Jag fick en lite ”utmaning” av Maria B att skriva om Tarzan, och hur jag tänker i träningen med honom.
Lätt! tänkte jag först (och i samma veva att Maria kommer få betydligt tuffare utmaningar av mig framöver…). Men efter lite funderande kom jag på att det är egentligen inte alls är så lätt, för jösses vad jag tänkt, tänkt om, reviderat, insett, konstaterat och tänkt om ännu en gång då det gäller Tarzan och hans träning.
För er som inte vet så kom Tarzan till oss då han var drygt två år. Mick var skadad och jag hade träningsabstinens. Tanken var att Tarzan skulle stanna här ca ett halvår. Jag skulle få träna honom lite och eventuellt hinna debutera honom på tävlingsplanen och sedan skulle han åka tillbaka till sin familj igen. Till stor del var det Marias förtjänst att jag fick möjligheten att få ”en träningshund”, men att det just blev Tarzan var lite av en tillfällighet.
För att göra en lång historia kort kände jag nästan omgående att vi matchade varandra. Inte så att träningen på något sätt gick lysande – tvärtom – men det fanns en glöd i honom som jag bara älskade från första stund. Han knöt an till mig väldigt snabbt och följde mig som en skugga med förväntansfull blick och glad svans när han förstod att han skulle få träna. Och bara efter en vecka kände jag att den hunden kan jag bara inte släppa. No way!!!
Som tur var hade han en väldigt klok och omtänksam matte som insåg att hon för tillfället inte hade möjlighet att ge Tarzan den aktivering och stimulans han så väl behövde så jag fick köpa honom. Det visade bli ett lyckokast för alla parter.
Under två års tid jobbade jag nästan uteslutande med grundträning, vardagsträning och impuslkontroll. Det sistnämnda kanske allra mest. Det tog lite tid för mig att riktigt förstå hur Tarzan fungerade, trots att jag hade god hjälp av många duktiga hundtränare – inte minst Ditte som gav mig många bra reflektioner kring vardagslydnad och relation.
Man kan nog säga att jag med Tarzan frångått många principer då det gäller ”hur man ska träna hund”. Det hade ju varit bra om det funnits en färdig mall att luta sig mot, men dessvärre får man skapa sin egen. Ibland har jag hamnat i konflikt med mig själv då min magkänsla sagt en sak och min – och andra duktiga hundtränares – logik sagt en annan. Men med facit i hand har det nästan alltid blivit bra då jag lyssnat till min mage – och till mitt hjärta. För är det något jag har tillsammans med Tarzan så är det hjärta. Svårt att förklara men vi är liksom lite som vaniljglass och chokladsås. Eller pasta och Parmesanost. Vi matchar!!
Det innebär inte att träningen alltid går på räls. Inte heller har det inneburit skyhöga poäng på alla de sex tävlingar vi hittills hunnit med. Men det innebär att jag tack vare Tarzan fått en lite annan syn på värdet i att träna och samarbeta tillsammans med min hund.
Målet är inte längre lika viktigt som vägen. Och faktum är att jag egentligen inte har något helt kristallklart mål med Tarzan. Jag vet på ett ungefär vart vi är på väg, och jag tänker som så att om jag försöker träna så bra som möjligt varje pass så får vi se hur långt det räcker i tävlingssammanhang. Dock har jag ett klart och tydligt mål, och det är att njuta av och uppskatta Tarzan och den glädje han ger mig, och låta lust och glädje vara vår ledstjärna. Och det oavsett vad vi presterar och vilka resultat det innebär.
Maria ville veta vilka jag tycker Tarzans styrkor är, och den främsta är tveklöst hans arbetsvilja. Den gör att han ofta klarar för honom jobbiga störningar (trots att jag sällan störningstränar), att han nästan aldrig tappar motivation och att han har – vad man på hästspråk kallar – en hög träningsbarhet. Men som Maria påtalade då jag intervjuade henne om Signe (ni kommer få läsa om det på min blogg inom kort) så har myntet alltid en baksida. Och i Tarzan fall handlar det om att lätt få en alltför stor belöningsförväntan som gör att han glömmer bort vad han egentligen håller på med. Vilket ställer stora krav på mig som tränare. Jag måste vara 100% genomtänkt då det gäller vad jag belönar, hur jag belönar och ha koll på vad Tarzan uppfattar att jag belönar. Och där misslyckas jag i bland. Från början rätt ofta faktiskt.
Att shejpa Tarzan funkade i början inte alls. Dels för att han aldrig tidigare tränats på det sättet, dels för att jag inte anser mig vara särskilt duktig på att shejpa och tajma exakt rätt beteende. Men även för att han som individ inte känns bekväm i att få prova sig fram och ta för mycket egna initiativ. Jag fick mycket ”slaskbeteenden” i form av en alltför hög stressnivå, ljud och andra oönskade saker på köpet. Numera kan jag (efter nästan tre års träning) shejpa honom lite och låta honom får prova sig fram i vissa situationer utan att han går upp i stress.
