i alla fall inte om vi vill tävla tillsammans. 🙂
Engagemang är en mental grej. Absolut sant!! Det har jag känt alla de gånger när man gör något som både jag och mina hundar tycker om att utföra. Fart och tempo där det ingår samt ”flow” känslan. Det är en magisk känsla när den infinner sig. Kan kännas som ett mål inför 2017 att den känslan kan få infinna sig lite oftare. Kan det vara så att man ska träna lite mer mentalt så gör den nog det. Tack för alla dina kloka tankar som du delar med dig av. Gott Nytt framgångsrikt år 2017
Tack själv Mia för att du läser bloggen. Och för att du är så positiv och delar med dig av dina tankar.
Kram och gott nytt år till dig och de dina!