En alldeles vanlig underbar lördag

I går var det dags för date med Chokladpuddingarna igen.

Chokladpuddingarnas matlagningsträffar startade 1998!!!, med att jag sammanförde sex av mina matlagningsintresserade vänner. Min tanke var att vi skulle ses så där var 3-4 månad, laga mat med olika teman och därutöver bara umgås och ha kul rent allmänt. Att Chokladpuddingarna skulle vara lika aktiva fjorton år senare hade jag nog inte trott. Men detta järngäng ser verkligen till att våra matlagningsorgier fortsätter.

Den som är värdinna köper in råvaror och gör upp menyer, och sedan lagar två av oss förrätt, två varmrätt och två dessert. Värdinnan brukar ha fullt sjå med att hälla upp vin och underhålla kockarna i största allmänhet.

Vi har vansinnigt roligt, och det är högt till tak. I går var det som sagt min tur att hålla i träffen och då passade jag på att lägga upp det på ett litet annorlunda sätt. Jag hade köpt in alla råvaror (italienskt tema), men i stället för färdiga menyer fick puddingarna själva hitta på vad de skulle göra med sina råvaror. Det visade sig inte vara några större problem för dessa rutinerade damer, och kvällen slutade med att vi åt en ”Pikant grönskakssoppa med morötter, bifftomater och chilipeppar” och till det vitlöksbröd. Till varmrätt blev det ”Tunna kycklingfilérullader med mozzarella, parmesan, soltorkade tomater, dragon och parmaskinka”. Och desserten hette ”Mango och lemoncurlbomb med vanilj, färska bär och vispgrädde”. Fast på italienska då förstås… 😉

Ingen av de andra i gänget är hundnörd, och det är faktiskt rätt skönt att mellan varven prata om annat än rutskick, apporteringsgripanden och attityd i fria följet. Det blir ju ganska mycket av den varan ändå…

Trots att timmen blev sen i går och det serverades både kallt mousserat till fördrink samt vitt och rött till maten, så var jag pigg som en mört i morse och studsade upp när väckarklockan (läs Tarzan) för tredje gången hoppade upp och slickade mig i ansiktet. Då var klockan nästan sju och jag gick upp och käkade frukost med Leffe som skulle i väg till racerbanan på Kinnekulle.

Det är så underbart att ha en ”egendag” utan måsten och tider att passa. Jag tog en promenad med hundarna och därefter tränade jag samtliga (även Tiger fick ett litet pass) här hemma på gräsmattan. Tarzan fick jobba på entrér på planen med rätt attityd, ingångar till sidan, lite fritt följ, targetskick från diverse håll med fokus på olika saker, tävlingsmässig platsliggning, samt en klass 1 apportering i en kedja (svårt om man heter Tarzan, men i dag gjorde han det riktigt fint).

Mick fick en kedja med några enskaka belöningar i transporterna mellan momenten, samt lite störningsträning då jag skickade till rutan med älsklingsbollen vid sidan om rutbandet. Han överraskade mig med att verkligen tänka uppgift och inte boll!! Slutligen fick terrieristen komma ut och göra några gripanden av apport och lite annat smått och gott.

Därefter åkte jag upp till klubben för att kika på lydnadstävlingarna, men givetvis kom jag dit precis då det var slut. Jag som hade tänkt  passa på att miljö/passivitetsträna Tarzan. Men jag gjorde några ingångar på planen och tränade fritt följ under tiden det var fullt med hundar och människor kvar som väntade på prisutdelning, och under själva prisutdelningen så fick han ligga passiv och höra applåderna. Tarzan kändes rätt cool och brydde sig inte nämnvärt om varken hundarna, publiken eller applåderna, utan verkade mest sugen på att gå ut på planen och träna igen.

Innan jag åkte hem fick Mick och Tarzan var sitt uppletande – bara på kul. Mick jobbade superfint och levererade ganska snabbt in sina föremål. Tarzan sprang som vanligt järnet och hittade första fort. Sedan blev det svårt och det dröjde ett tag innan han plockade nästa. Trasan Apansson är ingen hund som ger upp i fösta taget, utan han jobbar, jobbar, jobbar med en till synes outtömlig energi. När han till sist hittade föremålet blev det full fest (för att använda ett välkänt Heidi-uttryck) och han fick kampa loss hos mig ordentligt – något som killen uppskattar oerhört. 😉

I skrivande har lugnet hägrat sig här hemma på Nydala. Tarzan ligger och drömmer sött vid mina fötter. Det rycker i tassarna på honom och han småskäller liksom till lite mellan varven. Mick ligger några meter bort i sina fina bädd (som kommer från http://www.cellavie-dogdesign.se/) och Tigge-Terrier ligger hoprullad i kökssoffan med sitt lilla huvud på kudden och snusar belåtet. Det är alldeles tyst, förutom diskmaskinen som oförtrutet mal på. När jag tittar ut genom fönstret ser jag stallkatten Pralle ligga utfläkt mitt på asfalten, som förmodligen är varm och go efter dagens soliga väder. Kanske är jag lite knäpp – eller så har jag lågt ställda krav på tillvaron – men denna stillsamma vardagslycka är för mig en sällsam gåva.