Att upprepa beteenden funkade inte heller i början för då varvade han upp direkt. Det tog ett tag innan jag verkligen fattade att det här var en hund som INTE skulle upprepa beteenden utan efter två repetitioner skulle jag pausa, göra något annat och sedan kunde vi köra två uppsitt igen. Typ.
Något som jag också har insett är värdet i att jobba MED sin hund och inte MOT. Rent konkret innebär det att Tarzan får arbeta utifrån sin personlighet utan att jag är där och styr och ändrar för mycket. Han har sin personlighet och jag har min, och utifrån det bildar vi ett team – ett ekipage. Jag tycker det är trevligt med mångfald och det faktum allt inte behöver vara karbonpapper. Visst är det roligt att se ekipage som har sin personliga stil och bygger sin träning kring detta – oavsett om det grundar sig i rent&prydligt, flashigt&fartigt, lugnt& harmoniskt eller en kombination av allt detta. Många vägar bär till Rom och jag tänker försöka hitta min och Tarzans resrutt dit!! Och inte minst, njuta av varenda mil på vägen.
I nästa blogg kommer du få ta del av Marias tankar och reflektioner kring Signe och hennes träning. Och Maria kommer få en liten utmaning av mig. .)
Klokt skrivet, som vanligt 🙂 Just det där med att många vägar bär till Rom tror jag är så viktigt! Ju mer trygg jag blir i min egen träning, desto mer vågar jag testa det som jag tror passar min hund, men som kanske inte är det konventionella, eller som i andras öron kanske till och med låter aningen galet 😉
Följer med spänning ert fortsatta bloggsamarbete!
Sant Jenny. Jag tror att om man försöker följa sin magkänsla så ger det en viss trygghet i sig. Visst kan magkänslan vara lite fel i bland, men väldigt sällan HELT fel. 😉
Roligt att du gillar bloggsamarbetet! :
Underbart, Heléne! <3 <3 <3
Tack Sharon! Ja du vet ju lite vad vi har att jobba på… 🙂
Yes, I so know! You are my partner in crime;-)))))))
Bonnie & Clyde typ… 😉
Kloka tankar, man måste lära sig vad som fungerar bäst för sin egen hund. Ingen hund är den andra lik, sen finns det de som skiljer sig mer markant från de andra. Tycker som du, man måste följa magkänslan och tänka på vilka saker som ger bäst resultat för sin egen hund (eller hur jag ska säga). 🙂
Linda, vi pratade just om det i dag då jag och Ditte hade kurs tillsammans. Vi enades om att det skulle finnas fler kurser i hur man läser och tolkar sin hund i träningen och inte bara hur man rent tekniskt lär in massa färdigheter. Det är så lätt att tänka träning ur mänsklig synvinkel (inte så konstigt eftersom vi är människor) i stället för att försöka förstå hur hunden tolkar all den information som vi matar den med. 🙂
Heléne! Det är så härligt att se hur långt du kommit med Trasan idag. Att du lärt dig en massa på vägen är ju helt klart mer än en underdrift. Från första stund när jag mötte Trasan så såg jag att du skulle få väldigt mycket att bita i så att säga. Tycker du tagit dig an uppgiften att få honom både väl fungerande i vardagen (trots att det inte var din favoritträning liksom 😉 ) och på tävlingsplanen med den äran.
Det värsta felstegen jag gjort i min träning i mitt liv är när jag inte lyssnat på min egen känsla utan låtit andras förnuft ta över i träningen. Håller alltså med dig till fullo om att magkänslan är så himla viktig. Man kan göra misstag för att man själv trott på något men då är det liksom sina egna misstag och man lär sig en massa av dom. Misstagen som man gör där man velat göra något annat egentligen känns många gånger mycket värre tycker jag. Tack för idag, kul som vanligt att samarbeta med dig 🙂
Ha ha, näää vardagsträning var inte min favoritsyssla direkt. Men jag har verkligen tänkt om där och insett värdet av att få hunden lyhörd och samarbetsvillig i vardagen. Mycket tack var dig!
Tack själv vännen. Ses i morgon för nya äventyr! 🙂
Kan du inte dela med dig lite om hur du tänkt kring vardagen (trots att det inte är ditt favoritämne?) 😉
Som helt färsk inom både lydnadsträning och hundägande (3 år på nacken nu) så kämpar jag mycket med att hitta balansen mellan att uppmuntra till initiativ glädje i träningen men samtidigt hitta inramningar och en lite mer bestämmanderoll i vardagen. Jag har inte de lättaste utav hundar heller.
