Jag sitter vid köksbordet på Talludden och kikar ut genom fönstren.
Det är skymning och över fälten ligger tät dimma i en bred sträng. Nästan lite trolskt. Bakom fälten höjer sig skogen som en svart silhuett och det känns gott att sitta inomhus med lite dämpad belysning och tända ljus. Jag som egentligen inte är någon höstmänniska kan ändå uppskatta vissa bitar av den. Det allra värsta med hösten är att allt man vill göra blir en kamp mot mörkret som infinner sig tidigare och tidigare. Man måste p l a n e r a s i n t i d, och de som känner mig vet att jag bara planerar om jag är absolut tvungen. Men då kan jag å andra sidan överraska mig själv genom att vara riktigt bra på det.
Nu har jag t e x ägnat en del tid åt att planera träningen framöver. Hipp-som-happ-träning fungerar verkligen inte på Tarzan utan jag måste vara satan så genomtänkt. Speciellt då det gäller mina belöningar. Ett felaktigt belöningstillfälle eller placering kan röra till det i skallen på Apansson under flera pass framöver. Jag har aldrig träffat en hund som är så oerhört het på alla typer av belöningar. Bra på ett sätt kan man tycka, men väldigt svårhanterligt.
Han har väldigt lätt att tänka på sina belöningar och på vilket sätt han snabbast ska kunna komma åt dom, provar sig gärna fram och få han minsta utdelning (p g a att jag inte är tillräckligt observant och läser situationen rätt) så får jag sota för det kommande träningspass.
Tarzan är ingen hund man shejpar. Det konstaterade jag och mina träningskamrater relativt snabbt efter att han kommit hem till mig. Att låta honom ta egna initiativ och prova sig fram till rätt beteende är en dålig strategi i hans fall. I stället får jag vara noga med hur jag lägger upp passen (hellre visa och hjälpa) och dessutom har jag ganska snabbt lagt ordförståelse på uppgifterna. Även om det inte ännu varit riktigt så bra som jag velat ha det.
Det här är lite tvärtemot hur jag tränat tidigare, så jag har i bland känt mig aningen osäker och tafflig i min ”nya” roll. Men nu börjar jag bli mer och mer bekväm med vårt träningsupplägg och Tarzan börjar kännas mer och mer trygg, även i för honom lite svårare situationer.
Mick då. I mitten av november ska de fina killen på en (förhoppningsvis) sista kontroll – 6 månader efter sin operation i bogen. Jag hoppas få klartecken att börja träna honom igen. Han rör sig fint och är nog väldigt sugen på att både få träna lite lydnad, men framförallt valla igen. Häromdagen när vi passerade en hage med får så smög han förbi – låg som en tax – och med fullt fokus på ullsuddarna.
Tillsvidare får vi ”staketvalla” vilket vi kommer göra på tisdag då jag ska vara med som åhörare när bästa Karin Söderberg kommer till Fyllingarum för kurs. Jag har lyckats få kontakt med en trevlig tjej här i Mjölby som har egna djur som vi ska få komma och valla på när Mick fått ok för träning igen. Och så har vi ju ”Ingela den ovärdeliga” som ställer upp och hjälper med både får och instruktioner om hon bara har tid.
Jag ser fram mot en kul höst – trots korta dagar, mössor, vantar och underställ. 🙂
Intressant att läsa det du skriver. Alla hundar passar absolut inte att shejpa även om man är duktig på det. Men hur gör du i vardagen, försöker du fånga beteenden att belöna eller hur tänker du där?
Absolut Johanna. Jag försöker fånga beteenden som jag vill ha – både i vardag och träning – men bygger inte upp själva inlärningen på just detta med att vänta ut och låta honom prova sig fram. Men jag försöker ha ”belöningsglasögonen på” och belönar ofta frivillig stadga, stillhet, rätt tankar osv. 🙂
Tarzan är säkert lite av en utmaning för dig på många sätt men jäklar vilken häftig och läcker hund han är att titta på. Och även om du känner så ser det aldrig ut som att han ska gå dig ur handen som man kan uppleva på en del andra hundar av den kalibern. Jag tycker ni har ett jättefint samarbete och är underbara att se. Jag har en liten särskild kärlek till Apansson efter att vi utklassade er alla i mångkampen. 🙂 En häftig upplevelse för mig att få köra en turbomaskin!
kram
Ja ni var ju outstanding och i en klass för sig, ha ha. Tarzan tackar för fina ord och säger att han gärna kör med dig igen, bara han får avsluta med tunneln..!! 🙂
Kram H.
