I morse for vi till Norsholms Djursjukhus för ett återbesök efter Micks kastrering.
Veterinären ville kolla så hans stora prostatacysta som låg och tryckte på ändtarmen hade minskat i storlek, i annat fall skulle det bli ännu en operation.
Vi var nog lite nervösa både Micken och jag då vi satt i väntrummet. Jag ville så förtvivlat gärna att han skulle få slippa fler operationer, och i stället få njuta av att vara smärtfri och kunna kissa&bajsa som vanligt igen.
Och glädjen var stor då vi kom ut från undersökningsrummet och veterinären via ultraljud kunde konstatera att cystan minskat från dryga 5 cm till 1,3 cm på två veckor. Och förmodligen skulle försvinna helt om ytterligare några veckor. Jippie!
På väg från Norsholm ringde jag Leffe som jobbade hemifrån i dag, och föreslog att vi skulle fira genom att köpa med lunch och åka till Vätterns strand för strandhugg och lite bad. Turligt nog är Leffe aldrig svårövertalad då det gäller carpe diem, och en timme senare satt vi på en brygga vid vackra Vättern och mumsade på skaldjurspaté, skagenröra, varmrökt lax och vattenmelon.
Vättern är verkligen fantastisk – men ganska kall. Femton grader i vattnet lockade inte till några längre simturer för vår del. Tarzan och Mick däremot var lyckliga som lärkor över att få simma och leka i vattnet. Tiger nöjde sig med att doppa magen och skälla lite på de övriga två.
På vägen hem stannade vi till i Vadstena och hoppade in på Morrhåret http://www.morrharethundsport.se Nya apporter och Z-hattar införskaffades. Marika hade häcken full med beställningar på leksaker, halsband och selar, och symaskinen gick på högvarv. Ni har väl sett de läckra halsbanden som hon fixat till lydnadslandslaget? Och själv är jag väldigt glad och tacksam över att bli sponsrad med ett supersnyggt SM-halsband till Tarzan. Väntar med spänning på det. 🙂
Väl hemma blev det ett träningspass med Tarzan. Jag hade planerat att åka iväg och träna på något annat ställe än här hemma, men när vi väl landat här i Ullekalv orkade jag inte fara iväg igen.
Gruppmoment, Z, dirigering, hopp, vittring och fjärr stod på schemat.
Inte ett av våra bättre pass i dag då Trasan var väldigt laddad. Jag som trodde han skulle vara lite mer sansad efter både simning och promenad, men näärå… han eldade på och det kändes som att ha en frustande stridshingt vid sidan. Och när han är så i gasen har hans svårt att sortera sina intryck och impulser. Men vi jobbade på – ”tänk! för tusan även om du är gasad!” och efter lite påminnelser gick det bättre och kändes helt okej.
Jag kan numera (oftast) behålla mitt fokus och den attityd jag bestämt mig för att ha, oavsett min hunds agerande. Och det är ett stort framsteg! Jag blir sällan frustrerad som jag kunde bli förr då hundträningen och ridningen inte gick som jag ville.
För mig bygger en stor del av den mentala träningen just på detta. Att kunna förbli ”neutral” i min analys och mitt agerande, och inte blanda in en massa känslor i det. För det krävs träning i att kunna ”fela” sin hund, utan att vara minsta påverkad av frustration eller andra negativa känslor. Men den träningen kanske å andra sidan är en av de viktigare man kan ägna sig åt.
Nu sitter Leffe framför TV:n och kikar på fotbolls-EM. Trasan snarkar bredvid. Mick har kurat ihop sig i rottingstolen, nöjd och belåten med dagen och Tigge har goat ner mellan filtarna i kofferten. En skön avslutning på en väldigt bra dag.
Jag känner mer och mer att ett övergripande mål i mitt liv är att fånga dagen, ta tillvara de tillfällen som ges – stora som små njutningar – och inte bara jaga på framåt i tron om att det bästa finns framför mig. För det bästa kanske faktiskt finns i dag!
Yes …glad att kastrering har hjälpt till att minska cystan på Mick ?
Tänk att kunna njuta av det som finns här och NU ….. Inte alltid lätt men bra att bli medveten om att små ting i vardagen är värdefulla?
Eller hur Marika! Man får påminna sig mellan varven om hur viktigt det är.
Kram H.
Härligt inspirerande läsning och bilder. Så skönt att Mick mår bra igen. 🙂
Jag har en fråga hur du tänker för att inte bli irriterad när det blir fel. Och hur gör du rent konkret när du gör påminnelser som du skriver i texten?
Fortsätter du bara att träna eller pausar du?
Jag tycker det här ämnet är jätteintressant så jag skulle gärna vilja veta lite mer om hur du gör. Förstår att det kan vara svårt att förklara men du får gärna försöka om du har tid. .)
Kram
Tack! Ja, jätteskönt för Mick – och matte. 😉
He he, nu skrev jag ju inte att jag aldrig blir irriterad&frustrerad, för så klart jag blir det ibland. Det är ju liksom mänskligt. Men jag har nuförtiden mycket lättare att stänga av frustrationsknappen och ratta in mig på rätt frekvens. Och det gäller inte bara hundträning, utan resten av livet också.
Om jag märker att det börjar smyga sig in lite irriterade känslor i träningen så brukar jag försöka göra en mikropaus och fundera över vad jag skulle sagt till min träningskompis i samma läge. Förhoppningsvis skulle jag sagt något klokt och rationellt, typ att backa något steg i träningen, hjälpa hunden tänka rätt, slappna av och inte spänna kroppen och ansiktet och kanske även fått hen att se lite humor i det hela.
Och precis samma sak kan jag ju faktiskt säga till mig själv. Men det krävs lite träning. Det värsta jag kan göra i det läget är att bara fortsätta mala på, för att jag bestämt mig för att jag SKA få igenom något. Fullständigt värdelöst, och jag har lärt av mina tidigare misstag.
Kul att du är intresserad av ämnet. Jag tror man får hitta sin egen strategi, men humor&skratt brukar funka mot nästan alla negativa tankar och känslor. Åtminstone för mig. Och man är ju inte en sämre hundtränare för att man ser till att ha lite kul – även i motgång. 😉
Kram H.