Jag har funderat mycket på var vardagslydnaden tar slut och tävlingslydnaden börjar – om du förstår hur jag menar? Vore så himla intressant att höra dina tankar kring det! Du har alltid så välskrivna, genomarbetade och kloka tankar som du delar med dig och det vore fantastiskt intressant att få höra om dina funderingar och erfarenheter kring relationen vardagslydnad och tävlingslydnad! 🙂
Halloj Amanda! Jag ska försöka… 😉
Vardagslydnad är egentligen den lydnad/koll jag vill ha på mina hundar för att de ska fungera i flocken/familjen och i vardagssituationer. Typ kunna lägga sig och stanna kvar på en plats (både ute och inne) tills jag säger att det är ok att gå upp. Komma direkt när jag ropar (och inte som min terrier som eventuellt kommer tredje gången jag ropar eller när han nosat färdigt på en fläck…). Inte jaga vilt (eller annat heller för den delen). Inte springa fram till andra hundar eller folk om jag inte ger mitt ok till det. Kort sagt, sådant som gör att jag kan ge mina hundar viss frihet – under ansvar – och som gör vardagen behagligare.
Men jag använder också vardagssituationer för att träna det vi har svårt för på lydnadsplanen. I Tarzans fall impulskontroll och stadga. Vilket kan innebära han måste ligga kvar på sin plats då det ringer på dörren medan de andra två hundarna får hälsa. Klarar han det så får han också hälsa, alternativt får en ordentlig belöning av mig.
Att stanna vid dörren och vänta på sitt namn innan man får gå ut är en annan sak.
Få sitta och vänta på sin mat både tre och fyra minuter – men inte lägga sig – om jag sagt sitt/vänta.
Jag tränar också ordförståelse i vardagen. T e x får man inte ta sin mat på ”va sa du” eller ”vart ska du” utan endast på ”varsågod”. (Min vän Ditte som har ”yes” som varsågod-signal brukar blanda in ”Jesus” som störningsord…) 😉
Generellt skulle jag tänka som så att ju mer initiativrik och ”kreativ” hund jag har som gärna tar för sig – desto snävare ramar. Tarzan får t e x aldrig stjäla belöningar ur träningsväskan medan Mick gärna får göra det. Det innebär inte att jag ger Tarzan obehag på något sätt om han ”glömmer bort sig” eller tar för sig lite extra. Men det ger ingen som helst utdelning och jag kan även tala om för honom att han tänkte fel i det läget.
Jag tror inte det finns någon given mall då det gäller vardagslydnad (heller!) utan allt beror på vilken typ av hund man har. Men jag gillar att förstärka de beteenden jag vill ha hos hunden även i vardagssituationer.
Och får man problem med något i lydnadsträningen så är det jättebra att träna på den bristen i vardagen – likaväl som man går tillbaka till grundövningar på lydnadsplanen. T e x skulle jag inte börja träna platsliggning med en hund som inte kan ligga stilla, trygg och tyst på ett ”vardagsligg”. Typ.
Det finns mycket att skriva i ämnet, hoppas du blev liiiite klokare. 🙂
Tack för det generösa svaret! Jag uppskattar det verkligen! Det är intressant det som du säger om att man kan hitta brister i vardagslydnaden när man går in och tränar tävlingslydnad. Från början så var ju tävlingslydnaden en uppvisning i bra vardagslydnad, som jag förstått det så är det först senare som det utvecklades till en sport med poäng för detaljer! 🙂 Det är enligt vad jag hittat med min hobbyforskning i varje fall.
Det jag funderar på är också hur mycket tävlingslydnadsträningen spiller över i vardagen? Jag kan märka att under perioder som vi tränar mycket så blir mina hundar mer uppmärksamma på mig i vardagen, och mer följsamma.
Spännande att höra hur du tänker med dina hundar och vardagen, jag ska ta med mig det här och fundera på hur jag ska förhålla mig till min unghund som behöver både en ordentlig inramning men också en uppmuntran att öppna upp sig u huvudet och lyssna på mig.
Ja du, som du säger. En mall för varje hund. Det är inte det lättaste det här, men oj så roligt! 😀
Nu ska jag jobba in en bra platsliggning och -sittning i vardagen, för det var verkligen en bra poäng du framförde där! 🙂
Tack!
Du sätter huvudet på spiken då det gäller många saker och verkar ha god koll och kloka tankar kring hundträning. Kul! Lycka till med platsliggningen – du får gärna berätta hur det går!
Skoj att läsa och så himla viktigt att anpassa sig efter den hund man har om man vill lyckas så bra som möjligt med den individ man har. Hundar är ju rätt lika människor om man ser till hur olika de lär och uppfattar olika saker. Precis som vi gör. Och den enda som har möjlighet att bli expert på min hund är ju jag själv- så jag håller verkligen med- lita på känslan!
Eller hur Maria! I bland räcker det att gå tills sig själv för att förstå hur svart det kan vara… Tänker närmast på mig, vallning och höger/vänster… 😉
Härligt att läsa -lita på magkänslan och njut av allt ni har och är tillsammans!