Det där med belöningar kan både hjälpa och stjälpa beroende på hund och hur dom hanteras. Bra läsning som vanligt.
Tack Camilla! 🙂
Fantastiskt fin bild! Vem tar alla fina bilder? Du?
Just denna bild har min son Joachim tagit. Annars är det olika duktiga människor som fotat som t e x Lena Kerje, Ingela Karlsson, Sofia Edlind m fl. Jag står för en ytterst liten del själv… 😉
Riktigt skojigt att läsa om ditt sätt att anpassa ditt upplägg efter Tarzan…. Min Koe är inte heller en hund som i särskilt mycket lämpar sig för ett shejpande förhållningssätt. Jag har också fått omvärdera min träning från att ha frishejpat det mesta – till att nästan enbart köra på locka, lura o visa….. Men premierar också – som jag läste att du gör – alla frivilliga lugna stadga-beteenden… Jag brukar inte heller vilja lägga på ett cue innan delarna har den kvalitet jag vill ha… Men har roligt nog, precis som du, faktiskt gjort det med Koe – och utan att få för mycket bredd i beteendet. Om jag skulle bli missnöjd med helheten i momentet har jag bytt cue bara….
Det som jag tycker är svårigheten med hundar som är så intensiva och arbetsvilliga, är att det är mycket runt omkring momenten som blir avgörande för hur det blir i slutet….. Momentkunskapen är ett – men förmågorna att fokusera på rätt sak, att växla energiläge (från snabb o högintensiv till koncentrerad) och att förmågan att förstå en process kan vara obefintlig (t ex att springa till en kon innan en ruta, att gå fot med rimlig kvalitet innan ligg, sitt o stå i ett zeta). Det som dock är det fina i sammanhanget, upplever jag, är att med en sådan hund – är ju just görandet belönande i sig själv….
Hur som helst, kul att ta del av dina upplevelser med Tarzan…..
Tack för dina reflektioner Sharon. Det verkar finnas många likheter mellan Koe och Tarzan av det du beskriver. Man får verkligen tänka till, tänka om och tänka igen. Men roligt är det, och otroligt tacksamt med en hund som verkligen älskar att samarbeta mer än allt annat. Man får liksom en kick själv. 🙂 Ser fram mot att läsa dina artiklar i Brukshunden. Jag har inte fått senaste numret… Kanske kommer eftersänt då vi nyss flyttat. 🙂
Ja, jag blir oxå lycklig att att träna med honom…. Jag älskar Koes inställning till träning och kan inte tänka mig att jag någonsin skulle kunna trivas med en annan typ av hund;-)))
Faktiskt så är det träningen med Koe som framförallt har inspirerat mig till det resonemang jag för i artiklarna – som handlar om att det finns en vinst med att skilja på färdigheter och förmågor för att säkra att vi faktiskt tränar på rätt saker när vi tränar…..Ingångsvärdet för min träning numera är ett naturligt fokus på färdigheter, vilket handlar om att lära in nya moment eller att utveckla gamla, men även ett likvärdigt fokus på att utveckla Koes förmågor. Som jag skrev tidigare t ex… Förmågan att vara fokuserad på rätt sak vid rätt tillfälle, förmågan att vara i ett för uppgiften passande energiläge, att ge full uppmärksamhet till det som kommer innan det han själv vill göra – typ att sitta STILLA utan att bli två meter lång innan hopp-metall – alltså att förstå en process som består av flera delar….m fl…….
Ja, vi kanske kan samstråla någon gång o resonera kring våra arbetsgalningar till hundar… Det vore kul!
Det vore kul. Var bor du?