En dag i mitt liv

Morgon:

På min väg till Ingela och fåren i Fyllingarum passade jag på att skjutsa yngste sonen Joachim till skolan i Linköping. Om man vill ha någon form av konversation med den unge mannen får man vara snabb som satan innan han får på sig lurarna, och i dag var jag ruggigt kvick för jag hade en massa frågor om min nyinköpta iphone. Vissa av frågorna hade jag ställt tidigare – det vet jag – vilket Jocke mycket riktigt påtalade.

Jocke: -”Men det har jag ju redan förklarat!”

Jag: ”Men du förklarar ju så snabbt och opedagogiskt!!! Du måste vara tydlig när du förklarar!!”

Jocke (men lätt höjda ögonbryn och en milt överseende ton): ”Jag vet faktiskt inte hur jag skulle kunna vara mycket tydligare…”

Nähä…end of discussion. Jag muttrade lite medan Jocke fick på sig lurarna och försvann in i musikens underbara värld, medan jag satt bredvid och funderade på om jag möjligtvis var mindre begåvad än genomsnittet eftersom jag inte tycks begripa, trots att jag får saker förklarade för mig på ”det mest förståliga sätt som finns”.

När jag släppt av Joachim och for vidare de sju milen mot Fyllingarum så funderade jag vidare över det här med pedagogik och att nå fram med sitt budskap. Vems ansvar är det att budskapet blir tydligt och förstås? Är det informatörens eller mottagarens? Och ju mer jag funderade  desto mer kom jag fram till svaret: DET ÄR BÅDAS ANSVAR!

Om jag som informatör (instruktör) inte lyckas förklara på ett sätt så mottagaren (kursdeltagaren) förstår så gäller det för kursdeltagaren att säga till. Annars kommer jag ju aldrig veta att budskapet inte nått fram. Jag kan möjligtvis förstå det då jag ser det hela omsatt i praktiken, men det är inte helt sant heller. För många gånger kan man förstå – men ändå inte (till en början) få till det rent praktiskt.

Om jag som instruktör verkligen är genomtänkt och försöker lägga mig på en nivå där jag tror att chansen till förståelse är stor, så är det faktiskt upp till mottagaren att tala om i fall jag lyckas eller ej. Får jag ingen kommentar så förutsätter jag att folk har förstått. Detta tänk ger ju fifty/fifty ansvar, vilket känns som en bra fördelning tycker jag.

Förmiddag:

Fyra vallpass med Mick. Jag började med två pass på egen hand då Ingela hade lite annat bokat på förmiddagen. Mick fick hämta fåren i skogsdungen, utan att varken han eller jag såg dom från början. Lite modigt av mig (men så har jag också  blivit en modigare hundtränare på sista tiden – vilket några av mina träningsvänner noterat!). Första gången tappade han två djur. Jag lät dom gå samman igen då han inte är tränad för att släppa en grupp och fokusera på den andra. Vid andra försöket fick han med alla djuren, även om det gick aningen fort i framdrivningen. De två pass vi körde på egen hand fick han balansera till mig och träna på att gå sakta rakt mot djuren.

När Ingela dök upp blev det slut på ”kindergarden” ,och  vi fick nya utmaningar i form av att driva och fösa genom tre olika konpar som hon ställde ut. ”Svårt… sa matte.”   ” Det ska nog gå bra…sa Mick.”

Och det gick bra…fast det var svårt! Svårt – för att jag är så jäkla långsam. Och för att inte inte kan skilja höger och vänster när det går fort. Och för att Mick gärna vill trycka på lite för mycket, och då han kommer nära vill han flanka.

Men vi fick jobba på ordentligt och lyckades lösa det mesta hyfsat bra. Mest på grund av att Ingela är en pedagogisk instruktör, och att Mick är en mycket klok och samarbetsvillig vallhund.

Efter vallningen tog jag en lång och alldelses underbar promenad i naturen kring Fyllingarum. Det var magiskt vackert och hundarna sträckte ut på de vidsträckta fälten runt sjön och skogen.

Eftermiddag:

Väl hemma var det dags för ett lydnadspass med Tarzan. Regnet vräkte ner så jag beslöt mig för att träna inne i stallet. Vittring, uppsitt från ”hakan-ner-platsliggning”, och fjärr stod på schemat. Jag började med vittring.

Precis då Tarzan är framme vid pinnarna och ska börja analysera, så smäller till till likt ett pistolskott!!! Det visar sig att en glödlampa som legat på foderlådan åkt i backen precis framför honom – och alla som hört hur det låter förstår nog vidden av smällen… Jag hoppar en halvmeter upp i luften, och Tarzan likaså! Och jag tänker: ”H-vetes skit också!!! Varför skulle detta hända just där och då??!!

Jag avbyter, plockar upp glassplittret medan jag försöker intala mig själv att det nog inte var så farligt, och så provar jag igen.  Och Tarzan springer ut – glad i hågen – och har inte mista tanke på att det ska smälla igen, utan gör en superfin analys och kommer   in med rätt pinne i full fart. 🙂

Denna hund är dubbelbottnad – och har en häftig inställning till träning!!  På vissa sätt är han mentalt lite ”fladdrig” men på andra sätt är han makalöst cool. Hade det varit Mick så hade han nog blivit aningen osäker om han skulle gå ut och göra om samma sak efter en sådan smäll, men Tarzan liksom bara kör på med svansen på ryggen och full av självförtroende. 🙂

Kväll:

Vi har kikat på ett recept ur ”Till Bords” och håller som bäst på att göra en ”Älggryta med mango och russin”. Eller rättare sagt,  Leffe håller på – jag sitter ju här och bloggar. Men det kanske är bäst att jag går och smakar av grytan, och häller upp ett glas rött. Eller förresten…det har Leffe visst redan hunnit med. Det är tydligen inte bara i vallningen jag är sen. 🙂 Ha en härlig helg vänner!

Bilden på den hårt arbetande vallhunden är tagen av Ingela Karlsson.