Den optimala lydnadshunden?

Det råkade bara bli så att jag fick de allra bästa hundarna. Fruktansvärt orättvist kan man tycka, men slumpen rår man ju inte på. Förresten så har jag världens bästa barn också. Och man. 😉

Jag antar att det är precis samma sak för dig. Ja, ditt privatliv vet jag ju inte så mycket om men eftersom du läser min blogg så antar jag att du har hund. Och i så fall är jag helt övertygad om att även du har den allra bästa och mest fantastiska hunden/hundarna.

För de man älskar är ju bäst för just en själv. Men begreppet ”bäst” behöver ju inte nödvändigtvis betyda ofelbar.

Diana pratade lite humoristiskt om detta på talanglägret senast och tog upp exempel just med sin egen man (jag hoppas att Fredrik inte läser min blogg ha ha!). ”Jag kan se vissa brister hos honom men det innebär ju inte att jag älskar honom mindre för det. Men det kanske innebär att jag får träna honom lite bättre tillsammans med tvättmaskinen eller vad det nu kan vara…” 😉

Ibland är det svårt att se på den man älskar med nyanserad blick. Lite som när man är nyförälskad och ser individen i fråga genom ett rosa skimmer. Då det gäller de tvåbenta individerna brukar skimret blekna efter ett tag och bilden blir lite mer skarp och får högre upplösning. Det innebär (förhoppningsvis) inte att man slutar älska sin partner utan bara ser hen på ett mer realistiskt sätt, med fel och brister – precis som hos alla andra.

Jag tror inte ”den optimala tävlingshunden” existerar. Visst finns det individer med egenskaper som passar bra i tävlingssammanhang. Men det allra mesta är helt klart träningsbart.

En av mina träningskamrater som tittade på ekipagen under Nordiska reflekterade över att de hundar som placerade sig i toppen hade några saker gemensamt. 1. De var ganska lugna (m a o det fanns ingen stress) men hade bra tryck och tempo där det behövdes. 2. De var väldigt fokuserade och uppgiftsorienterade (d v s de verkade veta exakt vad som förväntades av dem) genom hela programmet – även mellan momenten. 3. De såg överlag väldigt trygga och oberörda ut i tävlingsmiljön och tillsammans med sin förare. Och förarna såg även de självsäkra och trygga ut.

Lugn. Fokus. Trygghet. Hur träningsbart är det ? Eller sitter det i generna från början?

Vad är ”lugn”? För mig innebär det att vara cool i huvudet och inte lägga på stress så fort det blir lite svårt eller jobbigt. En lugn hund behöver absolut inte vara loj, men den är stresstålig. Stress kan ju yttra sig på massa olika sätt och det är individuellt hur det ger sig uttryck.Till viss del är det ärftligt men jag tycker ändå det är ganska träningsbart.

Fokus är definitivt träningsbart. Att få hunden fokuserad och medveten om sina uppgifter i varje del av programmet är förvisso inte lätt – men absolut träningsbart. Förmodligen den del som är allra mest påverkbar av de tre.

Trygghet är också något som går att påverka. Visst är en del individer mer trygga i sig själva än andra, men här är nog vår roll som förare/teamkamrat väldigt avgörande. ”Vågar” hunden göra fel i träningen? Kan vi få den att spotta i nävarna även då den tycker miljön är jobbig eller uppgiften lite svår? Kan vi själva utstråla pondus och självsäkerhet då situationen blir tuff eller bli vi osäkra och försiktiga så fort hunden blir minsta belastad?

En sak är säker. Att lyckas på tävling handlar inte bara om att få momenten att hålla hög klass på träning, även om det givetvis är en viktig förutsättning. Men att tävla är något helt annat och där kommer det in en massa andra parametrar som påverkar momentkvalitén och prestationen. 

För att återgå till ”den optimala tävlingshunden”. Jag tror det handlar om att plocka fram det optimala ur varje individ i stället för att låsa tanken vid att hunden måste vara på ett visst sätt.  Vissa egenskaper som starka rädslor, extrem ljudkänslighet osv kan givetvis vara svårt att påverka men i övrigt tror jag det handlar mycket om vilja, målmedvetenhet och kreativitet hos oss som tränar. Att tro alla famgångsrika lydnadshundar är födda som fartraketer med utpräglad samarbetsvilja och hög koncentrationsförmåga stämmer ju inte alls. Det handlar  mera om vad man vill och förmår göra med den individ man har. 

Min bild av en skicklig tävlingsförare är den som klarar att plocka ut russinen ur kakan och göra dem till fikon (ja ni fattar liknelsen även om den var halvkass). Och som genom bra träning kan minimera bristerna och mixa allt detta till en stark helhet som håller hög kvalité även under press. För att göra det tror jag man måste kunna se både sig själv och sin hund objektivt – med styrkor och brister – för att kunna fokusera på rätt saker då man tränar. 

Lätt? Nää definitivt inte. Men en målbild som är väl värd och rolig att jobba för. Om man nu gillar att tävla vill säga. 🙂